Albanien 3x5

En helt otroligt hajpad resa som på något magiskt sätt lyckades infria alla förväntningar. 
Och mer där till. 
Här kommer en sammanfattning i form av en topp tre dag för dag.
 
 
 
Dag 1: Flygresa till Tirana. Biltur till Saranda. Utekväll. 
 
3. Killen som hoppade in i vår bil och hjälpte oss att köpa burek på ett bageri
 
2. Kvällen i Saranda
 
1. Vägen genom bergen och längs kusten
 
 
Dag 2: Arkeologfynd i Butrint. Mat i Ksmali. Dopp i havet. Syri Kalter. Gjirokaster.
 
3. Bad i havet
 
2. Syri Kalter
 
1. Gjirokaster: borg, kväll, mat, veranda
 
 
Dag 3: Hålan Kelsyre. Äventyrsvägen. Borgen i Berat. Resa till Vau i Dejes. 
 
 3. Kelsyre: affärer, fik
 
2. Borgen i Berat
 
1. Äventyrsvägen
 
 
Dag 4: Färja på Komani lake. Bergsbiltur. Havet. Kväll i Kruje.
 
3. Chill på alphotellet i bergen
 
2. Utsikten på bergsvägen
 
1. Utsikten från båten på Komani lake
 
 
Dag 5: Kruje. Tirana. hemresa.
 
3. Lunchen
 
 
2. Torget i Tirana
 
1. Morgon i Kruje
 
 
Utöver alla topptreor njöt vi att flera av restaurangerna bjöd på melon till efterrätt, att flera ord på albanska var samma som på amarinja, att människor flög fram för att hjälpa oss så fort vi såg det minsta vilsna ut, att allt var så fantastiskt prisvärt, att landet va så litet att vi hann se typ allt på fem dagar, att solen för det mesta sken helt lagom mycket, att vi fick bryta mot svenska ambassadens riktlinjer flera gånger om, att fisken va superbt god och att andra ickealbaner inte turistifierat sönder landet än. 
 
Men framför allt njöt vi av varandras sällskap.
Detta otippade gäng som för ett år sen knappt hade utbytt några meningar med varandra men som under årets gång lärt känna varandras innersta hemligheter - vilken fullträff!
 

lägerbubblan

Jag tror inte det finns något bättre. Att lämna vardagen med alla måsten och flöden med input från alla håll och åka ut i skogen och bara leva här och nu några dagar. Jag älskar det. För åtta år sedan åkte jag för första gången genom östgötaskogarna till Gultebo. Det blev kärlek vid första ögonkastet och sen dess har jag självklart varit med varje år. Med tiden allt mer engagerat och hemmastatt. Som alltid är det människorna som gör det. På Gultebo har jag fått vänner som jag idag räknar som några av mina absolut närmaste. Där finns en gemenskap som är så genomsyrad av kärlek, engagemang och prestigelöshet. Där vågar jag vara mig själv helt och hållet - jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag vågar ta över undervisningen, jag vågar ställa krav och be om hjälp, jag vågar skämta och tro på att folk kommer tycka att det är kul, jag vågar till och med ställa mig på scenen och leda sång i mick. Kors i taket, verkligen inte självklara våganden. Men det är fantastiskt med en plats där jag fullt ut kan vara mig själv och lita på att jag är omtyckt just så. Lägerlivet är så enkelt. Med sin intensivitet kräver den allt fokus och jag ser det som en lättnad att för några dagar släppa taget om alla tankar på livet som jämt snurrar runt i mitt huvud. De människor som är i min omedelbara omgivning får hela mig, alla tankar och känslor. Och det är så skönt. En del av gultebovardagen som jag verkligen uppskattar är hur man blandas med människor i alla åldrar, att det inte spelar nån roll att det skiljer tolv år upp till Raffe och tolv år ner till Linus utan att vi bara får ha kul tillsammans. Att det inte spelar nån roll att jag egentligen inte vet särskilt mycket om Elins vardag, vi får sitta ihop de där dagarna och bara dela våra hjärtan helt okomplicerat. Jag har i en vecka fått vara tio år yngre, fått skratta och kramas och inte tänka ett dugg på den jobbvardag som står för dörren. Och för det är jag oerhört tacksam. Att jag sen snittat fyra timmar per natt och igår knappt orkade ur sängen, det var det värt. Sitter hemma i min soffa i Lund och är så där härligt lägerbakis, med huvudet trött av sömnbrist, med lägersångerna på repeat och hjärtat fyllt med kärlek. Med en saknad och en tacksamhet, och en längtan till nästa år. 
 

