flykten

Jag gjorde det igen. Tog till flykten. Och ännu en gång till det välkända flyktmålet Etiopien. Där jag vet att jag får möta överflödande kärlek utan några som helst motprestationer. Mitt i en vårtermin som vecka för vecka blivit allt tyngre, som sugit ut all min energi tills jag knappt kunde stå upprätt, fick jag panik och var bara tvungen att komma bort. Bort från kyla, mörker och ångest. Två veckor utan krav, med det stora målet att vila och bara göra sånt som jag mår bra av. Två  fantastiska veckor fulla av vänner och kramar, vila och mängder av efterlängtad sol. När hemresan närmade sig ökade också paniken över att återgå till jobb. Min sjukskrivning hade gått ut och jag var inte säker på hur jag skulle reagera på att återvända till jobbet. Mycket riktigt besannades mina farhågor. En ordentlig krasch blev det. Mycket ångest och tårar. Idag är jag sjukskriven igen och när väl mötet med chef och fack imorgon är över hoppas jag kunna landa i en ordnad vardag igen. En vardag med enbart jobb på halvtid, med psykologsamtal och vila på schemat. Jag har en lång väg kvar, det är jag väl medveten om. Gång på gång frestas jag att fly, att säga upp mig och gå på första bästa flyg iväg från en vardag jag inte har kontroll över och inte orkar med. Men jag vill inte fly. Och jag vet att flykten bara är en temporär lösning. Jag behöver va ta itu med det som jag flytt från i så många år, allt det som ligger och gnager i mitt huvud och som jag i ren överlevnadsinstinkt skjutit undan. Nu ska det upp på bordet och jag ska lära mig vägar att leva med mig själv i det samhälle som omger mig, i den vardag jag vill leva. En lång och tuff men livsnödvändig resa. 
 

överlevde

Våren är här. Solen skiner. Ännu en vinter är överlevd, fast det var på håret. Efter två vintrar på sydligare breddgrader hade jag smått glömt bort hur jobbigt det är att inte få se sol på flera veckor. Helt seriöst har jag de senaste månaderna antecknat i min kalender vilka dagar solen skinit, så sällan har det varit. Det var två veckor då himlen var jämntjock dygnet runt. Kylan är väl inte heller något att hänga i julgranen men mörket är ändå det värsta. Liv behöver sol. Och äntligen känner jag att jag lever igen. Balkongdörren får stå öppen, shortsen har varit framme och fotboll har spontant ägt rum i gröngräset. Att få sitta i gassande sol med glass och hallon, det krävs inte mer för att göra mig lycklig. Och jag blir allt mer övertygad om att det inte är meningen att man ska bo i Sverige under vinterhalvåret, inte konstigt att folk blir deprimerade. Tacka vet jag platser där man utan betänkligheter kan förutsätta sol vareviga dag året runt. Jag är på väg till en sån plats nu.
 
 

fritt fall

Det finns två extremt obehagliga delar i att falla fritt. 1. Att ta steget ut från den trygga plats man står på. 2. Att inte veta hur fallet kommer att tas emot. Det första steget är avklarat, hur det kommer att sluta är fortfarande förfärande oklart. Just nu hänger jag i ett skyddsnät som jag är oerhört tacksam över, men oron över att ramla igenom och fortsätta fallet finns konstant där. Liksom frågan om hur lång klättring upp jag har framför mig. I allt är ovissheten det värsta. 

biljett. igen.

Borde sova men flyger på moln. Har precis införskaffat en flygbiljett till Etiopien över påsk och lite till. Är så taggad! Äntligen (ja, jag vet att det inte är så länge sen men det känns ändå som ett äntligen) ska jag få trampa etiopisk mark igen. Efter allt mörker och kyla och avsaknad av sol. Kan inte tänka mig något bättre att se fram emot. Bara tre veckor kvar. Känner mig lite galen, men mest lycklig. 
 

solen

I helgen har solen behagat skina.
Och livet blev per automatik hundra gånger gladare.
Älskar sol.


