Älskade Etiopien

 
Mitt älskade vackra underbara Etiopien.
Hur länge ska jag få vänta innan jag får andas din luft igen? Slå dina hjärtslag? Gå på dina vägar? Vara hemma igen.
Hur sarjad ska du bli? Mitt hjärta faller i bitar med ditt. 
 
 

 

Smärtan i att älska

Jag har varit på läger. Och det har varit så fantastiskt som bara läger kan vara. Och det gör ont att det är slut och att jag nu ligger själv hemma i soffan. Visserligen trött så jag skulle kunna sova en vecka, men ändå att jag redan saknar. Saknar människor som jag kommit att älska. Saknar att få predika för kidsen. Saknar att få älska förbehållningslöst. Gulteboveckan är den vecka jag sover lätt minst på året. Men det är också den vecka då jag kramas mest. Ett hem för en vecka, en familj för hela livet. Smärtan i avsked är så värd när man i backspegeln får se allt man fått i att älska. Och det är alltid värt att älska, oavsett hur ont det kan göra att skiljas åt.
 
 
 
 

 

 

 


Saknaden

Det gör ont i mig. Tårarna rinner. Hjärtat värker. Jag har inte varit hemma på mer än ett år, en evighetslång tid. Jag vet att det i nuläget (och kanske även i alla andra tider) är ett lyxproblem, och jag vågar knappt yppa min sorg för att den känns så förmäten. Men den finns där lika verklig ändå. Och gör sig dagligen påmind. Jag saknar mina barn, alla människor som är mina bröder och systrar. Att få känna mig hemma borta. Alla öppna dörrar, amarinjan, folkvimlet på Addis gator, morgondimman i Nakamte, teckenspråket, julfirande i Asella. Solen, dofterna, injeran. Öppenheten. Jag är inte hel utan Etiopien, det är en stort hål inom mig som bara längtar efter att få fyllas. Jag saknar. Varje dag.


tacksam

Imorgon börjar jag jobba. Efter åtta veckors semester. Det känns helt okej, eller faktiskt till och med bra. För jag trivs ju med mitt jobb, jag har saknat mina kollegor och elever och jag gillar ju egentligen rutiner och vardag. Men jag har verkligen njutit av sommarlovet, varenda dag av det. Fyra veckors konfaläger, en vecka i Lund, en vecka i husbil med Susanne, en vecka på Gultebo och så en vecka i Lund som avslutning. Kom precis hem från ett bad i Lomma, kändes som en perfekt avslutning på en fantastisk sommar. Jag är så sjukt tacksam för allt. Att jag får ha sommarlov varje år, att jag har så många vänner att hänga med, att jag får vara på läger och göra skillnad för andra människor, att solen skiner, att jag får längta till roliga saker, att jag numera har två syskonbarn att älska, att jag inte behöver planera utan bara spontant kan få så fina sommardagar. Som igår; en helt oplanerad dag som slutade med bad i skogen och grill på en kompis altan i solnedgången. Det planerade och det spontana om vartannat. Och att ovanpå det kunna se fram emot en ny hösttermin, för jag har ju världens bästa jobb. Känner mig hög på livet, och oändligt tacksam. 
 
 