cool

Sista dagen i skolan fick mina elever skriva positiva ord om varandra. Som vanligt i behov av bekräftelse slängde jag in en lapp med mitt namn på. Och fick till stor förvåning läsa att det adjektiv flest elever skrivit om mig var "cool". Inte direkt ett epitet jag skulle använda om mig själv i första taget, men ja.. kul att höra. För att befästa denna nya egenskap har jag köpt en keps. För jag har hört att är man inte cool innan så blir man det av en keps. Och vem vill inte va cool.
 

till Frida

Så fantastiskt att få ta del av ert liv via insta. Tyvärr blir det ju lite envägskommunikation, när det gäller bilder i alla fall. Eftersom du efterfrågat vårbilder från Sverige så får du det här istället. Just nu är fönstrena prickiga av regndroppar men de senaste veckorna har mestadels varit solfyllda och gjort mitt försolbrända ansikte några toner mörkare, och min kamera fylld med blombilder. Nu när det bara är några fjuttiga dagar kvar tills ni entrar Sverige hoppas jag att bilderna inte ska ge någon eftersmak av missad vår utan bara spä på det som gör hemfärden lättare. Hur det överhuvudtaget ska gå att konkurrera med er prunkande trädgård är ju en gåta för mig. Men vårblommor är ändå vårblommor och när träden svämmar över av blommor är det ändå som att livet ännu en gång besegrat döden. Så håll till godo: 
 

