för tio år sen

Idag för tio år sen tog jag ett stort och på många sätt avgörande steg. Jag flyttade till Etiopien för första gången. Som volontär på sex månader. När jag ser tillbaka idag inser jag ju hur väldigt naiv jag var då, på gott och ont. Jag trodde allt och alla om gott. En inställning som jag nog ändå är glad över att jag hade, men som jag inte kan säga att jag i lika stor utsträckning har kvar idag. Nog är jag fortfarande naiv och godtrogen i de flesta fall, men livet, och i stor mån tiden i Etiopien, har gjort mig några steg mer synisk. Jag har väl helt enkelt blivit lite mer vuxen och tappat något av barnets godtrogenhet. Men tillbaka till den där dagen för tio år sen. Jag minns inte jättemycket av tankar och känslor, men jag var nog ganska taggad och förväntansfull. Jag visste inte mycket av vad jag skulle mötas av på plats i Nakamte, där Benedicte och jag skulle bo. Vi hade varit där några månader tidigare på besök men det var oklart vad jag skulle få för arbetsuppgifter och den oklarheten visade sig bli ganska jobbig för mig den första tiden, det minns jag. Jag minns vår första dag i Addis då vår skjuts inte kom och vi fick ta oss på egen hand från flygplatsen till Entotto, hur vi överlevde dagen på 10 birr och sprang runt i regnet på stan helt oförberedda på att det kunde regna i Addis och så mycket mer oklara över hur etiopienlivet fungerade än vad vi då insåg. När jag ser tillbaka nu ser jag ju hur den tjugoåriga Maria trodde att hon visste allt om Etiopien, idag vet jag att det inte riktigt var så men jag tror att den inställningen bar henne långt. Jag var aldrig rädd för att gå på upptäcksfärd ensam i Addis och jag pratade med okända på ett öppet sätt som gav mig mycket då. Jag såg allt genom ett förskönande skimmer som gjorde min volontärtid så mycket bättre. Det är säkert så att jag idag förskönar nakamtetiden, man har ju en tendens att göra det i efterhand. Men jag minns verkligen hur otroligt bra jag trivdes. När jag väl hittat min plats på dövskolan, fått fina vänner i Eden och Martha och kommit in i den långsamma nakamtelunken. Att jag vaknade varje dag och längtade till jobbet. Och att vardagen med alla mina högt älskade döva vänner kändes så sprängfylld av mening. Det minns jag, och det tror jag att jag minns rätt i. Visst fanns det mindre roliga dagar; dagar då man längtade efter vänner och svenskhet och dagar då verkligheten på dövskolan inte var så rosaskimrande utan mer skrämmande. Men där och då, och inte minst året efter då vi åkte ner för att jobba på dövskolan ytterligare sex månader, kände jag med hela mig att jag var på rätt plats. Och sen dess har jag undrat över när jag kommer att vara det igen. Dövskolan i Nakamte kommer alltid att äga en del av mitt hjärta och varje återbesök där får mig att längta tillbaka. Men jag tror att det skulle vara svårare idag. Med så mycket mer insikt i vad som försiggår bakom kulisserna och med betydligt mer misstänksamhet mot människor i maktpositioner. Med vana att kunna påverka och få min röst hörd, trots att jag är liten vit tjej. Ja, fast jag skulle veta så mycket mer - eller kanske just därför - är steget så mycket större idag. Jag vet precis vad jag skulle få och vad jag skulle få ge upp, och idag är jag inte beredd att gå. Men en dag hoppas jag att jag är det igen. Oavsett är jag otroligt tacksam för tiden i Nakamte med mina döva vänner; för allt den gav mig i kärlek till människor och i insikt i hur världen ser ut. Jag lärde mig obeskrivligt mycket och formades till en bättre människa.
 
 
 
 

det här med vänner

Ofta när jag kommer till nya sammanhang intar jag ett ganska oattraktivt förhållningssätt "jag orkar inte lära känna folk här". Grunden till det förhållningssättet är tvådelat. 1. Jag har redan så väldigt många vänner att jag inte behöver fler, hinner ju ändå inte med de jag redan har. 2. De här relationerna kommer säkert ändå inte vara för alltid och då vill jag inte investera i dem för det är så jobbigt när det sedan tar slut. Ändå ett ganska så rationellt resonemang. Så hur brukar det då gå? Jo, inte långt senare kommer jag på mig själv engagerad i djupa samtal om livets alla dimensioner och inser att jag då verkligen tycker om de här nya människorna. Jag kan liksom bara inte låta bli. Och så har ytterligare personer ramlat in på min lista av nära vänner. Det är som att jag bara inte kan låta bli att lära känna och tycka om de som finns omkring mig. Några exempel på vänner som de senaste åren ramlat in i mitt liv, förhoppningsvis för att stanna:

 

Malin.
Två konfaläger och en ledarutbildning
- många långa djupa samtal om tron och livets toppar och dalar.
 