favoritfamiljen

I Asella finns det en familj som jag älskar otroligt mycket. Jag lärde känna dem för ett par år sedan och från första steget innanför deras tröskel har jag känt mig som hemma. Jag har kommit och gått som jag velat och alltid känt mig så väldigt välkommen. Flera gånger har jag kommit dragandes med diverse vänner från Sverige, och de har på samma självklara sätt inkluderats i gemenskapen. När jag nu i vintras kom och knackade på deras nya hus hade det gått mer än två år sedan sist och mycket hade hänt i både deras och mitt liv. Seifu visade mig vägen till huset och jag möttes av jubelrop och överöstes av kramar. Eldana som jag inte sett sedan hon somnade i min famn på Desta och Bennes bröllop tre och ett halvt år tidigare, kastade sig om min hals - ett väldigt kärt återseende. Jabo sprang som vanligt runt och fipplade med massa saker. Eden kokade te. Mekdes envisades med att prata amarinja alldeles för snabbt och jag stakade mig på svaren på alla hennes tusen frågor. Efrem satt och myste i ett hörn. Och Girma berättade om sitt jobb i Addis. Allt var som vanligt. Jag kom såklart tillbaka nästa dag, och fick en ordentligt injeramåltid. "Du kommer väl tillbaka till jul?!". Jag sa ja. Och tog med mig två kompisar från Addis. Efrem tog oss på en lång promenad på juldagens morgon och lagom till att julfirandet drog igång tog vi oss duckande under tvättlinorna in till deras hus som dagen till ära var fullt av släkt och vänner. Vi visades till VIP-soffan bredvid Mekdes föräldrar och bjöds så småningom på en mäktig buffé. Chris och Luisa som aldrig blivit hembjuden till en etiopisk familj var överväldigade över gästfriheten och den goda maten - något som jag vid det här laget har lyxen att ta för givet. Vi åt oss mer än mätta och satt dästa och nöjda i vår nedsuttna soffa. Då drog nästa del av festen igång. Charader. Vi höll på att dö av skratt när morfar i huset gick upp och gestaltade "arogit" (gammal tant typ). Ett mer inkluderande och kärleksfullt klimat får man leta efter. När Chris och Luisa åkt hem gick jag tillbaka till Girmas. Då var festen över och strömmen hade gått. Vi satt i mörket runt ett ljus, en trött samling människor. Det var nästan den finaste stunden av alla. Eldana somnade i mitt knä. Mekdes satt och nickade en bit bort. Vi bara var, tillsammans. Och ingen tyckte det var det minsta konstigt att jag satt där bland familjemedlemmarna. När det blev läggdags virade Girma och morfar in sig i gabis och följde mig, jag var också iklädd en gabi, hem. Nästa dag hängde jag hos dem hela dagen igen; åt lunch hos grannen, gick promenad med flickorna och morfar, satt i soffan, skrev bokstäver med Jabo, lät Eldana sätta upp mitt hår, åt ännu mer mat, pratade politik med Girma. Jag är så ofantlig tacksam att jag får ramla in i den här familjen när som helst, och att de bara omfamnar mig som en del av familjen.
 
 

begränsningarnas välsignelse

Varje gång jag flyttar tillbaka till Sverige från Etiopien slår det mig. Överflödet. De första dagarna mådde jag dåligt bara av att vara i min lägenhet, för den är så onödigt stor och jag har så onödigt många saker. Uppenbarligen klarar jag mig alldeles utmärkt på vad som får plats i en resväska (ja, jag  hade två med mig men en var full av mat och presenter så jag skulle klarat mig på en (om jag nu klarat mig utan allt knäckebröd och choklad, men det är en annan fråga..)), så varför ska jag då ha alla mina saker? Alla vet ju att det bara blir jobbigare att välja vad man ska ha på sig ju mer kläder man har, har man ett par skor så tar man helt enkelt dem. Och min erfarenhet är att man är minst lika nöjd med det. Det finns absolut mycket jag saknar i Etiopien - mörkt bröd, mjölk, yoghurt, smör, filmjölk, ost. Men känslan när jag första gången efter återkomst gick in i en affär. Hjälp, det bara sköljde över en. Så sjukt många alternativ. Bara man ska köpa en ost finns det ett femtiotal att välja mellan. Då föredrar jag nästan de små sukarna med ett begränsat litet utbud, och där man till och med får prata med en människa som plockar ihop det man vill köpa. Lite mänsklig kontakt och möjlighet att öva amarinja. Här i Sverige utvecklar vi istället system så man mer eller mindre helt kan undvika social interaktion. 
 
Enkelheten och begränsningarna är något av det jag saknar mest. Till exempel har jag länge behövt köpa en ny madrass till min säng (det var som att ligga direkt på trästommen) och tänkte ta tag i det när jag kommit tillbaka från Etiopien. Efter nån timmes googlande bland alla olika varianter kände jag mig bara mer förvirrad och osäker än innan jag började. Så jag lade ner sökandet och gav upp. Med alla valmöjligheter blir alla beslut så stora, det finns så mycket man kan väga in och ta i beaktande vilket gör att, åtminstone för en så velig person som jag, besluten känns oöverkomliga. Ett annat exempel var då jag skulle boka en resa till Umeå. Om det hade varit i Etiopien hade jag helt enkelt åkt till busshållsplatsen. Gått på första bästa buss till aktuell destination och suttit på den tills jag var framme. Betalat det busskillen ville ha och småpratat med mina medresenärer. Så enkelt. Nu blev det istället en massa sökande i otaliga tidtabeller och vägande av för- och nackdelar. 
 