skyddsnätet

Det har gått sju veckor sen jag kapitulerade. Efter många om och men och "bit ihop" gav jag upp att försöka klara det som jag såg som självklart att klara; jobbet. Det var ingen skräll för någon tror jag, alla i min närhet, inklusive jag själv, hade sakta men säkert sett det komma. Jag hade flaggat för det i flera månader och min omgivning hade försökt övertyga mig om att det jag höll på med inte var bra för mig. Men jag vägrade inse. Till slut sa min kropp ifrån med bestämdhet. Och då hade jag flera sidor med incidenter från jobbet som de flesta hade baxnat för; hot och våld och psykisk terrorbalans. Det var på Breanäs. Jag hade haft en förhållandevis bra vecka på jobbet och hade skrattat mer än på länge och tänkte nog lite att det var på väg att vända. Sen blev jag slagen av en elev och i efterdynigarna av den chocken (jag tror i alla fall att det fanns en koppling där) orkade min kropp inte med den konfaträff som fyllde helgen. Jag hade ont i huvudet, var yr, mådde illa, hade kramp i magen och var så trött att det inte fanns gränser för hur mycket jag skulle kunna sova. Så fort det fanns en chans att vila låg jag i min säng. Men jag ville ju ändå va med på allting, såklart. Jag höll min lektion och drog mitt strå till stacken. Till lördag kväll. Då jag låg i min säng och var rädd för att inte kunna klättra ner för stegen. Ledarna omringade mig och var oroligare än jag förstod. De tyckte inte jag skulle vara med på festkvällen, men det är klart jag var. Fast jag tog pauser och låg på stolarna i ledarrummet mellan varven. Jag är envis, ytterligare en styrka som även kan bli en svaghet, ibland för envis för mitt eget bästa. Det som till slut fick mig att inse vart jag var på väg och vad som kunde hända om jag inte själv tog ansvar för mitt bästa och förändrade riktning på mitt liv var två fantastiska vänner. Malin som satt och grät för att hon var så rädd för vad som kunde hända med mig och Emilia som med egen erfarenhet förklarade med pondus vad det fanns för alternativ och vem som hade att välja väg. Jag tror jag inbillade mig lite att det var för deras skull jag gjorde det, det var för svårt att göra det för mig själv, men när jag la mig på kvällen var sista tankern i huvudet "Åh, nej, varför lovade jag Emilia att prata med chefen". Så fantastiskt irrationellt. På söndagen hade jag redan gett upp, jag sov tretton timmar den natten. En gång när jag vaknade stod det frukost vid min säng, nästa gång var den tomma tallriken borta och istället stod det ett glas vatten. När jag till slut tog mig upp ur sängen var det dags för lunch. Jag uppbådade kraft till de sista orden till konfirmanderna. Sen åkte jag hem och gick in i en minst sagt tuff vecka. Sov inte mycket den natten. På måndag morgon ringde jag och sjukanmälde mig, ett gigantiskt steg i min värld. Man är inte sjuk om man kan stå upp, typ så har jag vuxit upp. Och jag kunde ju stå upp, men jag var seriöst rädd för att en dag inte orka ens det. Jag hade ett möte med chefen som sa åt mig att stanna hemma resten av veckan. Så jag gick hem igen och la mig i sängen och sov. De första dagarna såg ut lite så. Två timmars aktivitet och sen sovpaus, på repeat. Extremt mycket tankar på vad som skulle hända, på vem jag var i allt det. Men jag var inte ensam. Malin tog hand om mig som om jag var ett litet barn de första dagarna, hon kom med mat och satt bredvid mig när jag sov för att jag skulle slippa vara ensam. Hon ringde och smsade och följde varje steg jag tog. I sällskap med en mängd andra människor. Jag tror inte jag behövde laga mat på hela veckan. Så fint att se hur vänner ställde upp, även de jag minst anade stod där när jag behövde det. Det var stort. Och gjorde att fallet inte kändes lika tungt. Då jag var besviken på mig själv stod de där och var stolta över mig. En beteendevetare och en läkare senare var jag sjukskriven på riktigt. Nu en och en halv månad senare och efter ytterligare möten på företagshäsovården och vårdcentralen, med facket och chefen har jag nu landat i en halvtidssjukskrivning maj ut. Det känns mest skönt. Åtminstone när jag inte tänker på fortsättningen. Nästan varje dag inbillar jag mig på morgonen att jag nog ändå skulle orka hela dagen. Men vid lunch är jag trött igen och ofta somnar jag i soffan när jag kommer hem. Så riktigt återställd är jag inte, och alla uppmanar mig att ta det sakta. Inte riktigt min stil men jag försöker lära mig. Fantastiskt stöttande kollegor har jag, de har verkligen bara uppmuntrat mig att ta det lugnt, att inte oroa mig och inte komma tillbaka för snart. Det stödet är extremt vitkigt. Hade jag fått höra den minsta suck över att jag inte gör samma jobb som dem hade jag brutit ihop. Men nu har jag inte gråtit på jobbet på två hela veckor, kan vara rekord för den här terminen. Jag är så tacksam för kollegor som står bakom mig, som tar uppgifter för mig när jag inte orkar och kämpar för mig när jag inte vet vad jag ska säga eller klarar av att stå upp för mig själv. Jag är fortfarande orolig för vad som ska hända; hur det ska bli när min sjukskrivning är över, om jag någonsin kommer att klara av att jobba heltid, om jag ska hitta den där balansen jag behöver. Men jag har goda föutsättningar. En läkare som förstår, en remiss till terapi, stabila kollegor och inte minst vänner som står där med öppna armar när det behövs och klara direktiv när det behövs. Av allt jag är - ett ofantligt stort TACK till alla er. Och ett extra tack till Malin och Emilia, ni är ovärderliga. 