Christian och Sofia.
En otippad trio växte fram under första askenåret. Började i frimodig delan av livet och har resulterat i såväl en albanienroadtrip som en husbilsweekend. 
 

Petra och Hanna.
Många måndagars häng på mosaik har gett utdelning i form av dessa två fina vänner.
Många goda samtal, mycket skratt och en härlig lundakarnevalendag. 
 
Moa och David.
Fjolårets yngsta och bästa kollegor. Många rasters prat i personalrummet och pepp efter tunga dagar ledde till sist till umgänge även utanför skolans område.
 
Och så till sist sommarens stora sociala behållning; världens bästa konfaledargäng. Så otroligt mycket kärlek, uppmuntran och glada upptåg, genom lust och nöd. 

Konfatacksamheten

Jag är tydligen en förebild för många. Lite läskigt och inte så lite bekräftande. Efter fyra veckor i den kanske mest kärleksfulla gemenskap jag varit en del av är det något tomt att sitta själv i ett flygplan. Visserligen på väg till ytterligare en högt älskad vän och redo för ett nytt äventyr, men ändå. De här veckorna har varit några av de absolut roligaste i mitt liv, vet inte om jag nånsin skrattat så mycket som den första veckan, men också några av de absolut mest krävande och jag har balanserat på en skör tråd för vad jag egentligen orkar. Stressen har jagat mig och ätit upp den sömn jag så väl hade behövt. Det var så pass att jag i mina mer rationella stunder funderade på om jag borde bryta och åka hem för att vila min trötta kropp. Samtidigt visste jag att det inte skulle ske, för jag ville av hela mig vara kvar - kvar bland älskande och stöttande ledarkollegor i den ledarchefsroll jag stormtrivts i sen första dagen och som jag tror Gud kallat mig till. Och trots att det var med tårar av ångest som jag lämnade Åhus i fredags så var det också med en förvissning om att den frukt lägret givit gjort all möda mer än värd. Att få höra konfirmanderna berätta vad lägret betytt för dem som människor, i gemenskap och i tro var något av det största jag upplevt. Nu sitter jag och är otroligt stolt och tacksam för vad vi har fått göra den senaste månaden. Att vi lyckades bygga ett ledargäng där det var lika naturligt att skämta och skratta som att dela sina tvivel och tårar. Att vi lyckades hålla ihop alla tusen praktiska trådar och ro iland ett sjukt ambitiöst läger utan större missöden än en tillfälligt borttappad nyckel. Att vi lyckades möta femton ungdomar mitt i deras tonårsliv och visa dem i allt vad Jesus har för dem. Tacksam så jag sprängs. Saknar dock redan den kärleksfulla stämning som genomsyrat allt vi gjort sen dag ett. Tack till alla underbara ledare, och ett särskilt stort tack till Malin som jag delat allt med under hela resans gång, ni har varit och är helt ovärderliga. 


20-gångsjubileum

Under de sjutton år som jag har pendlat, mer eller mindre intensivt, till Etiopien har begeistringen pendlat i intensivitet. Oftast har jag förståss varit överförtjust, annars hade jag väl inte stått där för tjugonde gången på Bole i december. Så van vid resandet att jag inte ens kollade på resväskan innan jag drog ut den i addisnatten - vilket resulterade i att jag fick åka tillbaka en timme senare och mygla in den igen och byta till mitt rättmätiga bagage. När jag för första gången åkte till Etiopien, tolv år gammal var allting nytt. Fast ändå inte. Min pappa ser svensk ut, han har visserligen ingen dialekt men han pratar ändå svenska och är känd för att gå snabbt i korridorerna på jobbet, men någonstans har ändå uppväxten i Etiopien gjort honom mer etiopisk än jag som barn förstod. Och det har också smittat av sig på mig. Så till viss del var Etiopien hemma redan från början och så långt tillbaka som jag kan komma ihåg har jag velat, åtminstone för en period, bo i just Etiopien. Ändå var jag inte helt fast direkt, andra gången när vi skulle åka dit med failjen ville jag stanna hemma, jag hade ju inte tid att missa dyrbar tid i skolan. Men som väl var hade jag inget val utan följde med ner till Langano och Bako och Addis och allt det där som idag är lika välbekant som Lomma och Dalby och Malmö. Sen var jag fast. Efter ett bibelskoleår som bland annat innebar en vecka i Nakamte åkte Benedicte och jag ut som volontärer och sedan dess har resefrekvensen ökat betydligt. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om jag spontant tar en tur ner över påsk och frågan om när jag ska ner nästa gång är en av de mest frekventa jag får. Etiopien är mitt hem och jag är habasha. Det finns ingen annan plats där jag så tydligt känt att jag hör hemma. Och i kontrast finns det ingen annan plats där jag känt så tydligt att jag inte passar in. Summa summarum så är det ett land som framkallar otroligt mycket känslor i mig. Och det är ett land som jag anar aldrig någonsin kommer att släppa greppet om mig. Vilket jag är tacksam för. Så det kommer säkerligen att bli ett 30-gångsjubileum också, frågan är bara om hur många år. Nedan kommer lite bilder från den senaste resan, som bland annat innehöll en tur till Danakil-områdets helt magiska landskap. 
 