Begränsningar kan så många gånger vara en välsignelse. Det är lätt att glömma när man (läs jag) snurrar runt i sin fullsmockade vardag, planerar in så mycket som möjligt samtidigt som man gärna håller flera dörrar öppna för ytterligare roliga happenings. Jag blir trött av allt som snurrar på, samtidigt som jag älskar det. Oavsett vilken vardag man föredrar (begränsad vs obegränsad) så tror jag att det är nyttigt att dra ner på alternativ ibland. Jag försöker göra det genom att inte ha internet på telefonen, genom att boka in saker i förväg och hålla mig till dem, genom att sätta upp regler för hur många uppbokade kvällar jag får ha i veckan och så vidare. I Etiopien är det enklare, där går strömmen helt enkelt; och så sitter man i stearinljus och läser en bok istället för att översköljas av information från olika medier. 

Mitt addisgäng

Det var länge sedan jag kände sådan tillbakalängtan till Etiopien. De senaste veckorna har jag åkt upp och ner i känslorna - såklart fint att få träffa familj och vänner här och jag har verkligen uppskattat att vara tillbaka på jobbet, men jag längtar tillbaka så grymt mycket. Saknar mina vänner, solen, enkelheten, spontaniteten, värmen, storstaden, resandet, maten, lägenheten. Men framför allt saknar jag mitt gäng. Att ha några få men otroligt fina vänner att dela vardag och fest med. Att prata om allt mellan himmel och jord, och att gå på jazz och skogsäventyr tillsammans med. Jag kände sådan väldig samhörighet med de här människorna. Vi var alla utomlands men kände oss hemma, vi var jämt sugna på att hitta på saker och öppna för samtal om livets alla dimensioner. Denna gemenskap saknar jag nu stort. Varje dag. Inte för att jag inte uppskattar mina vänner här hemma i Sverige, men just det här att ha ett klart gäng som man självklart kan räkna med till alla slags upptåg, och som lika självklart räknar med mig. Det saknar jag. Ni ska få en liten glimt att detta älskade gäng.
 
De två svenska volontärerna Linda och Rebecka inkluderade mig självklart i deras gäng. 
Julfika i deras lägenhet på Entotto, där jag också bodde ett par dagar. 
 
Med Martha och Alex på min veranda. En dag med mat, promenad och kareoke.
Martha är min närmaste etiopiska vän som jag känt sen 2007 då vi jobbade ihop i Nakamte, vi har hängt ihop sen dess och faktiskt jobbat ihop även på Svenska skolan i Addis för några år sedan. Nu bor hon på Barbados så det var ett tag sen vi sågs, jag är grymt tacksam för att vi lyckades tajma den här etiopientiden. Alex är hennes mans kusin, en person med många tankar som jag pratat tro och liv med i många timmar.
 
Nyårsmiddag på lyxrestaurang. Luisas syster Hanna, Rebecka, Linda, Silvia, Eileen, Luisa och Chris - ett svensktyskt gäng. 
Vidarefirande på Efoy i Bole.
 
Jag tog med mig Luisa och Chris till Asella för den etiopiska julen. Där hängde vi även med Birte som bor i Asella men åker till Addis emellanåt och då hängde in i vårt gäng. 
Kommer ett enskilt blogginlägg om asellajulen. 
 
Det här fantastiska gänget - Siliva, Alex, Seifu, Martha - drog ut på en 3-dagarsvandring i Bale-bergen. Vi fick otroligt fina dagar med mycket vandring, massa fikapauser, fantastiska vyer, skratt, trams, djupa samtal, pasta, kvällar runt elden, knäckebröd och engelska. Jag tror aldrig jag pratat så mycket engelska, och jag gillar det. Tokgillar att ha vänner från olika delar av världen. 
 
Efter nyår flyttade de här två guldklimparna in i min lägenhet. Luisa och Chris från Tyskland träffade jag min första helg i Addis och de gick rakt in i mitt hjärta. Finare människor får man leta efter. Jag, som numera är van vid att bo själv och verkligen uppskattar det på många sätt, var något orolig inför att få sällskap i min högt uppskattade lägenhet, men det blev så otroligt bra. Vi tre delade verkligen allt den sista månaden och ska jag vara ärlig är det främst de två jag saknar nu. Man liksom vande sig vid att de alltid fanns där att prata med och att hitta på saker med. Så ödmjuka och omtänksamma människor. Vi fick dela många tårar och många skratt, kulturanalyser, chokladkakor, filmer, glass, promenader och hockey. Två nya självklara vänner för livet. 
 
