Maria

Så här typ ser en dag ut här:

06.30 väckarklockan ringer

06.45 frukost

07.00 avfärd med atxi från Gullale

07.20 anländer till Bingham, förbereder lektioner

07.45 morgonbön med lärarna

08.00 förbereder lektioner

08.20 lektioner

10.20 förmiddagsrast, förbereder lektioner

10.45 lektioner

12.30 lunchrast

13.25 lektioner

15.25 barnen går hem, förbereder lektioner

17.00 avfärd från skolan

17.20 hemma på Gullale, vila, umgås med folk

19.00 kvällsmat med Bengtsson och övriga tillfälliga svenskar

20.00 aftonbön

21.00 förbereder lektioner

22.30 sover

 

Än så länge har jag väl inte haft någon dag som sett ut exakt så här, men typ så är livet som lärarstudent på Bingham. Fullt upp med andra ord, och än har jag inte tagit över alla lektioner. Den här veckan är det intensiv övning inför musikalen som ska framföras på fredag. Så det lär bli långa dagar. Klockan är nu sex och jag har inte kommit från skolan än. Men Elsie ringde just och frågade om hon fick ta mitt margarin till kvällens pannkakor, en ljusglimt i allt arbete. För väl att hon är här och tar hand om mig.

Helgen som spenderades i huvudsak väster om Addis var fantastiskt fin och innehöll välbehövligt vilande, vacker natur och glada skratt. Mer om den imorgon, nu ska jag börja packa ihop mig här.

Följande konversation ägde rum tidigare idag: 

 

Elev: Are you going too be a teacher?

Jag: Yes

Elev: But you already are a teacher

Jag: No

Elev: Yes, you are a good teacher

 

Tack för den, det gjorde min dag

Ordet (eller lätet) jag är så galet trött på att väsa.

 

(typ min enda uppgift under musikalträningarna)

Han är omtänksam också, min chaufför. Förutom att han alltid lämnar vad än han har för sig så fort jag ringer och kommer och hämtar mig när helst jag behöver honom så är han även mån om att jag ska överleva bilturerna. Han undviker bilar med alltför svarta avgaser, han påminner mig om att vara försiktig när jag får för mig att fota genom fönstret och skulle han nångång behöva skicka sin bror, eftersom han själv kanske måste ta hand om sina två små barn (det har jag också luskat ut om honom, att han har två barn alltså) någon gång, så ringer han och försäkrar att det är hans bror och att jag inte behöver oroa mig utan är i trygga händer. Fint.

 

För övrigt har han väl tjänat en årslön den senaste veckan då han dels kört mig varje dag, dels kört en hel del åt Ohlssonfolket. Men det kan han väl va värd. Än så länge lever vi allla.

Känslan som tar över mitt jag flera gånger om dagen. Jag har inga större problem med att elen försvinner eller att inte ha vatten när jag tänkt duscha. Jag har inte heller några större problem med att vänta på en försenad taxi eller att behöva upprepa mig tio gånger för att få den maten jag vill ha på en resaturang. Nej, det är inte etiopiernas oförmåga till organisation och kommunikation som gör mig frustrerad. Utan att inte kunna utrycka det jag vill till människor som jag borde kunna kommunicera bra med. Att stå framför en klass och inte kunna ge de enklaste instruktioner utan att orden trasslar in sig i varandra. Att inte kunna sitta ner på fikarasten och småprata med lärarna utan att behöva tänka igenom varje mening för att undvika grammatikfel. Så frustrerande,

Folk frågar mig varje dag hur det går här och jag mumlar lite vagt att det går väl bra. Och det gör det väl, det beror på hur höga krav man ska sätta på sig själv. Och jag är en inte den som sätter låga krav på mig själv. Det är frustrerande att inte kunna prestera på den nivån man är van vid, på den nivån jag hade kunnat undervisa om jag varit i Sverige bland människor och material som jag obehindrat kan kommunicera med. Så det är både ock det där med hur jag trivs här. Å ena sidan finns all frustration och språkproblem. Men å andra sidan är det en fantastiskt bra atmosfär här på Bingham. Det räcker att komma innanför grindarna och se det vackra skolområdet för att man ska känna sig på bra humör. Och barnen är fantastiskt fina, liksom all personal som verkligen välkomnat mig på bästa sätt.

