Maria

En liten reflektion om var orattvisa varld och den sjalviska manniskan...    

Hur kan det fa va sa orattvist?  
Vad ar det som gor att var varld ar sa orattvis? Vad ar det som gor att en del far ha det sa fantastiskt bra? medan andra lever i rena helvetet? Och vad ar det som gor att just jag har fatt det sa oforskamt bra.
Det kan inte vara meningen att det ska va sa har. Det ar inte meningen. Manniskan har forstort sin egen varld - och resultatet ar skrammande att se. Det ar inte lika latt att fly fran det har nere. For fly det ar vad man helst vill. Vi stanger ogon och oron och tror att verkligheten forsvinner om vi inte latsas om den. Och det laskiga ar att vi sa ofta lyckas. Har nere lever man bland dem som drog en nitlott i "rik eller fattig-lotteriet". Det ar inte lika latt att avskarma sig fran tragiken, men tro mig det gar. En effektiv forsvarsmekanisk for att slippa skuldkanslor och angest.
Jag grater sa fort jag tanker pa barnen pa dovskolan, vandas nar jag tanker pa att jag snart lamnar dem. Deras liv ar sa langt ifran mitt att jag inte kan forsta hur hemskt de har det. Jag kan inte forsta hur det ar att vara konstant radd. Att inte kunna lita pa nagon vuxen i narheten. Jag vet inte hur jag ska kunna lamna dem. Hur jag nansin ska kunna glomma, fortranga, dem. Men jag ar radd for att jag kommer att gora det, glomma - och vad jag kanske ar annu mer radd for ar att det kommer vara skont, att glomma. Nu gar det inte en dag utan att jag tanker pa dem, grater for dem och ber for dem. De har trangt in i mitt hjarta pa ett satt som jag nog aldrig tillatit nagot att gora forut. De ar sa speciella, mina barn. Och anda ar de bara barn, och det finns oandligt manga som har det lika daligt, eller annu varre an de. Det skar i hjartat nar jag tanker pa det. Och det skar annu mer nar jag forstar hur lite det skar. Hur lite jag bryr mig. Hur lite jag faktiskt gor.
Det ar hemskt. Att jag har det sa bra och mar sa bra. Att jag kan leva mitt liv som jag gor. Jag skams, men tydligen inte tillrackligt mycket. Att jag akte pa lyxsemestertill Zanzibar medan mina barn (och manga dartill) svalter ar oforsvarbart. Jag ar precis som alla manniskor. Fel. Jag ar ett resultat av en sjuk forstord varld, och jag ar lika forstord och hemsk sjalv.

Det regnar i Addis, mitt i torrtiden. Det ar skumt, kanns som hostvader. Benne och jag kanner for att badda ner oss i en stor skon soffa och ata choklad till en mysig tjejfilm. Men vi har varken stor mysig soffa, choklad eller film eller nat att titta pa filmen med sa det far forbli onsketankande...
Som jag skrev i Zanzibarinlagget sa gick allt nastan for bra for att va sant, och det var det ocksa... Da vi kom fram till flygplatsen lyckligt panka pa shilling efter en fantastisk semester far vi varsta chocken da vi helt plotsligt forvantas betala en flygplatsavgift pa 30 dollar var. Uups, det hade ju inte vi direkt kvar... Sa det blev till att snabbt fa tag pa en taxi, pruta ner priset och aka i ilfart tillbaka till Stone town och narmaste bankomat. David och jag bad intensivt och vid andra automaten lyckades vi fa ut tillrackligt med pengar. David och jag sprang i osregn for forsta gangen pa flera manader, en harlig kansla! Akte snabbt tillbaka igen och hittade nervvraken Benedicte och Miriam pa flygplatsen, sprang mellan luckorna och lyckades pa relativt kort tid vaxla pengar, betala avgift, fylla i papper och checka vart handbagage. Kom in i vanthallen och fann att det var en timme kvar till planet gick. Kunde andas ut trots att luften var kvav som sjutton pga att det inte fanns nan elektrictet pa hela on.
Tiilbaka till Addis kom vi och stupade i sang. Igar var Benne och jag pa engelsk gudstjanst, gick pa brollop, traffade alla gamla kompisarna pa lutherska och fikade ett langt mycket trevligt och gott fika hemma hos Hanna-Karin och Workneh. Det hemmet ar bland det basta i Etiopien! Dagen avslutades pa salsaklubben Bailamos i sallskap med de fyra Salt-volontarerna och Sofia. Akte sju stycken i den lilla taxin hem och fick ducka for poliserna.
Pa kvallen ringde jag till en massa okanda etiopier och forsokte tigga skjuts till Nakamte. Forhoppningsvis bar det av imorgon...