Menbi och Martha - två självklara vänner i många år.
 
Eyob har jag känt i ett tiotal år. Numera bor även han i Addis och kom med i vårt gäng. Här på en fendikakväll i Kazanches. 
 
Att gå ut på kvällarna och äta god mat och lyssna på live-musik är en del jag verkligen uppskattar i addislivet. Och något jag saknar i Sverige. Så spontant och enkelt. 
Shewit och Martha.
 
Min sista helg drig vi ihop gänget (Martha var tyvärr sjuk) och gick ut på hajk i Kera. Det blev några timmars vandrande i skogen med utsikt över Addis Abeba. När vi kom ner från bergen gick vi genom Shola market till lunch på Dashen i Kazanches. En väldigt väldigt väldigt bra sista lördag. 
 
Avskedsfest hemma hos mig med alla mina närmaste vänner i Addis. En fantastiskt fin kväll. 
 
Dessa människor saknar jag nu så det gör ont. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Och visst har jag googlat på resor i påsk men det känns för galet och orimligt, och jag har ansvar här hemma som gör att jag inte bara kan åka. Men att jag vill, det råder det inga tvivel om. Jag är grymt tacksam över alla gamla och nya vänner som nu befinner sig många hundratals mil bort, men det gör också ont. 

Separationsångest

Jag vill inte åka tillbaka till Sverige (vägrar skriva "hem", för det här är också hemma). Jag älskar livet här - den på så många sätt enkla och avskalade vardagen. Nog för att det finns saker att bli frustrerad över, absolut. Och visst har jag, flera gånger faktiskt, under den här addisperioden konstaterat att det ska bli skönt att komma hem. Jag har sett fram emot att komma tillbaka till jobbet och framför allt att få krama om min Julia igen. Det här med jobbet har varit något återkommande. I somras när jag var på tågluff med en synnerligen insiktfull god vän som känner mig nästan lite för bra, konstaterade denna vän att "mål och mening" är viktigare för mig än "sammanhang". Jag protesterade såklart vilt och framhärdade att bara jag har människor jag älskar omkring mig så är jag nöjd. Men efter en stunds eftertanke så fick jag ge mig, jag är absolut en person som behöver mål och mening med tillvaron för att må bra. Och just det där "mål och mening" har jag lite saknat de här veckorna. Nog för att mina elever här behöver svenskundervisning och suger åt sig av varenda lektion, och nog för att jag får uppskattning i mängder av både dem och deras föräldrar - men det räcker nog faktiskt inte. Der är på många sätt ett väldigt bekvämt och roligt jobb. Men jag saknar intensiviteten, och känslan av att varje dag få göra skillnad. Så jobbet har kanske inte uppfyllt mina behov. Ser man däremot till det sociala så är det kontot överfyllt. Det är så lätt att få vänner här. Dels så har jag mina gamla trofasta habashavänner, dels så har jag vara en del av ett nytt ferengigäng. Och det har nog faktiskt varit den största behållningen den här etiopienperioden. Mitt ferengigäng. Det här med att ha ett gäng där man självklart räknas med och lika självklart får räkna med så fort nåt kul upptåg är på g - det är något jag är så oerhört tacksam för. Vi har vandrat i Bale, firat jul i Asella, lyssnat på jazz på Fendika, nyårsskålat på Bole, och nu senast hajkat i Yeka och ätit injera i Kasanchez. Det är dessa vänner som nu gör det jobbigt att lämna. Som gör att mina ögon fylls av tårar och att det svider i hjärtat. Men framför allt är jag TACKSAM över att ha fått lära känna dem och fått dela den här tiden med dem. 
 
 

Lyxen

Jag slås om och om igen av hur lyxigt det är att kunna åka flera tusen mil hemifrån och ändå få vara hemma. Ha stabila vänner som jag känt i ett tiotal år och som står här lika troget varje gång jag återvänder. Åt middag med Eyob igår och har hängt med Seifu idag. Jag har mängder med vänner här, men det är något speciellt med dem som jag känt så länge. Nästa vecka kommer Martha tillbaka från Barbados, det kommer bli ett minst sagt kärt återseende. Att hitta så bra som jag gör i Addis är också en lyx. Att alltid veta hur jag kan ta mig till ställen och hur jag kan komma hem på bästa sätt. Och att kunna språket. Inte för att jag på något sätt är en mästare på amarinja, men jag kan ta mig fram och jag förstår ändå en hel del. Det märks inte minst när människorna på vägen till Nakamte går över till oromiffa, och jag plötsligt inte alls kan hänga med i samtalen omkring mig. Visst är det stundtals jobbigt att vara kluven mellan Sverige-hemmet och Etiopien-hemmet, men mest av allt är det ändå lyxigt att få ha båda dessa världar som mina hem.