 
Nakamte. Med fd elever utspridda över hela staden innebär ett besök i Nakamte idag en ganska så flängande tillvaro. Många ska hittas och hälsas på och spenderas tid med. Jag fick till hela fyra dagar i min gamla hemstad och var väldigt nöjd med att både hinna chilla och hänga på skolan och hälsa på alla de där fina gamla vännerna. Jag inser bara mer och mer hur viktigt nakamteåret varit i mitt liv och hur otroligt mycket kärlek som ligger kvar i luften där. Där, om någonstans, kan jag känna att jag bör vara. 
 
Häng med eleverna på dövskolan
 
Besök hos Adanesh och Desalegn, och alla barn i närheten
 
Mitt fadderbarn Derartu
 
 
 
Addis. En gång i tiden var Addis en genomgångsstad, en knutpunkt mellan de ställen jag ville vara på som man bara bytte buss i eller på sin höjd spenderade en natt i. Idag är Addis en stad jag verkligen kan uppskatta. Med sitt stora utbud av kultur och uteliv i kombination med bredden av människor och levnadsstandard. Plus då att jag har en stor drös av vänner där som jag såklart vill träffa - folk från nakamtetiden, lutherska kyrkan, efsmissionärer, språkskolekompisar, kollegor och andra med kopplingar till svenska skolan. Osv. Jag flöt omkring i mångmiljonstaden i dess supersmidiga taxisystem och bockade av på min lista av vad jag ville hinna med. 
 
Julfirande med familjen Thornell
 
 Fika med Menbi och Feven
 
Danakil. Mamma och pappa dök upp efter jul och min resestandard höjdes dramatiskt, liksom nivån på sevärdheter. Vi gjorde nämligen äntligen vår efterlängtade resa till Danakil i norraste Etiopien. Under fyra dagar körde vi runt med vår chaufför Weynshet och vår guide Mercy i oändliga ökenlandskap under en gassande sol. Vi fick sova på randen till den aktiva vulkanen Erta ale och spana ner i dess innandöme. Vi badade i saltsjön Afdera, studerade saltutvinning och fotade dromedarkaravaner. Landskapen var utomjordiskt mäktiga då vi kom upp till Dallol vid gränsen till Eritrea och såg på vad vulkaner och olika mineraler i marken lyckats åstadkomma. Men min bästa kväll var nog ändå då vi vandrade ut på de milsvidda saltblocken och såg hur dromedarkaravanerna vände hem i solnedgången, skämtade med Mercy och Weynshet, fick prova på att köra offroad hem och avnjöt sedan en kvällsmat med hela gänget innan vi la oss att sova under bar himmel. Ett fantastiskt äventyr. 
 
Nomadby i öknen
 
Offroad
 
En skymt av den kokande lavan i vulkanen Erta ale
 
Soluppgång över saltsjön Afdera
 
Bilresa genom stenöken
 
Dromedarkaravan lastad med saltblock
 
Chauffören Weynshet och guiden Mercy
Jag kör offfroad i en saltöken!
 
Vår sovplats i öknen
 
Magiska naturupplevelser
 
Vi hälsade på saltutvinnare och deras dromedarer

från då till nu

För exakt ett år sedan blev jag sjukskriven. Idag känns det overkligt att jag mådde så dåligt, det är nästan så att jag har lite svårt att komma ihåg de känslor och tankar jag hade då. För de är så avlägsna idag. Men jag minns ju att jag satt där hos chefen och försökte övertyga honom om att han ångrade att han anställt mig, jag var så övertygad om att alla andra var lika missnöjda med mig som jag själv var. Det spelade ingen roll hur mycket mina kollegor försökte övertyga mig om att jag visst var en bra lärare, jag tyckte själv att jag var värdelös och hade jag bara kunnat komma på något annat jag skulle vilja arbeta med hade jag nog gett upp helt. Men någonstans inom mig tror jag att jag ändå visste att det är det här jag vill göra, och att jag faktiskt är helt okej bra på det. Jag var bara så väldigt trött. Det är bra att ha människor omkring en som kan påminna en om hur det var då, hur jag snurrade in mig själv i min upplevelse av otillräcklighet och hur rädd jag var för att inte orka. Jag är tacksam för det jag skrev ner av känslor och tankar. För man har liksom en benägenhet att förtränga det som varit jobbigt. På gott och ont. Det är inte så att jag vill gå omkring och tänka på min dåvarande ångest konstant men jag vill inte heller glömma bort den, den blev en viktig del av vad som har format mig till den jag är idag. Och det är en version av mig själv som jag är mer stolt över. En person som kan be om hjälp och också hjälpa när andra inte orkar. Ändå skulle jag vilja säga att jag är mer mig själv idag än jag var för ett år sedan. Inte för att jag är en person som aldrig bryter ihop eller känner sig misslyckad, men för att jag i grunden är en glad och tacksam människa. Det är mitt sanna jag. Med alla känslor men ändå med en positiv känsla i grunden, och det hoppas jag att alla kan se idag. På jobbet är jag nu den lärare och kollega som jag själv alltid trott att jag skulle vara, som är engagerad och positiv och orkar göra ett bra jobb. Det kommer säkerligen många fler svackor, naivare än att jag inser det är jag inte, men jag vet att jag kan komma ur den där ångesten. Och den vetskapen är guld värd att ha. Om en vecka fyller jag 30. Mina tre senaste födelsedagar har varit trötta och mer eller mindre tårfyllda. I år ska jag fira att jag orkar fira och att jag mår bättre än på flera år. Med glädje och tacksamhet.