etiopienvännerna

Det är många som frågat mig hur många vänner jag har i Etiopien. Öhhh, typ två hundra brukar jag svara. Oklart. Jag skulle ändå vilja räkna med alla mina gamla elever på dövskolan i Nakamte, och det blir väl en drygt hundra. Och sen några till som tillkommit under alla de återbesök jag gjort där de senaste åren. Och så några döva lärare på det och någon enstaka hörande från nakamtetiden. Sen har vi ju lutherska kyrkan i Addis och Asella, svårberäknat men kanske fyrtio pers som kan kallas för vänner. Ett gäng ferengis från språkskoleveckorna och lite folk som hör till tiden där, inte minst EFS-missionärerna som jag lärde känna då. Och så det senaste tillskottet; alla människor som jag lärde känna under mitt år på Swedish community school, minst hundra pers i olika sammanhang med skolan som bas - kollegor, föräldrar, personal, kollegors kompisar och så vidare. På det kan ni slänga på några vänner till familjen, ett gäng från Bingham och annat löst folk. Jag tror bestämt vi hamnar på tre hundra pers. Med den vetskapen borde väl alla förstå att det krävs årliga besök för att hålla liv i alla relationer, eller snarare för att stilla saknaden av dem. De är människor som varit del av de lyckligaste stunderna i mitt liv, men som också delat mängder av tårar och kamper. Och de betyder obeskrivligt mycket för mig. I påskas var jag nere en kort sväng, och hann träffa vänner i såväl Addis som Asella. Ett litet axplock:
 
Hela och Menbi från SCS
Mer skolpersonal
Efraim och Kalkidan i Asella
Mina gamla dövelever Samuel och Natoli
Språkklasskompisarna Efren, Silvia och Stefano
Thornellfamiljen
Skolfolk med mera i Helenas hus
FInaste kollegorna någonsin
 
Dessa människor är det helt klart bästa med Etiopien, och den största anledningen att jag mer eller mindre intensivt pendlar dit. Och de perioder då jag är stationerad i Sverige (typ nu) saknar jag dem konstant. 

svagheter = styrkor

Det senaste halvåret har jag väldigt tydligt fått känna på hur mina styrkor också är mina svagheter. Det som jag ofta sett som mina främsta egenskaper har visat sig vara det som fått mig på fall. Min höga ambitionsnivå och min empati för andra människor. I sig själva goda egenskaper som jag är stolt över att besitta. Men i urartade mängder och komplexa situationer förädiska. Gång på gång har jag fått det påpekat för mig, inte minst av kollegor, att jag måste släppa på kraven på mig själv och sluta ta in andras känslor. Att jag måste bli mer slarvig och göra saker dåligt. Och minska mitt engagemang för eleverna. För min egen skull. Det där med att tänka på mig själv och mina behov kommer inte naturligt, det kommer rent av motstridigt. Hela mitt jag skriker efter att prioritera andra, att inte känna in vad jag orkar eller vill utan se till andra människors behov. Men jag inser ju såklart också att om jag till slut inte orkar mer så kan jag heller inte göra något för andra, så jag får väl försöka ge upp och se till mig själv också mellan varven. En snårig balansgång. I vilket fall, nu när så många påpekar mina brister och mina ohållbara ideal, så tänker jag att jag vänder på det hela och säger att mina svagheter också är mina styrkor. Jag vill vara ambitiös och empatisk, det är jag.

flykten

Jag gjorde det igen. Tog till flykten. Och ännu en gång till det välkända flyktmålet Etiopien. Där jag vet att jag får möta överflödande kärlek utan några som helst motprestationer. Mitt i en vårtermin som vecka för vecka blivit allt tyngre, som sugit ut all min energi tills jag knappt kunde stå upprätt, fick jag panik och var bara tvungen att komma bort. Bort från kyla, mörker och ångest. Två veckor utan krav, med det stora målet att vila och bara göra sånt som jag mår bra av. Två  fantastiska veckor fulla av vänner och kramar, vila och mängder av efterlängtad sol. När hemresan närmade sig ökade också paniken över att återgå till jobb. Min sjukskrivning hade gått ut och jag var inte säker på hur jag skulle reagera på att återvända till jobbet. Mycket riktigt besannades mina farhågor. En ordentlig krasch blev det. Mycket ångest och tårar. Idag är jag sjukskriven igen och när väl mötet med chef och fack imorgon är över hoppas jag kunna landa i en ordnad vardag igen. En vardag med enbart jobb på halvtid, med psykologsamtal och vila på schemat. Jag har en lång väg kvar, det är jag väl medveten om. Gång på gång frestas jag att fly, att säga upp mig och gå på första bästa flyg iväg från en vardag jag inte har kontroll över och inte orkar med. Men jag vill inte fly. Och jag vet att flykten bara är en temporär lösning. Jag behöver va ta itu med det som jag flytt från i så många år, allt det som ligger och gnager i mitt huvud och som jag i ren överlevnadsinstinkt skjutit undan. Nu ska det upp på bordet och jag ska lära mig vägar att leva med mig själv i det samhälle som omger mig, i den vardag jag vill leva. En lång och tuff men livsnödvändig resa. 
 