Erfarenheten

Inför de senaste gångernas etiopienavfärder har jag haft något av lättare ångestkänslor. Svårt att sova, tveksamhet eller rent av ovilja att åka. Helt enkelt tyckt att det känts jobbigt. Men, av erfarenhet, vet jag att det kommer kännas bra så fort jag kommit ur planet på Bole och andats in den torra varma etiopiska luften. Jag vet, trots alla känslor som talar emot, att det kommer att bli bra.

Samma sak gäller den sällan lockande, ofta rätt plågsamma färden till Nakamte. Sju timmars buss på mer eller mindre bra vägar, med mer eller mindre vettiga chaufförer och mer eller mindre trevliga medresenärer. Det har hänt att jag fått sitta på en hård liten pall utan ryggstöd, eller inklämd mellan två mindre väldoftande herrar som envisas med att prata med en, eller bredvid en tjej som spydde ner halva mig och min packning. Men hur jobbig den här resan än må vara så släpper alla obehagskänslor så snart jag stiger ur bussen i Nakamte. Och alla hemmakänslor sköljer över mig igen. Jag vet, av erfarenhet, att det alltid är värt det.

Jag skulle kunna räkna upp flera andra jobbiga episoder som jag av erfarenhet nu vet är värt det. Och det är så skönt att kunna luta sig tillbaka på den erfarenheten och vid behov köra det som mantran i huvudet. Det kommer vara värt det.

 

Nytt äventyr


Så var det dags igen!
 
 

lycka

När världens sötaste sträcker sina armar mot en och ler det där leendet som skulle kunna få den mest stormiga vinternatt att lysa upp. Det. Det är lycka. Älskade Julia. 
 
 

solen

Livet återvänder till orimlig glädje. Så tacksam.

bästa sportlovet

Förra årets sportlov blev det bästa någonsin. Det inleddes med några dagar i den vackra svenska huvudstaden tillsammans med Cecilia och ett gäng andra fina vänner. Och fortsatte sedan i sann vintrig anda i Umeås skidspår i Susannes upplivande sällskap. Kunde inte ha blivit bättre. Ett koncept att återanvända, hoppas på lika fina dagar i år. 
 

Nakamtekänslan

 

Natten innan avresa vred jag mig i ångest, totalt osugen på att åka. Samtidigt visste jag att det skulle bli bra. Den där disharmonin mellan känslor och förnuft är något jag försöker lära mig att hantera. Som väl var fick jag följe till Kastrup och lyckades sova en del på nervägen. Ett steg ut på Bole flygplats och all ångest va borta. Den etiopiska luften. Visserligen full av avgaser, men vad den kan framkalla i mig. Med ens var alla bekymmer som bortblåsta. Då jag tre dagar senare gick av bussen i Nakamte och helt oförberedd gick rakt in i armarna på två gamla elever försvann de sista smulorna av tvekan. Vad jag älskar den platsen. Ägnade fyra fantastiska dagar åt att glida runt på min gamla hemstads gator, råka på vänner och prata teckenspråk. Det där enkla livet. Utan ansträngning omgavs jag av idel välbekanta leenden och kärleksfulla ögon. Hängde en del på skolan där alla elever, som vanligt, sprang mig till mötes och bönade och bad mig om att undervisa dem. Där har jag en självklar plats som bara står och väntar på mig. Drack te hemma hos Adanesh och skrattade åt dråpliga gamla minnen. Åt lunch hos Fitsum och engagerades i alla hennes tusen idéer. Teckenspråk och skratt, fika och totalt kravlöst men extremt älskvärt häng. Nakamte är platsen som bit för bit tog sig in i mitt hjärta, och där ämnar den visst stanna. Om jag nånsin får för mig att tvivla på om Etiopien är hemma, så påminn mig om nakamtekänslan. Visst är Addis också hemma och proppfull av vänner, men jag tror inte någon plats någonsin kommer att vara som Nakamte.


Min nya kärlek

Min nya stora, totalt överväldigande, kärlek; hon heter Julia. Sötast i världen och med mosters hjärta i sitt oemotståndliga leende.