Att må bra

För ett år sedan gick jag runt och var rädd för att få frågan "Hur mår du?". För mitt ärliga svar var då "Inte särskilt bra". Och jag vill vara ärlig. Det var ett jobbigt svar att ge av två anledningar; dels för att det lägger sordin på den annars vanligt glada stämningen och sätter den som frågade i en jobbig sits, dels för att det påminde mig själv gång på gång om att jag faktiskt inte mådde bra och borde ta tag i det. Till slut gjorde jag det, tog tag i det alltså. Jag erkände mina svagheter och mina begränsningar, blev sjukskriven och fick steg för steg kravla mig ur den stress och trötthet som jag hamnat i. När jag ser tillbaka på hela den processen är jag glad och stolt över hur jag gått från klarhet till klarhet, över att jag tog itu med det i tid och sedan trappade upp i en lagom takt. Idag skulle säga att jag är helt återställd. Kanske att jag har något lättare att falla i stressträsket, men jag har också goda redskap för att hantera det. Det är inte så att jag är glad över det som hände, men jag kan se mycket gott som kommit ur det. Jag är en mer ödmjuk och tillåtande människa idag, både gentemot mig själv och andra. Och jag är bättre rustad för att kunna hjälpa andra med samma problem. Det är något jag verkligen hoppas få göra, så att fler får lära av mina erfarenheter. Att jobba är något jag alltid tagit för givet att jag skulle klara av, idag är jag fylld av tacksamhet för att jag orkar just det. Att jag kan gå till jobbet på morgonen och inte behöva vara det minsta orolig för att tappa kontrollen över lektionerna eller att bryta ihop i korridorerna. Och inte bara det, jag får dessutom känna en glädje över mitt jobb. Idag kan jag längta tillbaka till jobbet under loven och helgerna. Jag kan se fram emot att få träffa mina kollegor och elever, att få planera undervisning och genomföra den och allt det där andra som mitt mångfacetterade jobb kan innebära. Idag är jag inte rädd för frågan hur jag mår, för jag kan ärligt svara att "Jag mår väldigt bra". 

jordens sötaste

Den 21e oktober förändrades mitt liv. Då föddes jordens, rent objektivt, sötaste flicka. Jag blev moster och fadder, och en otroligt stolt sådan som sedan dess i tid och otid visat upp henne för världen. Att få hålla henne är något av det bästa som finns, och efter en veckas seperation känner jag hur abstinensen stiger. För väl att vi bor i samma stad. Julia heter hon. Och hennes absolut bästa egenskap är att hon alltid ler när man hälsar på henne. Då smälter mitt redan söndersmälta hjärta ännu ett snäpp. 

Avsaknad av Etiopien

Oavsett hur länge man följt min blogg eller hur bra man känner mig så kan man nog ganska snabbt konstatera att de mer översvallande lyckliga inläggen produceras när jag befinner mig i Etiopien. Så en lätt slutsats att dra är ju att jag trivs oändligt mycket bättre med etiopienlivet än sverigelivet. Frågan är bara hur korrekt den slutsatsen är. Visst sitter jag alltid med tårar i ögonen när flyget kör ut på Bole och jag ser Addis försvinna under mig. Men det är också allt som oftast så att jag drar en lättnadens suck när jag landar i Sverige. Det är nog så att sverigelivet sällan uppfyller mig med samma euforiska lycka som Etiopien har en förmåga att framkalla. Allt är mer jämt i vårt lagom-land. Topparna och dalarna slätas ut, jag är kanske inte lika lycklig men inte heller lika frustrerad och hjärtsliten. Och ibland kan det vara skönt. För en vecka sedan landade jag på Kastrup efter tre veckor i Etiopien. Och när jag dagen efter cyklade till jobbet riktigt njöt jag av den, visserligen kalla men ändock, rena luften, tystnaden på gatorna och smidigheten att just cykla istället för att kryssa sig fram i folkkaoset och sen tränga sig in i en proppfull taxi. Till på köpet totalt anonym, det var ingen som ropade eller ens tittade efter mig. Visst kan det vara något boostande att varje dag få höra hur vacker man är, men jag föredrar faktiskt att kunna röra mig utan alla kommentarer. Jag kan även uppskatta den något mer diskreta tonen i samtal med främlingar, hur man försiktigt yttrar sig om vädret eller dylikt istället för att med versaler utbrista ”But, why are you not married?!”. Trots att jag ofta tröttnar på de ideliga konversationerna på gatan så tycker jag i grund och botten om att prata med de jag råkar träffa på stan, men man kan ju tycka att hinten ”mm:ar kort på tre frågor i följd” borde kunna ge något  resultat… (En typisk taxikonversation mellan mig och random kille (ja, alltid en kille): Han: Hi!! Jag: Hi. Han: How are you?. Jag: Fine. Han: Are you married. Jag: No. Han: Why?!?. Jag : Why should I. Givande utbyte. Men han ger sig såklart inte). Jaja, bara ett exempel på vad jag kan bli trött på i Etiopien. Men det är nog lite så att Sveriges fördelar snarare märks av när jag varit i Etiopien ett tag och kommer på vad det är jag brukar störa mig på där. Avsaknaden av etiopienlivets nackdelar blir Sveriges fördelar.