Tanzaniaresan del 1-3

Del 1 Solsemester och julfirande med Susanne
I höstas åkte min kära vän Susanne ner till Tanzania för att volontära på ett sjukhus i metropolen Bulongwa. Självklart kunde jag inte låta henne vara obesökt. Så strax före jul packade jag ryggsäcken och satte mig på planet till Dar es Salam. Där väntade en svettiga Suzana och en pratglad chaufför på mig. Vi åkte genom en folkfyllt och minst sagt levande stad ut till havet. Jag var i extas, trots en två timmars visumkö. Äntligen Afrika igen. Följande dag tog vi båten, efter lite klassiskt diskuterande om pris och tider och sånt, över till Zanzibar. Vi fik följe med en infödd öbo som visade oss runt lite i Stonetown och satte oss på bussen ut till Bwejuu. Väl framme på hotelet la vi oss på stranden och njöt av att det var precis lagom varmt i solen. Tog en promenad längs havskanten och åt bläckfisk till kvällsmat. Tre dagar var vi i Bwejuu och jag njöt i kilovis. Så galet underbart att va i solen igen. Utan måste och med bästa möjliga sällskap. Kunde inte bli bättre, vilket jag också påminde Susanne om en gång i minuten. Vi badade på lyxhotel, cyklade längs stranden, snorklade i blå lagunen, åt mer bläckfisk, badade och höll oss mestadels i skuggan. Jul firade vi också, i dagarna två. Tillsammans med ett gäng skandinavier på ett hostel i Paje och ensamma på rummet till Karl-Bertil Jonsson och pepparkakor. Inte fel nånstans. En dag i Stonetown kostade vi också på oss. Gick vilse i gränderna och shoppade alldeles för mycket krimskrams. Och svettades (men så mycket bättre än det ständiga frysandet i Sverige). Sammanfattningsvis en smått ultimat semester.
 
Vårt hostel i Dar
 
Stranden i Bwejuu 
 
Mat på lyxhotellet
 
 
 
Strandpromenad
 
Julfirande i Paje
 
Snorkling i Blå lagunen
 
Bläckfisksmiddag
 
Utforskning av Stonetown
 
 
 
Del 2 Bulongwaturen med Susanne och familjen
Mina föräldrar samt bröder och Lina anlände till Dar och vi anslöt oss till dem och en hyrbil. Sen bar det av västerut till Susannes Bulongwa. En varm och stundvis skumpig resa, men så vacker utsikt att man mest bara satt och njöt av att titta ut. Bil i Afrika är något väl värt upplevelsen. Vi körde genom en nationalpark och lyckades se en hel massa giraffer, elefanter, zebror och antiloper. Bulongwa är en liten håla, men en fin sådan. Bara en kort tur bort kunde vi se till Malawi och Malawisjön, och kunde sitta i solen och äta färsk mango. Inte mycket som slår den utflyktsfikan. Regn fick vi också vår beskärda del av, men då satt vi i volontärernas kök och spelade kort så det va mest bara mysigt. Ett besök på sjukhuset och barnhemmet och några mindre trevliga ormhistorier fick vi också ta del av. Det var med sorg i hjärtat jag kramade Susanne adjö och lämnade för vidare reda. En stor del av mig ville bara vara kvar i Bulongwa.
 
Elefanter längs vägen
 
Teodling
 
Bulongwa
 
Utflykt med utsikt över Malawisjön
 
Del 3 Vidare resa med familjen
Vi lämnade Susanne i Bulongwa och reste vidare norrut och österut. Bodde på lyxiga lodger mitt i såväl kaffeplantage som nationalpark. Åt supergod mat och simmade i swimmingpooler på kvällarna. I Mikumi parken åkte vi i värsta coola safaribilen och såg alla djur man kunde se typ, sov med lejon bakom knuten och spanade efter djur vid vattenhålet från tältet på morgonen. Så häftigt. Efter safarin tog vi oss till Dar där värmen slog till igen. Där lämnade övriga familjen för några dagar på Zanzibar medan jag tog flyget till Etiopien.
 
