Maria

In i det sista velade jag – skulle jag stanna kvar hemma och chilla resten av lovet eller skulle jag ta mig upp till Stockholm de sista dagarna. Det blev huvudstaden och så bra det blev. Felicia tog ett matchande tåg och vi sammanstrålade på tågstationen, sen var det oavbrutet prat som gällde. Miriam anslöt sig och det kändes nästan som att va tillbaka i Addis. Så fint. Men det bästa var ändå att hänga med Cecilia hela lördagen. Så kravlöst och ärligt och kärleksfullt. Hänget inleddes med elva timmars sömn, välbehövligt. Lördagen spenderades på söder, på fik och i second hand-affärer. Hela tiden med aldrig sinande prat. Då mörkret föll och affärerna stängde tog vi oss bort till Johans lägenhet och fick med honom på etiopisk brakmiddag, magiskt gott. Med doftande fingrar och mätta magar satte vi oss på en pub på söder och diskuterade nörderi. Och när vi gick ut därifrån snöade det, vilken lycka! Idag har vi fikat, pratat och tittat på arsenalmatch med cecilias gäng. Nu sitter jag på snälltåget hem och är nöjd. Jag har fantastiska vänner och jag trivs i Sverige och en liten liten bit av mig tänker att det ändå hade varit spännande att prova på Stockholm lite mer på riktigt någon gång i livet.

 

I våras bestämde jag mig för att det var dags att packa väskorna och åka tillbaka till Sverige, tiden i Etiopien var slut för den här gången. Jag var dock tydlig med att använda orden ”going back to Sweden” och inte ”going home to Sweden”. Lite löjligt kanske, men hallå Etiopien är ju faktiskt också mitt hem och särskilt då när jag bott där tio månader och verkligen haft det som hem med allt vad det innebär. Så jag betonade att Etiopien också var mitt hem, minst lika mycket som Sverige och hur jobbigt det skulle bli att åka tillbaka och känna sig som en främling i sitt eget land. Samtidigt längtade jag tillbaka till Sverige, stundvis till och med väldigt mycket. Men ja, det är ju alltid med tårar i ögonen jag tar farväl av älskade vänner och hela den etiopiska världen. Jag packade mina två röda väskor och tog i med all kraft för att få ihop dem med ett års liv itryckt (eller ja, hälften av mitt bohag lämnade jag väl kvar utportionerat i Asella, Gullale och CMC, men i vilket fall var det mycket som skulle med till Sverige). Jag satte mig på flyget med den välbekanta ångestkänslan i hjärtat, lyckades dock få liggplats båda sträckorna och umgänge med hectorfamiljen i Kairo så jag led ingen större nöd. Mamma och Pappa kom till och med och hämtade mig på Kastrup, under förevändningen att jag ju inte kunde dra mina väskor själv handikappad som jag var med två svullna fingrar i ett paket. Vi åkte raka vägen till sjukhuset och jag var återförundrad av hur organiserat Sverige är, och hur maktlös man är i ett så opersonligt system. Men dit jag skulle komma med det här inlägget var hur HEMMA jag kände mig i Sverige. Det är klart att jag ”went home to Sweden”, ingen diskussion. Hur hemma jag nånsin känner mig i Etiopien, och det är duktigt stora hemmakänslor, så är Sverige mitt hem och här är jag hemma på så många plan. Jag väcker ingen uppmärksamhet på gatan och jag förstår obehindrat vad folk i allmänhet säger och menar. Som jag sagt tidigare så gick jag på moln hela sommaren och bara kände mig hemma och var nöjd med mitt fantastiska fosterland. Visst är svenskar trevliga människor, och vår natur är så ren och vacker, och allt är så organiserat och strukturerat, och folk vill faktiskt prata med en. Solen sken och folk var lediga och ville träffa mig. Vad mer kan man önska? Mina farhågor om att återigen känna mig borta hemma kändes långt borta. Behöver jag säga att kraschen kom. Men inte förrän i september då alla, inklusive jag själv, skulle in i den ”välbekanta” vardagen. En vardag som för mig på många sätt var ny även om jag var tillbaka i Lund. Det var jobbigt. Jobbigt att återigen inse att det inte är att ”bara” gå tillbaka till det gamla, för det finns inte kvar. Sverige står inte på paus bara för att just jag råkar befinna mig utomlands. Och inte jag själv heller, jag har ju också förändrats av ett år iväg. Flera av dem jag brukat hänga med hade flyttat från Lund och de andra hade ju levt ett år utan mig i vardagen och jag kände mig så otroligt bortglömd. Jobbet trivdes jag i vilket fall väldigt bra på, och där hade jag en funktion. Men det är inte lätt att vara ny på jobbet heller, och det är inte alltid eleverna är så där underbart söta direkt. De kan vara direkt jättejobbiga faktiskt och jag har fått kämpa mig igenom många lektioner. Suttit i personalrummet och gråtit och fått förklara röda ögon med allergi för nyfikna elever. Fina kollegor har jag i alla fall och de har stöttat mig så mycket. Det är jag grymt tacksam för. Och nu tycker jag nog att det faller på plats steg för steg. Det är ju mitt yrke, jag känner så att jag är på rätt plats. Att det blev mörkt och kallt gjorde väl sitt till också. Efter två år utan höst hade jag förträngt hur jobbigt jag brukar tycka att det är när världen omkring en dör bort och solen går i ide. En krasch kom alltså, och lämpligt nog en helg då jag var omgiven av pålitliga inlyssnande vänner som kunde både trösta och utmana mig att ta tag i både mig själv och mitt liv, fram för allt är det väl bilden av mig själv och kraven på mig som jag, för tusende gången, måste bearbeta. Ett livsprojekt. Något som var skönt mitt i allt jobbigt var vissheten om att det skulle bli bra. Jag har ju trots allt gjort dessa vardagsbyten ett par gånger nu och vet både att det är jobbigt och att det blir bra. Och så vet jag ju, innerst inne, att jag är omgiven av människor som älskar mig bara för att jag är jag – och det är väl ungefär så mycket man behöver för att leva. Och för att känna sig hemma.