väntans tider

Vi går minst sagt i väntans tider.
 
 
 

kajaking

För nästan exakt ett år sen paddlade jag för första gången kajak. Och blev helt tagen.
Sen dess har det blivit årskort och otaliga paddlingsturer i skiftande årstider. Kombinationen av gott sällskap, lagom ansträngande fysisk aktivitet och närheten till naturen är oslagbar. Som en kröning på kajakåret var vi förra helgen ute i Blekinge skärgård, en magisk upplevelser.
Kommer definitivt bli mer kajakande framöver. 
 
 
 
 
 
 
 

trögheten

Newtons första lag handlar om tröghet; ”En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen”. Jag känner igen mig i det. Jag har insett hur trög jag är när det gäller att bryta mönster och ändra på vanor. Det gäller allt i från att komma till skott att byta en trasig glödlampa (det funkar ju att gå i mörker genom hela lägenheten och tända lampan längst in..) till att ta de där pauserna på jobbet. Och då behöver man folk som tjatar på en, för man behöver höra uppmaningarna att bryta mönstren om och om igen tills de till sist ramlar på plats. Mina kollegor, min chef, mina vänner, min läkare och min psykolog har alla sagt att jag behöver pauser, att jag behöver sänka kraven på mig själv och vara nöjd även om allt inte är perfekt. Och det börjar landa. Men jag kan nog behöva lite mer tjat ändå, för helt befäst är det ju inte. Även om upptäckten är gjord så behövs färdighetsträning innan det kan bli en automatiserad kunskap. Det där tjatandet är kanske i sig inte så roligt, varken för dem eller mig, men jag tror att det är bra. Jag tror vi behöver tjat på flera områden i livet, för vi är just så där tröga som Newton beskrev och vi behöver krafter från alla möjliga håll för att ändra riktning.

godmorgon.godnatt.

 
Det är väldigt fint att, även post läger, ha några att säga godmorgon och godnatt till. 

Albanien 3x5

En helt otroligt hajpad resa som på något magiskt sätt lyckades infria alla förväntningar. 
Och mer där till. 
Här kommer en sammanfattning i form av en topp tre dag för dag.
 
 
 
Dag 1: Flygresa till Tirana. Biltur till Saranda. Utekväll. 
 
3. Killen som hoppade in i vår bil och hjälpte oss att köpa burek på ett bageri
 
2. Kvällen i Saranda
 
1. Vägen genom bergen och längs kusten
 
 
Dag 2: Arkeologfynd i Butrint. Mat i Ksmali. Dopp i havet. Syri Kalter. Gjirokaster.
 
3. Bad i havet
 
2. Syri Kalter
 
1. Gjirokaster: borg, kväll, mat, veranda
 
 
Dag 3: Hålan Kelsyre. Äventyrsvägen. Borgen i Berat. Resa till Vau i Dejes. 
 
 3. Kelsyre: affärer, fik
 
2. Borgen i Berat
 
1. Äventyrsvägen
 
 
Dag 4: Färja på Komani lake. Bergsbiltur. Havet. Kväll i Kruje.
 
3. Chill på alphotellet i bergen
 
2. Utsikten på bergsvägen
 
1. Utsikten från båten på Komani lake
 
 
Dag 5: Kruje. Tirana. hemresa.
 
3. Lunchen
 
 
2. Torget i Tirana
 
1. Morgon i Kruje
 
 
Utöver alla topptreor njöt vi att flera av restaurangerna bjöd på melon till efterrätt, att flera ord på albanska var samma som på amarinja, att människor flög fram för att hjälpa oss så fort vi såg det minsta vilsna ut, att allt var så fantastiskt prisvärt, att landet va så litet att vi hann se typ allt på fem dagar, att solen för det mesta sken helt lagom mycket, att vi fick bryta mot svenska ambassadens riktlinjer flera gånger om, att fisken va superbt god och att andra ickealbaner inte turistifierat sönder landet än. 
 