Jag har fått frågan om jag vill komma tillbaka hit och undervisa. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den. Det är absolut en sån här skola jag skulle vilja arbeta på, men engelskan är verkligen ett hinder. Visst skulle jag väl lära mig efter hand, men det första året skulle bli riktigt riktigt tufft. En svensk skola i en sån här atmosfär i det här landet hade varit det ultimata. Alternativt en nationell etiopisk skola där jag verkligen skulle kunna göra skillnad och där min engelska inte skulle vara sämre än någon annans. Det är vad jag bruka svara på frågan - att jag vill jobba på en etiopisk skola. Och det tror jag att jag vill. Men engelska vore väl bra att kunna i vilket fall, så jag funderar på att läsa det till hösten.

Nu är i vilket fall två av fem veckor avklarade här, den senaste veckan har gått riktigt fort. Jag ska sluta lite tidigare idag för att åka med familjen Ohlsson till Wolisso över helgen. Det ska bli så skönt att få vila lite, det behöver jag. Fast det är klart att skolböckerna kommer följa med. Men ikväll ska jag inte ens tänka på nästa veckas lektioner. Jag vill spela spel och prata svenska och inte kämpa med formuleringar på ett obekvämt språk. Ständigt denna engelska....

Språket framför alla andra språk. Språket som man blir glad bara av att tänka på. Språket som alltid lockar till skratt och kramar. Teckenspråk. Sen Brad berättade i fredags att det finns en döv man som arbetar här har jag hållt utkik efter någon som kommunicerar med händerna. Men det är just inte det lättaste att upptäcka en döv bland massa hörande, det står just inte stämplat i pannan och har man ingen att teckna med finns det ju ingen större mening att visa att man kan teckenspråk. Efter att spanat några dagar tog jag igår tag i saken och gick bort till de etiopiska arbetarnas verkstad och frågade efter en döv man. De jag frågade hade lite svårt att förstå vad "deaf" betydde så det slutade med att jag stod med hädnerna för öronen och ögonbrynen uppe vid hårfästet. Till slut fattade de ändå vad jag menade och ledde mig till Abebe som, liksom jag väntat mig, lyste upp som ett fyrverkeri med ljusa blå ögon när jag hälsade med händerna mot axlarna. Vi pratade bort tiorasten och då hade han redan lagt upp planer för alla platser och människor vi ska besöka tillsammans. Jag ville inte göra honom ledsen, men jag förstår verkligen inte hur jag ska hinna med det utöver allt annat som står högre på prioriteringslistan. När nästa lektion närmade sig gick jag upp till vårt klassrum och gick på Brad precis utanför. Han hälsade på teckenspråk (jag lärde honom lite förra veckan) och blev glad när han hörde att jag just träffat Abebe och pratat med honom. Han uttryckte en önskan att jag skulle lära personalen teckenspråk. Visst, det kunde väl va kul och spännande och läskigt och utmanande och br, men som sagt är det det där med tid, den räcker inte riktigt till trots att jag förflyttat mig till det mindre tidsstyrda Afrikat.

 

Jag har inte tagit så många bilder från mitt liv här än, men nedan kommer några gamla på staden Addis, vari jag nu ska spendera sex veckor. Håll till godo.

 

 

 

Nu har jag klarat av en vecka på skolan. Det ska bli så skönt med helg och lite tid att koppla av, prata svenska och inte behöva vara på spänn hela tiden. Dock är jag rädd att jag kommer behöva lägga rätt stor tid av helgen på att förbereda inför nästa vecka, skriva rapporter och reflektera. Och egentligen borde jag börja på uppsatsen också. Men efter att jag åkte hem härifrån idag ska jag nog va ledig och bara hänga med Patricia och hennes mamma och bror som kom tidigare idag. Ska bara kolla mattematerial till på måndag, skriva klart en planeringsmatris,fastställa nästa veckas bibelvers och leta film om atomer. Men sen ska jag ta helg!