 
 

för tio år sen

Idag för tio år sen tog jag ett stort och på många sätt avgörande steg. Jag flyttade till Etiopien för första gången. Som volontär på sex månader. När jag ser tillbaka idag inser jag ju hur väldigt naiv jag var då, på gott och ont. Jag trodde allt och alla om gott. En inställning som jag nog ändå är glad över att jag hade, men som jag inte kan säga att jag i lika stor utsträckning har kvar idag. Nog är jag fortfarande naiv och godtrogen i de flesta fall, men livet, och i stor mån tiden i Etiopien, har gjort mig några steg mer synisk. Jag har väl helt enkelt blivit lite mer vuxen och tappat något av barnets godtrogenhet. Men tillbaka till den där dagen för tio år sen. Jag minns inte jättemycket av tankar och känslor, men jag var nog ganska taggad och förväntansfull. Jag visste inte mycket av vad jag skulle mötas av på plats i Nakamte, där Benedicte och jag skulle bo. Vi hade varit där några månader tidigare på besök men det var oklart vad jag skulle få för arbetsuppgifter och den oklarheten visade sig bli ganska jobbig för mig den första tiden, det minns jag. Jag minns vår första dag i Addis då vår skjuts inte kom och vi fick ta oss på egen hand från flygplatsen till Entotto, hur vi överlevde dagen på 10 birr och sprang runt i regnet på stan helt oförberedda på att det kunde regna i Addis och så mycket mer oklara över hur etiopienlivet fungerade än vad vi då insåg. När jag ser tillbaka nu ser jag ju hur den tjugoåriga Maria trodde att hon visste allt om Etiopien, idag vet jag att det inte riktigt var så men jag tror att den inställningen bar henne långt. Jag var aldrig rädd för att gå på upptäcksfärd ensam i Addis och jag pratade med okända på ett öppet sätt som gav mig mycket då. Jag såg allt genom ett förskönande skimmer som gjorde min volontärtid så mycket bättre. Det är säkert så att jag idag förskönar nakamtetiden, man har ju en tendens att göra det i efterhand. Men jag minns verkligen hur otroligt bra jag trivdes. När jag väl hittat min plats på dövskolan, fått fina vänner i Eden och Martha och kommit in i den långsamma nakamtelunken. Att jag vaknade varje dag och längtade till jobbet. Och att vardagen med alla mina högt älskade döva vänner kändes så sprängfylld av mening. Det minns jag, och det tror jag att jag minns rätt i. Visst fanns det mindre roliga dagar; dagar då man längtade efter vänner och svenskhet och dagar då verkligheten på dövskolan inte var så rosaskimrande utan mer skrämmande. Men där och då, och inte minst året efter då vi åkte ner för att jobba på dövskolan ytterligare sex månader, kände jag med hela mig att jag var på rätt plats. Och sen dess har jag undrat över när jag kommer att vara det igen. Dövskolan i Nakamte kommer alltid att äga en del av mitt hjärta och varje återbesök där får mig att längta tillbaka. Men jag tror att det skulle vara svårare idag. Med så mycket mer insikt i vad som försiggår bakom kulisserna och med betydligt mer misstänksamhet mot människor i maktpositioner. Med vana att kunna påverka och få min röst hörd, trots att jag är liten vit tjej. Ja, fast jag skulle veta så mycket mer - eller kanske just därför - är steget så mycket större idag. Jag vet precis vad jag skulle få och vad jag skulle få ge upp, och idag är jag inte beredd att gå. Men en dag hoppas jag att jag är det igen. Oavsett är jag otroligt tacksam för tiden i Nakamte med mina döva vänner; för allt den gav mig i kärlek till människor och i insikt i hur världen ser ut. Jag lärde mig obeskrivligt mycket och formades till en bättre människa.
 
 
 
 

det här med vänner

Ofta när jag kommer till nya sammanhang intar jag ett ganska oattraktivt förhållningssätt "jag orkar inte lära känna folk här". Grunden till det förhållningssättet är tvådelat. 1. Jag har redan så väldigt många vänner att jag inte behöver fler, hinner ju ändå inte med de jag redan har. 2. De här relationerna kommer säkert ändå inte vara för alltid och då vill jag inte investera i dem för det är så jobbigt när det sedan tar slut. Ändå ett ganska så rationellt resonemang. Så hur brukar det då gå? Jo, inte långt senare kommer jag på mig själv engagerad i djupa samtal om livets alla dimensioner och inser att jag då verkligen tycker om de här nya människorna. Jag kan liksom bara inte låta bli. Och så har ytterligare personer ramlat in på min lista av nära vänner. Det är som att jag bara inte kan låta bli att lära känna och tycka om de som finns omkring mig. Några exempel på vänner som de senaste åren ramlat in i mitt liv, förhoppningsvis för att stanna:

 

Malin.
Två konfaläger och en ledarutbildning
- många långa djupa samtal om tron och livets toppar och dalar.
 