Men framför allt njöt vi av varandras sällskap.
Detta otippade gäng som för ett år sen knappt hade utbytt några meningar med varandra men som under årets gång lärt känna varandras innersta hemligheter - vilken fullträff!
 

lägerbubblan

Jag tror inte det finns något bättre. Att lämna vardagen med alla måsten och flöden med input från alla håll och åka ut i skogen och bara leva här och nu några dagar. Jag älskar det. För åtta år sedan åkte jag för första gången genom östgötaskogarna till Gultebo. Det blev kärlek vid första ögonkastet och sen dess har jag självklart varit med varje år. Med tiden allt mer engagerat och hemmastatt. Som alltid är det människorna som gör det. På Gultebo har jag fått vänner som jag idag räknar som några av mina absolut närmaste. Där finns en gemenskap som är så genomsyrad av kärlek, engagemang och prestigelöshet. Där vågar jag vara mig själv helt och hållet - jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag vågar ta över undervisningen, jag vågar ställa krav och be om hjälp, jag vågar skämta och tro på att folk kommer tycka att det är kul, jag vågar till och med ställa mig på scenen och leda sång i mick. Kors i taket, verkligen inte självklara våganden. Men det är fantastiskt med en plats där jag fullt ut kan vara mig själv och lita på att jag är omtyckt just så. Lägerlivet är så enkelt. Med sin intensivitet kräver den allt fokus och jag ser det som en lättnad att för några dagar släppa taget om alla tankar på livet som jämt snurrar runt i mitt huvud. De människor som är i min omedelbara omgivning får hela mig, alla tankar och känslor. Och det är så skönt. En del av gultebovardagen som jag verkligen uppskattar är hur man blandas med människor i alla åldrar, att det inte spelar nån roll att det skiljer tolv år upp till Raffe och tolv år ner till Linus utan att vi bara får ha kul tillsammans. Att det inte spelar nån roll att jag egentligen inte vet särskilt mycket om Elins vardag, vi får sitta ihop de där dagarna och bara dela våra hjärtan helt okomplicerat. Jag har i en vecka fått vara tio år yngre, fått skratta och kramas och inte tänka ett dugg på den jobbvardag som står för dörren. Och för det är jag oerhört tacksam. Att jag sen snittat fyra timmar per natt och igår knappt orkade ur sängen, det var det värt. Sitter hemma i min soffa i Lund och är så där härligt lägerbakis, med huvudet trött av sömnbrist, med lägersångerna på repeat och hjärtat fyllt med kärlek. Med en saknad och en tacksamhet, och en längtan till nästa år. 
 

cool

Sista dagen i skolan fick mina elever skriva positiva ord om varandra. Som vanligt i behov av bekräftelse slängde jag in en lapp med mitt namn på. Och fick till stor förvåning läsa att det adjektiv flest elever skrivit om mig var "cool". Inte direkt ett epitet jag skulle använda om mig själv i första taget, men ja.. kul att höra. För att befästa denna nya egenskap har jag köpt en keps. För jag har hört att är man inte cool innan så blir man det av en keps. Och vem vill inte va cool.
 

till Frida

Så fantastiskt att få ta del av ert liv via insta. Tyvärr blir det ju lite envägskommunikation, när det gäller bilder i alla fall. Eftersom du efterfrågat vårbilder från Sverige så får du det här istället. Just nu är fönstrena prickiga av regndroppar men de senaste veckorna har mestadels varit solfyllda och gjort mitt försolbrända ansikte några toner mörkare, och min kamera fylld med blombilder. Nu när det bara är några fjuttiga dagar kvar tills ni entrar Sverige hoppas jag att bilderna inte ska ge någon eftersmak av missad vår utan bara spä på det som gör hemfärden lättare. Hur det överhuvudtaget ska gå att konkurrera med er prunkande trädgård är ju en gåta för mig. Men vårblommor är ändå vårblommor och när träden svämmar över av blommor är det ändå som att livet ännu en gång besegrat döden. Så håll till godo: 
 