Solnedgång över kaffeplantagen utanför Mbeya
 
Safari i Mikumi
 

Lund

Det bästa med Lund är att jag har majoriteten av mina vänner och min familj här.
Det sämsta med Lund är att det ligger så långt från Etiopien. 

hemmakänslan

När jag flyttade hem från Etiopien 2010, efter två halvårs-perioder i Nakamte, tog det mig drygt ett år för att känna mig hemma i Sverige igen. År av kamp. Nu är jag där igen. Efter nästintill ett år i Addis förra lärsåret harvar jag nu i träsket av att inte veta var jag hör hemma. Vilken kultur som är min och var jag egentligen vill vara. Vad jag inser är hur ofantligt mycket de där stabila vännerna som står kvar är. De som är de samma år efter år och som inte vacklar hur vilsen jag än är. Jenny Axelsson. Jag är otroligt tacksam för att du finns. För att jag kan ramla in och ur din vardag precis hur som helst och du står där tålmodigt med ständigt öppna armar. Kan inte beskriva hur mycket du betyder. Du får mig att känna mig hemma. 
 
 

Allt har sin tid

det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

larrannostalgi

I helgen har jag hängt med lite folk som jag lärde känna då vi för tre år sen (tjena vad tiden går fort) bodde på samma korridor. Då jag flyttade in tänkte jag socialt nog att jag inte behövde lära känna folket på korridoren. Jag skulle bara bo där, ha Cecilia att hänga med och i övrigt var jag ganska nöjd med den sociala sfär jag redan hade och levde i villfarelsen att jag inte hade plats för fler vänner i mitt liv. Som många av er redan vet funderade jag efter några månader på att flytta tillbaka till föräldrahemmet då det där korriorslivet inte var så mycket i att hänga i julgranen. För er som inte inser det själva (typ sådana som jag) är det inte superexalterande att bo ihop med folk som du fått för dig att du inte vill lära känna. Det blir dessutom lätt så att den tanken projiseras på korriodorarna och får som resultat att du inbillar dig att de inte heller vill umgås med dig. Som väl var nöjde sig inte mina gökboetvänner med att låta mig snabbt passera in och ut i köket utan de pratade med mig, som om de faktiskt ville lära känna mig. Och för att ni nu inte ska få en helt snedvriden bild av mig så pratade ju även jag med dem. Jag till och med började tycka om dem och se dem som mina vänner efter ett litet tag. Så där överdrivet svårflirtad är jag ju som bekant inte. Jag gillar ju ändå människor. Men det var ändå som att det tog emot lite, jag har ju, som även det bekant, lite svårt för att släppa idéer jag fått för mig. När jag sen väl började hänga med dem och relationerna började fördjupas ramlade de snabbt in i facket med vänner jag inte tänker släppa. Inte utan betänkligheter då det facket redan var nästintill överfullt, jag är ju sådan att jag inte släpper taget om folk som en gång kommit in i mitt hjärta. Och länge tänkte jag ändå att så fort jag lämnat Larran skulle dessa folk försvinna ur mitt liv. Ändå sitter jag här nu och inser hur mycket jag saknar det där larranlivet och människorna som under tre terminer fyllde min vardag med så mycket glädje och kärlek. Larranvardagen var ändå den senaste vardagen jag hade i Sverige och när jag nu famlar rundor efter sammanhang att vara en del av dyker den vardagen med jämna mellanrum upp i mitt huvud. Inte för att den är ett möjligt alternativ. Den tiden är över. Jag är inte längre student, levde redan då på övertid, och de flesta av de vänner jag delade vardagen med då har flyttat på andra håll och gått vidare i livet. Men jag är grymt tacksam för åren där. Den mest studentiga och periodvis bekymmersfria vardagen jag någonsin haft. Med allt från sittningar och korridorsrumshäng till utfärder och fotbollstippning. När jag tänker på det blir jag helt varm i hjärtat. Men det bästa, såklart. Människorna. Dem som jag till slut släppte in i mitt liv och som alltid kommer att ha självklara platser i mitt hjärta. Så tacksam att ni finns och jag hoppas verkligen att vi aldrig släpper taget om varandra. 
 
