Separationsångest
Jag vill inte åka tillbaka till Sverige (vägrar skriva "hem", för det här är också hemma). Jag älskar livet här - den på så många sätt enkla och avskalade vardagen. Nog för att det finns saker att bli frustrerad över, absolut. Och visst har jag, flera gånger faktiskt, under den här addisperioden konstaterat att det ska bli skönt att komma hem. Jag har sett fram emot att komma tillbaka till jobbet och framför allt att få krama om min Julia igen. Det här med jobbet har varit något återkommande. I somras när jag var på tågluff med en synnerligen insiktfull god vän som känner mig nästan lite för bra, konstaterade denna vän att "mål och mening" är viktigare för mig än "sammanhang". Jag protesterade såklart vilt och framhärdade att bara jag har människor jag älskar omkring mig så är jag nöjd. Men efter en stunds eftertanke så fick jag ge mig, jag är absolut en person som behöver mål och mening med tillvaron för att må bra. Och just det där "mål och mening" har jag lite saknat de här veckorna. Nog för att mina elever här behöver svenskundervisning och suger åt sig av varenda lektion, och nog för att jag får uppskattning i mängder av både dem och deras föräldrar - men det räcker nog faktiskt inte. Der är på många sätt ett väldigt bekvämt och roligt jobb. Men jag saknar intensiviteten, och känslan av att varje dag få göra skillnad. Så jobbet har kanske inte uppfyllt mina behov. Ser man däremot till det sociala så är det kontot överfyllt. Det är så lätt att få vänner här. Dels så har jag mina gamla trofasta habashavänner, dels så har jag vara en del av ett nytt ferengigäng. Och det har nog faktiskt varit den största behållningen den här etiopienperioden. Mitt ferengigäng. Det här med att ha ett gäng där man självklart räknas med och lika självklart får räkna med så fort nåt kul upptåg är på g - det är något jag är så oerhört tacksam för. Vi har vandrat i Bale, firat jul i Asella, lyssnat på jazz på Fendika, nyårsskålat på Bole, och nu senast hajkat i Yeka och ätit injera i Kasanchez. Det är dessa vänner som nu gör det jobbigt att lämna. Som gör att mina ögon fylls av tårar och att det svider i hjärtat. Men framför allt är jag TACKSAM över att ha fått lära känna dem och fått dela den här tiden med dem.