Idag var det macaron cheese till lunch och jag kunde konstatera att jag lär lära mig mer om amerikansk kultur än etiopisk under de här veckorna. Min engelska har också börjat bli mer amerikansk och mindre etiopisk. Men jag saknar den etiopiska engelskan, den känns mer som jag. Och det känns klart mer hemma att arbeta tillsammans med etiopier än amerikaner, men jag vänjer mig allt mer. Hänger en del med den andra lärarstudenten som är här, och en del andra trevliga människor. Det ska tydligen finnas en döv man som arbetar här, Brad sa att han skulle presentera mig för honom, ska bli kul att få prata teckenspråk igen - betydligt mer hemma än amerikansk engelska även det...

Tre dagar tog det for att komma in i gangen pa Bingham. Fortfarande ar det klart svart att halla koll pa alla lararnas namn och det kravs full koncentration fran att jag kommer till skolan halv atta till att jag aker darifran vid fem. Igar var en bra dag. Jag fick nybakta ragbullar till frukost. God spansk mat till lunch i sallskap av den andra lararstudenten Chelsea och en skon australiensare. Holl en hyfsat bra lektion i kemi och hjalpte till att regissera treornas musikal. Efter skolan var det personalmote for lagstadielararna dar vi bland annat gick igenom metoder for att forbattra elevernas skrivande, jag forstod inte mycket... men det var visst fler som hade svart att hanga med fick jag hora senare sa det var ju alltid en trost. Jag har en sprakvan i Elisabet fran Norge. Nar val motet var avklarat akte vi ett gang larare till en av mina elevers hem. Dar blev vi varmt valkomna av familjen Berger som pratade harlig schweizisk tyska och bjod pa god mat och mycket skratt. Fruktbal till forratt, tacos till huvudratt och hemgjord glass till efterratt. Till det bilder fran nar de var i Somaliland och sa lekte vi "packa upp choklad om du far en sexa" och "gissa vem som har myntet i sin hand". En valdigt fin kvall. Kande mungiporna dra envist uppat pa hemvagen. 

Idag har jag lart kanna min chauffor nagot mer. Han har "We wish you a merry christmas" som ringsignal pa mobilen och bor precis bakom lutherska kyrkan. Han verkar inte ha mycket annat att gora an kora mig for nar jag an ringer ar han redo "give mme fifteen minutes", det vill saga sa lang tid det tar att kora fran honom till Bingham. Kanns valdans lyxigt att ha en bil som kommer och hamtar en narhelst man vill bli hamtad.

Min taxichaufför heter Tillahun och han är kompis med Endale. Det är allt jag vet om honom. Vi sitter tysta i bilen och tittar ut på allt som finns att hålla koll på på och runt vägen. Han kör väl men aning för offensivt för min smak, vi är ju ändå en liten bil bland alla lastbilar och bussar. När poliser skymtas drar han hastigt säkerhetsbältet över axeln. Första dagen glömde han bort mig, eller försov sig eller nåt, det enda han sa som förklaring var "big sorry" sen var ordförrådet slut. Idag stod han utanför mitt hus när jag gick ut 07.02 och så så nöjd ut när han kunde konstatera att han va i tid. På eftermiddagarna är det bara att ringa så kommer han på en kvart. "No problem" är det vi oftast kommunicerar till varandra, "no problem" det är vår relation.

