Tillbaka
Tillbaka i vanligheten, i vardagen, i verkligheten. Tre veckor gick snabbt, alltför snabbt. Hade ni frågat mig hur det kändes att vara hemma i söndags hade ni troligen fått ett smått deprimerat svar i stil: "vadå hemma? jag vill tillbaka till mina barn, jag fattar inte hur jag kunde lämna dem igen, varför ska man va här i kylan och plugga meningslöst flum när man kan göra skillnad för hundratals fina barn?". Det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla upp nya biljetter ner i april, och de ligger på knappt 5000! Jag är sjukt sugen på att åka ner och va med på Phil och Birales bröllop, fatta fest! Jag beklagade avståndet till etiopiens fina människor för en kompis och blev påmind om att det faktiskt finns fina människor även här i Sverige. Och under den senaste veckan har jag förstått att det verkligen gör det. Jag har underbara kompisar här i Lund och jag trivs faktiskt grymt bra, det är bara att man glömmer bort det ibland. Och så finns ju alltid Etiopien med all sin charm där och lockar flera hundratals mil iväg. Och att ha 150 barn som man älskar grymt mycket är svårt att glömma. Och jag vill inte glömma, jag vill bara kunna förena mina två världar i en.
Här kommer lite bilder från vår fantastiska resa. Vi har sett hur mycket som helst och träffat underbara människor - 200 mil "väg", sevärdheter av alla de slag, 350 döva elever, 3xjulfirande, mat, teckenspråk, natur, vänner. 
En gammal grottkyrka på vägen ner mot Hosaina
Så härligt att träffa våra fina vänner och se hur bra de har det. 
Utanför dörren när vi vaknade i Bale
Sof'omar. Coola grottor i vilka vi vadade i vatten och fladdermusskit
En rejäl middag för sex pers, 20 kronor
Sötaste fadderbarnet Derartu
Fina killar i "Örkelljunga lantmän"-kepsar
Sara med bästisen Kibirom
ovan: Julfirande på dövskolan i Nakamte
nedan: julfirande i Georgis i Addis
Typsikt etiopiskt landskap,
så oförstört, så naturligt, så vackert.
Etiopien har tagit en stor del av mitt hjärta, och jag har en stark känsla
av att jag aldrig kommer att få tillbaka det. Fast för alltid.
Ett fantastiskt land.
Jul? javisst!
Nyhter fran skolan: Lillkillen ar borta! och likasa Firre, Gemechew, Abebea och Tolessa - saknade! Annars ar dte mesta som vanligt. Barnen sager massa konstiga saker och skriver brev i faslig takt. Vi skrattar och njuter och karleken flodar. Harligt.
Hemma!
Efter den drygaste resan nansin anlande vi till Nakamte igar, mer an tretton timmar efter att vackarklockan ringt. Da vi inte atit nat pa ett dygn blev det en snabbvisit pa classic dar vi gick rakt i armarna pa kes Goudina, ett kart aterseende. Vi blev varmt valkomnade. Det hade nastan hunnit bli skymning nar vi atit var middag men vi kande bestamt att vi inte kunde aka till synoden och vart rum innan vi traffat barnen pa dovskolan sa det blev en snabb svang dit. Djungeltelegrafen hade visst inte fungerat helt bra sa de blev helt chockade nar vi dok upp. Och sa glada! Sa fina. De bara sprang mot oss och kramade oss fran alla hall. Sa harligt. Och det har fortsatt idag. Overallt man gatt har det kommit en stor hog med sota sma barn efter en. Tror inte jag fatt sa manga kramar de senaste nio manaderna i Sverige. Ah vad jag alskar mina barn! De ar verkligen varldens finaste. Fragan vaxer sig starkare, varfor bor jag inte har? Kanner mig fantastiskt valkommen fran alla hall och jobb finns det ju gott om. Det blev lunch i Adanesh och Desalegns nya hus med lilla Derartu i centrum, hon har blivit sa stor och ar hur sot som helst nar hon rultar omkring pa golv och bord. Jag ar stolt fadder. Varsta kramarna fran Fitsum och Ejigeyeu imorse och prat i handerna pa varann hela tiorasten. Jag trivs sa galet bra! och att antligen fa teckna pa riktigt! Kanner dock att tre dagar ar pa tok for lite vilket alla haller med mig om, men men battre an inget och pa fragan nar jag kommer tillbaka kan jag bara svara jag vet inte men nangang. Har blivit bjuden pa brollop i april och det hade varit saa najs!