 

En liten smak av hur det kan vara när ens två länder åtminstone för en dag får sammansmälta på en och samma plats fick jag då Desta och Benedicte gifte sig i Asella i somras. Plötsligt befann sig flera av mina närmaste svenska vänner i Etiopien, ihopblandade med vänner från såväl Nakamte som Asella. Svenskan blandades med amarinjan och det bästa de kulturer som gjort mig till den jag är fick höja bröllopsdagen till oanade höjder. För en som har så nära till tårarna som jag var det dock lite i jobbigaste laget att ta in härligheten och samtidigt veta att den dagen efter inte längre skulle va kvar. Men jag njöt, att jag gjorde. Och jag längtar ännu mer till den dag jag kan få hänga med mina nakamtevänner sida vid sida med mina lundavänner. Ett hopp som lever. 

 

Så till Benne och Destas dag. Vi samlades ett stort gäng svenskar på lutherska kyrkans område i Asella - ett av alla mina hem - några dagar innan bröllopet. Vi fixade och förberedde, guidade gästerna på timlånga vandringar i gröngräset, knöt eukalyptusgirlanger och pyntade med vita ballonger i ett mintgrönt rum med stolar i regnbågens alla färger. En salig blandning av Etiopien och Sverige. En höjdpunkt var när jag en kväll fick äran att hjälpa områdets kvinnor med injerabak i kes Mekonnens kök, trots mina stukade fingrar fick jag gräva runt i smeten och för några minuter kände jag mig så där härligt hemma. Bröllopsdagen inleddes med en sista fix, håruppsättning och blomplock. Vi tärnor och marskalkar samlades tillsammans med brudparet i Mekonnens vardagsrum för lite injera till frukost. Därifrån gick vi tillsammans med Destas kör upp till kyrkan, sjungandes och dansandes - en helt magiskt glad stämning. När vi närmade oss kyrkan hörde vi jublet från de som var samlade där. Så öppnades dörrarna och vi tågade in. Och det var det bästa på hela dagen tror jag. Glädjen stod så tjock att det var omöjligt att inte fyllas av den, och där stod de sida vid sida; etiopierna och svenskarna. Vi fick sitta fram i kyrkan hela gudstjänsten, och bara det va en ynnest; att få skåda ut över havet av vänner som aldrig förr varit samlade tillsammans. Jag njöt, och behövde inte anstränga mig för fem ören för att le ut mot folkhavet. Och att le mot älskade Benne och Desta. Aldrig förr har jag fått följa ett par så nära; gråta med dem och skratta med dem, kämpa med dem och glädjas med dem. Ändå känns det så ofattbart, hur kan deras två världar bli en? Mina två världar känns så oförenliga, och det är ju samma världar. Gifta blev dem i alla fall, till folkets stora jubel. Svenskarna fattade snabbt gallopen och det fanns inte en tillstymmelse till stelhet utan vi alla jublade på. Sången och glädjen fortsatte hela vägen ner till lunchen som serverades i sports camps--matsalen. Kändes fint att fira bröllop på samma ställe som det hela bröjade. Vi åt massa injera och jag fumlade på med mina lindade fingrar. Efter den välsmakande festmåltiden var det dags för fotografering, i alla dess formationer. En paus senare tog vi emot brudparet uppe på seminariet i vilket det var dukat till fest. En omgång till injera och så svenska tårtor på det - även det en kombination av det bästa i livet. Om gudstjänsten och lunchen var mer åt det etiopiska hållet så var middagen mer klassiskt svensk med tal och framföranden kvällen lång. Jag höll ett tal som inte hade tårarna långt borta, faktum var att tårarna inte var långt borta under hela kvällen. Det var så mycket känslor. Jag var så lycklig och bara njöt av att ha så många av mina käraste vänner omkring mig, och de lyckokänslorna turades om att dominera mina känslor tillsammans med sorgen över att jag bara hade ett par få dagar kvar i landet. Men alltså, vad slår att hoppa omkring i gräset sjungandes ramsor från campen ena minuten för att i nästa stå i raden av ljushållande gäster med en sovande Eldana fastklängd runt halsen. Jag älskar det landet. Och jag älskar de människorna. Det blev ett perfekt avslut på fantastiska tio och en halv månad.