 

(om ni undrar hur jag kan skriva å, ä och ö så är det för att jag sitter på skolan med min egen dator uppkopplad på skolans trådlösa nätverk. Känns lite overkligt bra)

Forsta dagen borjade val inte direkt lovande da taxin Endale lovat mig inte behagade dyka upp pa utsatt tid. Men jag hade stora marginaler och fisk mig en fin morgonstund tillsammans med vakterna och nagra elever som gjorde sitt basta for att hjalpa mig. Till slut kom da Tillahun som ska va min privatchauffor till och fran skolan varje dag, lyxigt. Efter lite runtfragande om vagen kom vi relativt smidigt fram till skolan dar vakten forst inte ville slappa i nmig eftersom ingen berattat for honom att jag skulle komma. Jag sag nog ratt vilsen ut. Fick guiding upp till treornas klassrum dar jag numera tillbringar de flesta vakna timmarna pa dygnet. Miss Hergwa halsade mig valkommen, hon ar assisterande larare till min handledare Miss Cawood. Jag heter sjalv numera Miss Rubenson, kanns sadar bekvamt. Det var spannande att traffa manniskan bakom alla genomstrukturerade mail och dokument jag fatt infor praktiken. Miss Cawood ar bra pa att prata. Jag ar nog ratt bra pa att forsta, men varje gang jag skulle oppna munnen trasslade orden in sig i varandra. Engelskan stod mig verkligen upp till harfastet igar, idag kandes det battre. Jag fick halsa pa tusentals (kandes det som) larare och personal pa skolan, kom inte ihag ett enda namn eftersom jag fick fokusera sa mycket pa att overhuvudtaget forsta vad de sa. Blev mycket nickande och leenden fast jag inte uppfattade allt, exempelvis i det korta samtalet jag hade med rektorn. Undras hur mycket det syns nar man inte hanger med... Och eleverna ar inte mycket lattare med alla olika dialekter och tysta mumlande svar. Vi har en britt i klassen (med Arsenaltroja, Cissi) som jag typ inte forstar ett ord av. Ungefar halften av eleverna ar etiopier, men manga med utlandska pass. Nagra blonda barn har vi ocksa, nagra europeer. Majoritet amerikaner tror jag. Vi inledde forsta lektionen med en namnlek for min skull. Sen drog lektionerna igang som vanligt och jag holl min forsta pa amnet "states of matter", det gick nog bra tror jag. Engelskan ar det jobbigaste, sa manga ord man inte kan. Men det ar bara att gora sitt basta. Tva av mina elever kan svenska, fast de ser helt etiopiska ut sa dom av min forvaning da de plotsligt oppnade munnen och pratade svenska. En elev kom fram till mig pa lunchen igar och fragade var i USA jag kom ifran, da jag forvanat svarade att jag kom fran Sverige sa hon "ah, that explains your accent" - tror jag tar det som en komplimang. Nagra reflektioner fran undervisningen: betydligt mer valdisciplinerade barn, striktare larare, mycket material och hogre niva pa undervisningsinnehallet. An sa lange undervisar jag bara naturkunskap men nasta vecka ska jag ta over bibelundervisningen och matten. och sedan aven lasning och rakning. Tycker det racker bra som det ar. Jag hinner knappt planera. Och sa ska alla dokument om bedomning och sant oversattas till engelska. Men det lugnar nog ner sig sasmaningom, jag ar fortfarande i tillvanjningsfasen. All personal pa skolan ar supertrevlig och det ar sa god stamning mellan alla. Verkligen en bra skola. Kommer bli en tuff men larorik tid.

Gardagen avslutades pa D'Afrique tillsammans med Hanna-Karin och Workneh, Sture och Elsie samt Bengt Hjort och hans tva studenter. Det ar skont att ha nagra vanner utanfor skolan och fa prata lite svenska. Men hjarnan anpassar sig snart, den har redan slagit om sa jag tanker halvt pa engelska. Nu ska jag hem till lutherska och ata pizza som Elsie gjort. Ni som oroar er for att jag inte ater ordentligt kan sluta upp med det. Jag ater frukost hemma, hel poertion lunch pa skolan och kvallsmat hos Sture och Elsie, sa lange Elsie ar kvar skulle jag inte kunna svalta ihjal om jag sa an gick in for det.

I detta nu är jag på väg till Bingham Academy för min första praktikdag. Om jag är nervös? JA.

Men jag ska ju va här i fem veckor så förhoppningsvis har nerverna fallit på plats innan praktiken är slut.