Christian och Sofia.
En otippad trio växte fram under första askenåret. Började i frimodig delan av livet och har resulterat i såväl en albanienroadtrip som en husbilsweekend. 
 

Petra och Hanna.
Många måndagars häng på mosaik har gett utdelning i form av dessa två fina vänner.
Många goda samtal, mycket skratt och en härlig lundakarnevalendag. 
 
Moa och David.
Fjolårets yngsta och bästa kollegor. Många rasters prat i personalrummet och pepp efter tunga dagar ledde till sist till umgänge även utanför skolans område.
 
Och så till sist sommarens stora sociala behållning; världens bästa konfaledargäng. Så otroligt mycket kärlek, uppmuntran och glada upptåg, genom lust och nöd. 

Konfatacksamheten

Jag är tydligen en förebild för många. Lite läskigt och inte så lite bekräftande. Efter fyra veckor i den kanske mest kärleksfulla gemenskap jag varit en del av är det något tomt att sitta själv i ett flygplan. Visserligen på väg till ytterligare en högt älskad vän och redo för ett nytt äventyr, men ändå. De här veckorna har varit några av de absolut roligaste i mitt liv, vet inte om jag nånsin skrattat så mycket som den första veckan, men också några av de absolut mest krävande och jag har balanserat på en skör tråd för vad jag egentligen orkar. Stressen har jagat mig och ätit upp den sömn jag så väl hade behövt. Det var så pass att jag i mina mer rationella stunder funderade på om jag borde bryta och åka hem för att vila min trötta kropp. Samtidigt visste jag att det inte skulle ske, för jag ville av hela mig vara kvar - kvar bland älskande och stöttande ledarkollegor i den ledarchefsroll jag stormtrivts i sen första dagen och som jag tror Gud kallat mig till. Och trots att det var med tårar av ångest som jag lämnade Åhus i fredags så var det också med en förvissning om att den frukt lägret givit gjort all möda mer än värd. Att få höra konfirmanderna berätta vad lägret betytt för dem som människor, i gemenskap och i tro var något av det största jag upplevt. Nu sitter jag och är otroligt stolt och tacksam för vad vi har fått göra den senaste månaden. Att vi lyckades bygga ett ledargäng där det var lika naturligt att skämta och skratta som att dela sina tvivel och tårar. Att vi lyckades hålla ihop alla tusen praktiska trådar och ro iland ett sjukt ambitiöst läger utan större missöden än en tillfälligt borttappad nyckel. Att vi lyckades möta femton ungdomar mitt i deras tonårsliv och visa dem i allt vad Jesus har för dem. Tacksam så jag sprängs. Saknar dock redan den kärleksfulla stämning som genomsyrat allt vi gjort sen dag ett. Tack till alla underbara ledare, och ett särskilt stort tack till Malin som jag delat allt med under hela resans gång, ni har varit och är helt ovärderliga. 