...så nu är det bara Benedicte och jag kvar. Lite tomt faktiskt. Vi satt på flygplatsen vid avlämningen och funderade på hur det skulle kännas att åka hem... det var en skön känsla när vi återvände ut i Addis röriga gator. Vi passade på att möta upp VIP-gästerna med ärkebiskopen i spetsen. Mekane Yesus-kyrkan firar 50 år så det vimlar av svenska höjdare och gamla missionärer .

Bröderna det är Jonatan och Nikodemus, alltså inte alls några bröder, inte till mig i alla fall... men de gick under namnet "bröderna" i vilket fall. Innan de under Benedictes säkra ledning kom till Nakamte hade jag några lugna och tysta dagar ensam med Elsa som enda någerlunda ferengiaktiga sällskap, Det blev väldigt mycket prat då mitt nya sällskap anlände. Då de var trötta blev det en lugn kväll med alias hemma i Lottas hus. Lördagen spenderades efter en slapp frukost på verandan helt och hållet på dövskolan. Barnen fastnade direkt för Jonatan och Nikodemus, och bröderna för dem (läs deras blogg pa tydlig.net). Mycket volley, fotboll och häng (kul även om lagen slogs för att slippa mig i sitt lag). Lunch på stammisstallet och självklart min smarta genväg genom dalen. På hemvägen köpte vi förnödenheter så vi kunde ta en hellugnhemmakväll med egenlagad mat och morotskaka till efterrätt. Gött. Dagen avslutades med bön och sen ramlade vi i säng alldeles för sent för att vara i Nakamte. Dagen efter var det ruskigt tidigt upp vid sju och frukost innan det bar iväg till kyrkan och busshållplatsen för att köpa biljetter till följande dag. Självklart en sväng till dövskolan där Jonatan introducerade "tre klapp i hand" till barnens förtjusning. Det blev ett ömsesidigt tungt farväl då bröderna lämnade skolan, men som Jonatan själv sa till slut så vet man ju aldrig vad framtiden bär med sig gällande återseenden... Måndagmorgon bar med sig en speciell upplevelse då vi trängde oss in på bussområdet i sällskap med säkert tusen andra etiopier, det var inte klokt så alla tryckte på... man liksom snurrades runt och hit och dit och folk föll i högar till höger och vänster om en. Helt galet. Vi lyckades till slut hitta vår buss och tog platserna längst bak för att prova på hur Etiopiens vägar egentligen kan kännas... Och det blev en hel del höga hopp och roliga utrop. Till Ambo tog det fyra timmar med en galen chaufför (det brukar ta fem med terrängbil) så vi gick, lyckliga för att vi levde och möra i baken, av bussen och lovade oss själva att aldrig gå på den igen. Riktigt otäck resa. Efter en god måltid på trädhotellet tog vi en minibuss till Addis och kom trygga fram till huvudstaden. En lugn kväll på brödernas rum efter en tröttsamdag. Tisdagen blev en lugn dag. Förmiddagen i solen på Entotto och eftermiddagen på stan - Sheromeda, Blue tops och internet. Kvällen spenderades i sällskap med några andra svenskar som organiserade skojiga lekar. Onsdagen, som var brödernas sista dag i landet, fick ju bli lite seriösare. Vi gick vid tiotiden ner till WSG för att därifrån bli guidade av Efraim till deras huvudkontor på Piazan. Därifrån visade Tariku oss till Hope Enterprises som delar ut mat till 1000 hemlösa varje dag. Vi fick hjälpa till med att dela ut injera och sleva upp soppa. Efter att ha fått se nödarbete för de fattigaste tog vi ett raskt steg till lyxrestaurangen New Yorker på Bole där vi intog dagens lunch. Sen var det lite shopping och chillande på gästhemmet. Avslutning av dagen på Fasika tillsammans med Lotta och Dawit.