skyddsnätet

Det har gått sju veckor sen jag kapitulerade. Efter många om och men och "bit ihop" gav jag upp att försöka klara det som jag såg som självklart att klara; jobbet. Det var ingen skräll för någon tror jag, alla i min närhet, inklusive jag själv, hade sakta men säkert sett det komma. Jag hade flaggat för det i flera månader och min omgivning hade försökt övertyga mig om att det jag höll på med inte var bra för mig. Men jag vägrade inse. Till slut sa min kropp ifrån med bestämdhet. Och då hade jag flera sidor med incidenter från jobbet som de flesta hade baxnat för; hot och våld och psykisk terrorbalans. Det var på Breanäs. Jag hade haft en förhållandevis bra vecka på jobbet och hade skrattat mer än på länge och tänkte nog lite att det var på väg att vända. Sen blev jag slagen av en elev och i efterdynigarna av den chocken (jag tror i alla fall att det fanns en koppling där) orkade min kropp inte med den konfaträff som fyllde helgen. Jag hade ont i huvudet, var yr, mådde illa, hade kramp i magen och var så trött att det inte fanns gränser för hur mycket jag skulle kunna sova. Så fort det fanns en chans att vila låg jag i min säng. Men jag ville ju ändå va med på allting, såklart. Jag höll min lektion och drog mitt strå till stacken. Till lördag kväll. Då jag låg i min säng och var rädd för att inte kunna klättra ner för stegen. Ledarna omringade mig och var oroligare än jag förstod. De tyckte inte jag skulle vara med på festkvällen, men det är klart jag var. Fast jag tog pauser och låg på stolarna i ledarrummet mellan varven. Jag är envis, ytterligare en styrka som även kan bli en svaghet, ibland för envis för mitt eget bästa. Det som till slut fick mig att inse vart jag var på väg och vad som kunde hända om jag inte själv tog ansvar för mitt bästa och förändrade riktning på mitt liv var två fantastiska vänner. Malin som satt och grät för att hon var så rädd för vad som kunde hända med mig och Emilia som med egen erfarenhet förklarade med pondus vad det fanns för alternativ och vem som hade att välja väg. Jag tror jag inbillade mig lite att det var för deras skull jag gjorde det, det var för svårt att göra det för mig själv, men när jag la mig på kvällen var sista tankern i huvudet "Åh, nej, varför lovade jag Emilia att prata med chefen". Så fantastiskt irrationellt. På söndagen hade jag redan gett upp, jag sov tretton timmar den natten. En gång när jag vaknade stod det frukost vid min säng, nästa gång var den tomma tallriken borta och istället stod det ett glas vatten. När jag till slut tog mig upp ur sängen var det dags för lunch. Jag uppbådade kraft till de sista orden till konfirmanderna. Sen åkte jag hem och gick in i en minst sagt tuff vecka. Sov inte mycket den natten. På måndag morgon ringde jag och sjukanmälde mig, ett gigantiskt steg i min värld. Man är inte sjuk om man kan stå upp, typ så har jag vuxit upp. Och jag kunde ju stå upp, men jag var seriöst rädd för att en dag inte orka ens det. Jag hade ett möte med chefen som sa åt mig att stanna hemma resten av veckan. Så jag gick hem igen och la mig i sängen och sov. De första dagarna såg ut lite så. Två timmars aktivitet och sen sovpaus, på repeat. Extremt mycket tankar på vad som skulle hända, på vem jag var i allt det. Men jag var inte ensam. Malin tog hand om mig som om jag var ett litet barn de första dagarna, hon kom med mat och satt bredvid mig när jag sov för att jag skulle slippa vara ensam. Hon ringde och smsade och följde varje steg jag tog. I sällskap med en mängd andra människor. Jag tror inte jag behövde laga mat på hela veckan. Så fint att se hur vänner ställde upp, även de jag minst anade stod där när jag behövde det. Det var stort. Och gjorde att fallet inte kändes lika tungt. Då jag var besviken på mig själv stod de där och var stolta över mig. En beteendevetare och en läkare senare var jag sjukskriven på riktigt. Nu en och en halv månad senare och efter ytterligare möten på företagshäsovården och vårdcentralen, med facket och chefen har jag nu landat i en halvtidssjukskrivning maj ut. Det känns mest skönt. Åtminstone när jag inte tänker på fortsättningen. Nästan varje dag inbillar jag mig på morgonen att jag nog ändå skulle orka hela dagen. Men vid lunch är jag trött igen och ofta somnar jag i soffan när jag kommer hem. Så riktigt återställd är jag inte, och alla uppmanar mig att ta det sakta. Inte riktigt min stil men jag försöker lära mig. Fantastiskt stöttande kollegor har jag, de har verkligen bara uppmuntrat mig att ta det lugnt, att inte oroa mig och inte komma tillbaka för snart. Det stödet är extremt vitkigt. Hade jag fått höra den minsta suck över att jag inte gör samma jobb som dem hade jag brutit ihop. Men nu har jag inte gråtit på jobbet på två hela veckor, kan vara rekord för den här terminen. Jag är så tacksam för kollegor som står bakom mig, som tar uppgifter för mig när jag inte orkar och kämpar för mig när jag inte vet vad jag ska säga eller klarar av att stå upp för mig själv. Jag är fortfarande orolig för vad som ska hända; hur det ska bli när min sjukskrivning är över, om jag någonsin kommer att klara av att jobba heltid, om jag ska hitta den där balansen jag behöver. Men jag har goda föutsättningar. En läkare som förstår, en remiss till terapi, stabila kollegor och inte minst vänner som står där med öppna armar när det behövs och klara direktiv när det behövs. Av allt jag är - ett ofantligt stort TACK till alla er. Och ett extra tack till Malin och Emilia, ni är ovärderliga. 