20-gångsjubileum

Under de sjutton år som jag har pendlat, mer eller mindre intensivt, till Etiopien har begeistringen pendlat i intensivitet. Oftast har jag förståss varit överförtjust, annars hade jag väl inte stått där för tjugonde gången på Bole i december. Så van vid resandet att jag inte ens kollade på resväskan innan jag drog ut den i addisnatten - vilket resulterade i att jag fick åka tillbaka en timme senare och mygla in den igen och byta till mitt rättmätiga bagage. När jag för första gången åkte till Etiopien, tolv år gammal var allting nytt. Fast ändå inte. Min pappa ser svensk ut, han har visserligen ingen dialekt men han pratar ändå svenska och är känd för att gå snabbt i korridorerna på jobbet, men någonstans har ändå uppväxten i Etiopien gjort honom mer etiopisk än jag som barn förstod. Och det har också smittat av sig på mig. Så till viss del var Etiopien hemma redan från början och så långt tillbaka som jag kan komma ihåg har jag velat, åtminstone för en period, bo i just Etiopien. Ändå var jag inte helt fast direkt, andra gången när vi skulle åka dit med failjen ville jag stanna hemma, jag hade ju inte tid att missa dyrbar tid i skolan. Men som väl var hade jag inget val utan följde med ner till Langano och Bako och Addis och allt det där som idag är lika välbekant som Lomma och Dalby och Malmö. Sen var jag fast. Efter ett bibelskoleår som bland annat innebar en vecka i Nakamte åkte Benedicte och jag ut som volontärer och sedan dess har resefrekvensen ökat betydligt. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om jag spontant tar en tur ner över påsk och frågan om när jag ska ner nästa gång är en av de mest frekventa jag får. Etiopien är mitt hem och jag är habasha. Det finns ingen annan plats där jag så tydligt känt att jag hör hemma. Och i kontrast finns det ingen annan plats där jag känt så tydligt att jag inte passar in. Summa summarum så är det ett land som framkallar otroligt mycket känslor i mig. Och det är ett land som jag anar aldrig någonsin kommer att släppa greppet om mig. Vilket jag är tacksam för. Så det kommer säkerligen att bli ett 30-gångsjubileum också, frågan är bara om hur många år. Nedan kommer lite bilder från den senaste resan, som bland annat innehöll en tur till Danakil-områdets helt magiska landskap. 
 
 
Nakamte. Med fd elever utspridda över hela staden innebär ett besök i Nakamte idag en ganska så flängande tillvaro. Många ska hittas och hälsas på och spenderas tid med. Jag fick till hela fyra dagar i min gamla hemstad och var väldigt nöjd med att både hinna chilla och hänga på skolan och hälsa på alla de där fina gamla vännerna. Jag inser bara mer och mer hur viktigt nakamteåret varit i mitt liv och hur otroligt mycket kärlek som ligger kvar i luften där. Där, om någonstans, kan jag känna att jag bör vara. 
 
Häng med eleverna på dövskolan
 
Besök hos Adanesh och Desalegn, och alla barn i närheten
 
Mitt fadderbarn Derartu
 
 
 
Addis. En gång i tiden var Addis en genomgångsstad, en knutpunkt mellan de ställen jag ville vara på som man bara bytte buss i eller på sin höjd spenderade en natt i. Idag är Addis en stad jag verkligen kan uppskatta. Med sitt stora utbud av kultur och uteliv i kombination med bredden av människor och levnadsstandard. Plus då att jag har en stor drös av vänner där som jag såklart vill träffa - folk från nakamtetiden, lutherska kyrkan, efsmissionärer, språkskolekompisar, kollegor och andra med kopplingar till svenska skolan. Osv. Jag flöt omkring i mångmiljonstaden i dess supersmidiga taxisystem och bockade av på min lista av vad jag ville hinna med. 
 
Julfirande med familjen Thornell
 
 Fika med Menbi och Feven
 
Danakil. Mamma och pappa dök upp efter jul och min resestandard höjdes dramatiskt, liksom nivån på sevärdheter. Vi gjorde nämligen äntligen vår efterlängtade resa till Danakil i norraste Etiopien. Under fyra dagar körde vi runt med vår chaufför Weynshet och vår guide Mercy i oändliga ökenlandskap under en gassande sol. Vi fick sova på randen till den aktiva vulkanen Erta ale och spana ner i dess innandöme. Vi badade i saltsjön Afdera, studerade saltutvinning och fotade dromedarkaravaner. Landskapen var utomjordiskt mäktiga då vi kom upp till Dallol vid gränsen till Eritrea och såg på vad vulkaner och olika mineraler i marken lyckats åstadkomma. Men min bästa kväll var nog ändå då vi vandrade ut på de milsvidda saltblocken och såg hur dromedarkaravanerna vände hem i solnedgången, skämtade med Mercy och Weynshet, fick prova på att köra offroad hem och avnjöt sedan en kvällsmat med hela gänget innan vi la oss att sova under bar himmel. Ett fantastiskt äventyr. 
 
Nomadby i öknen
 
Offroad
 
En skymt av den kokande lavan i vulkanen Erta ale
 
Soluppgång över saltsjön Afdera
 
Bilresa genom stenöken
 
Dromedarkaravan lastad med saltblock
 
Chauffören Weynshet och guiden Mercy
Jag kör offfroad i en saltöken!
 
Vår sovplats i öknen
 
Magiska naturupplevelser
 
Vi hälsade på saltutvinnare och deras dromedarer

Tidigare inlägg
RSS 2.0