överlevde

Våren är här. Solen skiner. Ännu en vinter är överlevd, fast det var på håret. Efter två vintrar på sydligare breddgrader hade jag smått glömt bort hur jobbigt det är att inte få se sol på flera veckor. Helt seriöst har jag de senaste månaderna antecknat i min kalender vilka dagar solen skinit, så sällan har det varit. Det var två veckor då himlen var jämntjock dygnet runt. Kylan är väl inte heller något att hänga i julgranen men mörket är ändå det värsta. Liv behöver sol. Och äntligen känner jag att jag lever igen. Balkongdörren får stå öppen, shortsen har varit framme och fotboll har spontant ägt rum i gröngräset. Att få sitta i gassande sol med glass och hallon, det krävs inte mer för att göra mig lycklig. Och jag blir allt mer övertygad om att det inte är meningen att man ska bo i Sverige under vinterhalvåret, inte konstigt att folk blir deprimerade. Tacka vet jag platser där man utan betänkligheter kan förutsätta sol vareviga dag året runt. Jag är på väg till en sån plats nu.
 
 

fritt fall

Det finns två extremt obehagliga delar i att falla fritt. 1. Att ta steget ut från den trygga plats man står på. 2. Att inte veta hur fallet kommer att tas emot. Det första steget är avklarat, hur det kommer att sluta är fortfarande förfärande oklart. Just nu hänger jag i ett skyddsnät som jag är oerhört tacksam över, men oron över att ramla igenom och fortsätta fallet finns konstant där. Liksom frågan om hur lång klättring upp jag har framför mig. I allt är ovissheten det värsta. 

biljett. igen.

Borde sova men flyger på moln. Har precis införskaffat en flygbiljett till Etiopien över påsk och lite till. Är så taggad! Äntligen (ja, jag vet att det inte är så länge sen men det känns ändå som ett äntligen) ska jag få trampa etiopisk mark igen. Efter allt mörker och kyla och avsaknad av sol. Kan inte tänka mig något bättre att se fram emot. Bara tre veckor kvar. Känner mig lite galen, men mest lycklig. 
 

solen

I helgen har solen behagat skina.
Och livet blev per automatik hundra gånger gladare.
Älskar sol.


Tanzaniaresan del 1-3

Del 1 Solsemester och julfirande med Susanne
I höstas åkte min kära vän Susanne ner till Tanzania för att volontära på ett sjukhus i metropolen Bulongwa. Självklart kunde jag inte låta henne vara obesökt. Så strax före jul packade jag ryggsäcken och satte mig på planet till Dar es Salam. Där väntade en svettiga Suzana och en pratglad chaufför på mig. Vi åkte genom en folkfyllt och minst sagt levande stad ut till havet. Jag var i extas, trots en två timmars visumkö. Äntligen Afrika igen. Följande dag tog vi båten, efter lite klassiskt diskuterande om pris och tider och sånt, över till Zanzibar. Vi fik följe med en infödd öbo som visade oss runt lite i Stonetown och satte oss på bussen ut till Bwejuu. Väl framme på hotelet la vi oss på stranden och njöt av att det var precis lagom varmt i solen. Tog en promenad längs havskanten och åt bläckfisk till kvällsmat. Tre dagar var vi i Bwejuu och jag njöt i kilovis. Så galet underbart att va i solen igen. Utan måste och med bästa möjliga sällskap. Kunde inte bli bättre, vilket jag också påminde Susanne om en gång i minuten. Vi badade på lyxhotel, cyklade längs stranden, snorklade i blå lagunen, åt mer bläckfisk, badade och höll oss mestadels i skuggan. Jul firade vi också, i dagarna två. Tillsammans med ett gäng skandinavier på ett hostel i Paje och ensamma på rummet till Karl-Bertil Jonsson och pepparkakor. Inte fel nånstans. En dag i Stonetown kostade vi också på oss. Gick vilse i gränderna och shoppade alldeles för mycket krimskrams. Och svettades (men så mycket bättre än det ständiga frysandet i Sverige). Sammanfattningsvis en smått ultimat semester.
 