Första året på Larran 2013/2014
 
Andra omgången, våren 2015
 
Sommaren 2015
 
Och från förra året efter mitt etiopienår
 
Saknar er!!

umgängesformer

Så här kan man också umgås:
 
 
 

bästa familjen

 
Otippat nog var det synen av det här huset och tanken på dess inneboende familj som kom för mina ögon flera gånger om dagen efter att jag lämnade Etiopien i somras, och saknaden av dem har varit stor. När jag nu spenderade tre dagar i Asella var det till absolut största del i deras hem.
Deras öppna hjärtan och ständigt leende ansikten har fått mig att falla totalt.
Och de har förklarat mig en del av sin familj.
 
Tjejerna och jag hackade tonvis med lök til dorowaten
Lillebror va mestadels ett mindre hjälpande element
 
 
Julmiddagens festmåltid förbereddes, med gott om kött
och granen pyntades med bland annat ballonger
 
Jag inser att jag är lyckligt lottad som fått möjligheten att vara så hemma i ett äkta etiopiskt hem. Att bara gå in utan att knacka, helt naturligt hjälpa till med matlagningen eller slå mig ner i en fåtölj och prata livet. Dela måltider, be och sjunga tillsammans och kasta runt små busiga barn.
Det är jag otroligt tacksam för.
 
Så ofantligt fina hela högen

ekonomisk semester

på sex dagar har jag lagt ut totalt:
14 birr för mat
300 birr för boende
160 birr för transport
helt okej även för snåla jag
 
..och en birr är alltså 40 svenska ören

kulturanpassning

Jag tror att jag kommit fram till en generell slutsats. Det är när man börjar känna en kultur på riktigt som man kan börja att medvetet gå emot den. Inte så att jag på något sätt vill hävda att jag helt och hållet känner den etiopiska kulturen, inte på långa vägar, men jag börjar närma mig gränsen där man kan börja gå emot. Om jag jämför med den svenska kulturen, som jag väl ändå kan säga mig känna ganska ingående, så känner jag alltsom oftast för att gå emot. För att bryta av och visa på andra alternativ. Vägra gå in i konsumtionshetsen, ytligheten och avskärmningen - delar av den svenska kulturen som jag inte direkt uppskattar eller vill vara en del av. Här i Etiopien har jag väl hittills mest bara kämpat för att försöka förstå och anpassa mig till kulturen, fråga mig för för att försäkra mig om att inte trampa någon på tårna. Det har väl lyckats mer eller mindre bra skulle jag tro. Men efter hand har jag blivit mindre och mindre nojjig med det där, mindre orolig för att göra fel och inte passa in. Jag ser inte ut som en etiopier, jag pratar inte som en etiopier, jag klär mig inte som en etiopier, jag rör mig inte som en etiopier - listan kan göras lång. Inte för att det ursäktar ett klumpigt beteende men jag inser ju att jag oavsett hur mycket jag kämpar kommer att göra fel, och att det faktiskt inte är så farligt. Jag har också märkt under de senare årens etiopienvistelser att etiopierna själva går emot en hel del av det som jag trott vara "kulturmåsten". Man får visst säga "nej tack" till inbjudningar, man får bestämma oklar träff och sen inte dyka upp, man behöver inte äta ens hälften på tallriken, man kan säga att man inte dricker kaffe, man kan komma timmar för sent till det mesta, man kan insistera på att värdinnan ska sitta ner och äta tillsammans med en. Med mera. För mig har det varit en lättnad. Sen kanske kulturlättandet också berott på att jag bott i Addis ett år och att kulturen här är mer lik den hemmavid, på ont och gott men lite skönt för en ferenji som jag. Det är spännande med kulturer. Och jag skulle vilja säga att den bästa komplimangen man kan få är "you are like habasha", då är jag nöjd och inbillar mig att jag ändå lyckats rätt bra med den där kulturanpassningen.

asellajul 3.0

Ännu en asellajul har avverkats. Med lika stor portion lång gudstjänst och dorowatmiddagar i plural som vanligt. Kan inte annat än att älska det. Alla öppna hem och öppna hjärtan - det lätt bästa med det här landet.

Om

Min profilbild

Maria

RSS 2.0