varför?
Varför kunde den här lille killen som aldrig gjort någon något ont inte få leva lite till?
Varför skulle hans sista år bli fullt av lidanden?
Varför är vår värld så orättvis att det aldrig hade hänt om han fötts i Sverige?
Varför gör vi inte mer för att sånt här inte ska hända?
Varför kan jag inte acceptera döden som en naturlig del av en 13-årings liv?
Varför gör det så ont att det värker i bröstet och ögonen svämmar över?
För att vår värld är skadad och vi är skadade. Och jag älskade honom.
Min älskade lilla söta Bruk
Av hela mig ber och hoppas jag att Gud har tagit hem honom till sig,
och att han har det bättre där än här. Och att jag får träffa honom igen en dag.
språkcafegästskommentarer
Den här vårens måndagseftermiddagar har spenderats på Filippis språkcafé, till min och många andras glädje. Förutom att jobba med grammatik och uttal får jag ta del av livsöden så långt ifrån mitt eget. Mellan de allvarliga stunderna delar vi vardagsanekdoter och skrattar åt konstiga svenska påhitt. Men det bästa är, såklart, att får lära känna människor och bli en del av deras liv.
Några kommentarer som exempel på hur berikande det kan vara att umgås med ickesvenskar:
En irakisk kille efter att han varit med och spelat innebandy för första gången "Har du spelat i fyra år? och är fortfarande så här dålig?!".
Och hans pappa förra måndagen "Det här är min dotter. Jag älskar henne, för hon är så snäll".
- man får liksom ta det onda med det goda. Jag blev lika glad för båda kommentarerna.
längtan från splittring
Den senaste veckan har jag börjat längta mer och mer hit:
Till en vardag utan tusen event som sker samtidigt, utan tusen kompisar som ska hinnas med samtidigt, utan ett evigt pusslande för att hinna med allt som måste och vill hinnas med.
Jag är trött.
Trött på att känna mig splittrad och inte riktigt hemma nånstans.
Trött på att vara mellan olika världar.