Vårt hostel i Dar
 
Stranden i Bwejuu 
 
Mat på lyxhotellet
 
 
 
Strandpromenad
 
Julfirande i Paje
 
Snorkling i Blå lagunen
 
Bläckfisksmiddag
 
Utforskning av Stonetown
 
 
 
Del 2 Bulongwaturen med Susanne och familjen
Mina föräldrar samt bröder och Lina anlände till Dar och vi anslöt oss till dem och en hyrbil. Sen bar det av västerut till Susannes Bulongwa. En varm och stundvis skumpig resa, men så vacker utsikt att man mest bara satt och njöt av att titta ut. Bil i Afrika är något väl värt upplevelsen. Vi körde genom en nationalpark och lyckades se en hel massa giraffer, elefanter, zebror och antiloper. Bulongwa är en liten håla, men en fin sådan. Bara en kort tur bort kunde vi se till Malawi och Malawisjön, och kunde sitta i solen och äta färsk mango. Inte mycket som slår den utflyktsfikan. Regn fick vi också vår beskärda del av, men då satt vi i volontärernas kök och spelade kort så det va mest bara mysigt. Ett besök på sjukhuset och barnhemmet och några mindre trevliga ormhistorier fick vi också ta del av. Det var med sorg i hjärtat jag kramade Susanne adjö och lämnade för vidare reda. En stor del av mig ville bara vara kvar i Bulongwa.
 
Elefanter längs vägen
 
Teodling
 
Bulongwa
 
Utflykt med utsikt över Malawisjön
 
Del 3 Vidare resa med familjen
Vi lämnade Susanne i Bulongwa och reste vidare norrut och österut. Bodde på lyxiga lodger mitt i såväl kaffeplantage som nationalpark. Åt supergod mat och simmade i swimmingpooler på kvällarna. I Mikumi parken åkte vi i värsta coola safaribilen och såg alla djur man kunde se typ, sov med lejon bakom knuten och spanade efter djur vid vattenhålet från tältet på morgonen. Så häftigt. Efter safarin tog vi oss till Dar där värmen slog till igen. Där lämnade övriga familjen för några dagar på Zanzibar medan jag tog flyget till Etiopien.
 
Solnedgång över kaffeplantagen utanför Mbeya
 
Safari i Mikumi
 

Lund

Det bästa med Lund är att jag har majoriteten av mina vänner och min familj här.
Det sämsta med Lund är att det ligger så långt från Etiopien. 

hemmakänslan

När jag flyttade hem från Etiopien 2010, efter två halvårs-perioder i Nakamte, tog det mig drygt ett år för att känna mig hemma i Sverige igen. År av kamp. Nu är jag där igen. Efter nästintill ett år i Addis förra lärsåret harvar jag nu i träsket av att inte veta var jag hör hemma. Vilken kultur som är min och var jag egentligen vill vara. Vad jag inser är hur ofantligt mycket de där stabila vännerna som står kvar är. De som är de samma år efter år och som inte vacklar hur vilsen jag än är. Jenny Axelsson. Jag är otroligt tacksam för att du finns. För att jag kan ramla in och ur din vardag precis hur som helst och du står där tålmodigt med ständigt öppna armar. Kan inte beskriva hur mycket du betyder. Du får mig att känna mig hemma. 
 
 

Om

Min profilbild

Maria

RSS 2.0