Tidigt igår reste bröderna hem och Benne och jag, efter att ha vinkat av dem på flygplatsen, tog en lugn förmiddag på Entotto. Eftermiddagen och halva kvällen gick i shoppingens galna tecken och nu ligger det tolv nyinköpta sjalar på vårt rum. Idag har vi hälsat på nyanlända missionärer och för tillfället sitter vi på Gullali och dokumenterar våra senaste upplevelser. Imorgon åker vi till Zanzibar och sen är det typ bara fem veckor kvar innan det  bär av hem till kalla Sverige...

Sist jag skrev var dan innan min familj (och aven jag sjalv efter typ lika lang restid) anlande till Addis Abeba. Sen dess har det hant hur mycket som helst. Ni ska fa en kort resume:

En vecka norrut med familjen, det vill saga Lalibela - Adua - Axum - Gondar - Bahir dar. "Den historiska rutten". Vansinnigt mycket pa kort tid. Vansinnigt intressant. Rekommenderas varmt. Lalibelas kyrkor ar magiskt heliga - riktiga masterverk. Farfars skola i Adua. Axums moneliter (man fick visst inte kalla dem obelisker for farfar..) var riktigt coola liksom drottningen av Sabas slott (som antagligen inte var hennes slott). Gondar var kanske finaste staden med haftiga gamla slott och invandigt kanske den finaste kyrka jag sett (och det ar inte fa...). Vattenfallet i Bahir dar inneholl trots kraftverk en hel del vackert vatten. Fasligt massa bilkorande blev det men den stundvis otroligt vackra utsikten samt allt vi fick se i dromedar- och kulturvag kompenserade mer an val.

Juletid i Addis, med familjen, som nu utokats med familjen Nilsson (dvs faster, farbror och tva kusiner), + alla Entottosvenskar. Jullunch hos Kersti. Julbon pa norska missionen med sista paret ut efterat (far ju inte svika slakttraditionerna...). Pa kvallen julgrot och julfika med familjen pa Entotto samt julandakt med de andra svenskarna hemma hos Kersti. Tack norrman for det latt mest juliga under dagen, som god tva tackar vi groten.
Juldagen inleddes med julgudstjanst i IEC med harligt drag i sangerna och predikan. Efter lunch en svang pa stan och pa kvallen fin julmiddag och fika hos Hechamos.

Resa vasterut med familjen. Antligen mot mina alskade och vid det har laget hogst saknade barn. Men forst stopp i Bako och pahalsande hos diverse gamla bekanta. Pa lordageftermiddag sa antligen till Nakamte och direkt till dovskolan dar vi stallde till arhundradets turnering mellan dova och ferengis, 3-3 slutade dem harliga fotbollsmatchen. Pa sondagen hangde Eva, Johannes, Sara och jag pa skolan hela dan och jag ar grymt stolt over deras gedigna teckensprakskunskaper.

Sista dagarna med familjen. Efter mandagens snabbesok pa skolan bar det av osterut igen. Stopp i Ambo efter en intensiv omgang av "landstadsjoberg" som mellansatet vann. Nasta dag tittade vi pa vatten och badade. En dag i Addis da Eva, Sara och jag hangde pa stan efter att ha "deltagit" pa overlamnandet av Entotto. Sen nyarsaftonsfirande hela kvallen. Det hela inleddes med middag pa Finfine tillsammans med familjerna Andersson och Eriksson. Fortsattning pa Entotto med lek och spel, fyrverkeri och fika med alla de andra svenskarna. Finalen bestod av spel fram till halv fyra da vi stupade i sang.
Sa hejda till familjen - det blev en go tid tillsammans. Den forsta delen med historiska och kulturella minnen vart man sag och den andra fylld av vanner, skratt, uno och kuber. Det blev allt lite tyst och tomt efter er...