etiopienvännerna

Det är många som frågat mig hur många vänner jag har i Etiopien. Öhhh, typ två hundra brukar jag svara. Oklart. Jag skulle ändå vilja räkna med alla mina gamla elever på dövskolan i Nakamte, och det blir väl en drygt hundra. Och sen några till som tillkommit under alla de återbesök jag gjort där de senaste åren. Och så några döva lärare på det och någon enstaka hörande från nakamtetiden. Sen har vi ju lutherska kyrkan i Addis och Asella, svårberäknat men kanske fyrtio pers som kan kallas för vänner. Ett gäng ferengis från språkskoleveckorna och lite folk som hör till tiden där, inte minst EFS-missionärerna som jag lärde känna då. Och så det senaste tillskottet; alla människor som jag lärde känna under mitt år på Swedish community school, minst hundra pers i olika sammanhang med skolan som bas - kollegor, föräldrar, personal, kollegors kompisar och så vidare. På det kan ni slänga på några vänner till familjen, ett gäng från Bingham och annat löst folk. Jag tror bestämt vi hamnar på tre hundra pers. Med den vetskapen borde väl alla förstå att det krävs årliga besök för att hålla liv i alla relationer, eller snarare för att stilla saknaden av dem. De är människor som varit del av de lyckligaste stunderna i mitt liv, men som också delat mängder av tårar och kamper. Och de betyder obeskrivligt mycket för mig. I påskas var jag nere en kort sväng, och hann träffa vänner i såväl Addis som Asella. Ett litet axplock:
 
Hela och Menbi från SCS
Mer skolpersonal
Efraim och Kalkidan i Asella
Mina gamla dövelever Samuel och Natoli
Språkklasskompisarna Efren, Silvia och Stefano
Thornellfamiljen
Skolfolk med mera i Helenas hus
FInaste kollegorna någonsin
 
Dessa människor är det helt klart bästa med Etiopien, och den största anledningen att jag mer eller mindre intensivt pendlar dit. Och de perioder då jag är stationerad i Sverige (typ nu) saknar jag dem konstant. 

svagheter = styrkor

Det senaste halvåret har jag väldigt tydligt fått känna på hur mina styrkor också är mina svagheter. Det som jag ofta sett som mina främsta egenskaper har visat sig vara det som fått mig på fall. Min höga ambitionsnivå och min empati för andra människor. I sig själva goda egenskaper som jag är stolt över att besitta. Men i urartade mängder och komplexa situationer förädiska. Gång på gång har jag fått det påpekat för mig, inte minst av kollegor, att jag måste släppa på kraven på mig själv och sluta ta in andras känslor. Att jag måste bli mer slarvig och göra saker dåligt. Och minska mitt engagemang för eleverna. För min egen skull. Det där med att tänka på mig själv och mina behov kommer inte naturligt, det kommer rent av motstridigt. Hela mitt jag skriker efter att prioritera andra, att inte känna in vad jag orkar eller vill utan se till andra människors behov. Men jag inser ju såklart också att om jag till slut inte orkar mer så kan jag heller inte göra något för andra, så jag får väl försöka ge upp och se till mig själv också mellan varven. En snårig balansgång. I vilket fall, nu när så många påpekar mina brister och mina ohållbara ideal, så tänker jag att jag vänder på det hela och säger att mina svagheter också är mina styrkor. Jag vill vara ambitiös och empatisk, det är jag.

flykten

Jag gjorde det igen. Tog till flykten. Och ännu en gång till det välkända flyktmålet Etiopien. Där jag vet att jag får möta överflödande kärlek utan några som helst motprestationer. Mitt i en vårtermin som vecka för vecka blivit allt tyngre, som sugit ut all min energi tills jag knappt kunde stå upprätt, fick jag panik och var bara tvungen att komma bort. Bort från kyla, mörker och ångest. Två veckor utan krav, med det stora målet att vila och bara göra sånt som jag mår bra av. Två  fantastiska veckor fulla av vänner och kramar, vila och mängder av efterlängtad sol. När hemresan närmade sig ökade också paniken över att återgå till jobb. Min sjukskrivning hade gått ut och jag var inte säker på hur jag skulle reagera på att återvända till jobbet. Mycket riktigt besannades mina farhågor. En ordentlig krasch blev det. Mycket ångest och tårar. Idag är jag sjukskriven igen och när väl mötet med chef och fack imorgon är över hoppas jag kunna landa i en ordnad vardag igen. En vardag med enbart jobb på halvtid, med psykologsamtal och vila på schemat. Jag har en lång väg kvar, det är jag väl medveten om. Gång på gång frestas jag att fly, att säga upp mig och gå på första bästa flyg iväg från en vardag jag inte har kontroll över och inte orkar med. Men jag vill inte fly. Och jag vet att flykten bara är en temporär lösning. Jag behöver va ta itu med det som jag flytt från i så många år, allt det som ligger och gnager i mitt huvud och som jag i ren överlevnadsinstinkt skjutit undan. Nu ska det upp på bordet och jag ska lära mig vägar att leva med mig själv i det samhälle som omger mig, i den vardag jag vill leva. En lång och tuff men livsnödvändig resa. 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0