Efter att smatt panikslagen natten innan avfard yrat runt i huset tillsammans med mamma och letat efter datorvaska och batterier, laddat ner avhandlingar till min uppsats och googlat pa "states of matter" sov jag nagra skrala timmar innan det var dags att lamna huset och borja resan mot Etiopien. Flygen gick som pa rals, alla byten flot pa, bra filmer, god mat och gott om plats. Maste va basta tillfallet att vara kort, jag kunde stracka ut mig raklang pa raden jag hamnade ensam pa. Val i Addis va det ingen ko nanstans och jag va ute fran flygplatsen tio minuter efter landning. Endale stod och vantade pa mig ute i den ljumna natten. Kvart i tva somnade jag i min nybaddade sang och nar jag vaknade stod frukosten pa bordet. Man blir alltid sa val mottagen har, forra gangen kom presidenten och hamtade och den har gangen generalsekreteraren, och sa Elsie som skammer bort en. Fint. Idag har jag mest bara varit hemma och tagit det lugnt, bekantat mig med Emma och Hanna som ar har nagra dagar och forberett mig infor praktiken som borjar imorgon. Ska bli spannande att komma igang.

Jag är i ETIOPIEN. Äntligen.

För alla er som tänker skicka brev till mig under mina månader i Etiopien:

Maria Rubenson

c/o Ethiopian Evangelical Lutheran Church

P.O Box 1002

Addis Abeba

Ethiopia

 

Och skulle man få för sig att skicka ett sms:

00251910075399

De senaste veckorna har varit rätt stressade. Vet inte när jag sist hade så mycket att hålla i huvudet. Högstadiet kanske. Men då kunde man göra hur mycket som helst utan paus och knappt märka av att man va stressad. Jag vet inte om det är min stigande ålder eller afrikatidens ostressade vardag som satt sina spår, men nuförtiden mår jag märkbart sämre av att stressa. Inte bara det att man blir trött och får ont i huvudet utan hela kroppen protesterar. Och det är just inte välkommet just då man har som mest att göra... Men målet Etiopien har ändå gjort allt så värt. När jag väl kommit dit (om ett dygn!) ska jag inte stressa mer. Längtar.

 

 

 

Så vad längtar jag då till?

att ha två kompisar att istället för tusen

att inte behöva klä på mig i en kvart för att gå utanför dörren

att kunna fokusera 100% på praktiken

att låta fötterna befrias från skor och strumpor

att träffa fina vänner

att ha en begränsad garderob att tillgå

att slippa konsumtionssamhällets sjuka vanor

att inte tidsplanera mina dagar minutiöst utan ta det som det kommer

att åka till Asella tillsammans med Susanne

att lära känna nya människor

att utmanas i mitt blivande yrke

att prata teckenspråk

att hänga i Nakamte mer än fem dagar

att inte stressa

De senaste åren har kantats av resor till olika läder, antalet besökta länder ligger nu på

32 stycken, år 2012 kom tre nya länder med på listan - Portugal, Skottland och Spanien.

Tror 2012 tar priset i antalet utandsresor, en kort resumé:

 

Året började som vanligt i Etiopien där Benedicte och jag mest hängde i Hosaina och Nakamte

Då kylan blev för långvarig och skolan tillät semester tog syster och jag oss en tur till Lissabon

 

Mina tankar har en tendens att hålla sig x antal månader framåt och oroa sig över vad som ska hända om ett år typ. Fantastiskt onödigt kan man tycka. Men välplanerad är jag och ibland kan det ju faktiskt va bra. Och jag lägger nog lika mycket tid på att planera plugget som att plugga. Det roliga är ju att jag inte kan förstå hur folk inte kan tänka framåt och planera och fundera över vad som händer här näst i livet, eller nästnäst, eller nästnästnäst...

Jag frågade en kompis som alltid ifrågasatt min planeringshajp vad hans tankar sysselsatte sig med istället. "Tänka ut skämt" svarade han - det kanske tar 1% av min tankeverksamhet. Vad olika man kan va.