Maria

Jag känner mig mer "fel" i Sverige än jag gjort på länge. Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv med att varken passa in eller vilja passa in i det samhälle jag omges av. Samtidigt som jag inte vill annat än att känna mig som en i mängden. Fast mest av allt vill jag nog gå på tvären och passa in ändå, på nåt omöjligt sätt. 

 

 

Jag vill le mot människor jag möter, hälsa på främlingar och prata med de som korsar min väg.

Men så gör man inte i Sverige.

 

Jag vill kunna knacka på hos vem som när som och bara stiga in och ta upp tid.

Men så gör man inte i Sverige.

 

Jag vill ta på mig samma kläder varje morgon, strunta i att tvätta håret och känna mig snygg ändå.

Men så gör man inte i Sverige.

 

Jag vill låta bli att planera mina dagar och ändå va säker på att människor har tid med mig.

Men så funkar det inte i Sverige.

 

Jag vill våga göra det jag vill utan att bry mig om vad andra tycker och tänker.

Men så gör man inte i Sverige.

 

Jag vill ta mina vänner i handen och krama vem jag helst möter.

Men så gör man inte i Sverige.

 

Jag vill att människorna omkring mig ska inse att de är fantastiska och speciella och älskade.

Men så gör man inte i Sverige.

 

 

 

Så. Ja, jag saknar Etiopien oerhört mycket. Saknar hur levande människorna och miljön där får mig att känna mig. Hur människor ser på varandra och sig själva, hur man tar hand om varandra. Saknar friheten och enkelheten, att inte planera men att ha några få alternativ till eftermiddagsnöje. Och att va nöjd med det. Här i Sverige ramlar för mycket över en hela tiden, för mycket information och för många intryck. Jag blir yr i huvudet och vet inte vart jag ska ta vägen eller vem jag ska umgås med eller hur jag ska spendera mina dagar. Jag vill inte vara en person som måste säga "ehh, jag är ganska upptagen men på torsdag om tre veckor mellan fem och sju, då har jag en lucka". Men när alla andra är så, så kanske det är bäst att falla in i ramarna och anpassa sig. Eller?

Jag vill vara här och nu till hundra procent, jag vill se och älska de människor jag möter. Jag vill inte trycka in den jag är i ett litet hörn av högra stortån och försöka va som "alla andra". Jag vill va jag.

 

 

  

Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige. Sen jag fick mitt nya pass sommaren 2012 har jag lyckas fylla det med inte mindre än åtta etiopienvisum. Inte konstigt att man blir smått yr i huvudet och inte vet var man hör hemma.

 

Jag grät på flyget hem, grät av seperationsångest från den vardag i Addis som jag kommit att tycka väldigt bra om. En vardag full med amarinja, vänner, sol, frihet, injera och enkelhet. Kärlek och enkelhet, kanske vad jag uppskattar mest i livet. Att dessutom landa i ett regnigt och kallt Köpenhamn, dagen till ära utan tågförbindelse till Sverige, gjorde just inte saken bättre. Inte heller tanken på att jag just egentligen inte gör nåt i Sverie för tillfället, jag har inget jobb och är inte mitt i nån utbildning som det bara är att köra på med. Istället har jag de senaste dagarna ringt gamla arbetsgivare och försökt förstå vad det är för kurser jag ska läsa i vår. Dock krävdes det inte lång tid innan jag insåg vad jag har i Sverige och saknar i Etiopien; människor som känner mig rakt igenom och som man kan ha långa djupa givande samtal med. Lillasyster kom och mötte mig på tågstationen och följde mig genom ett grått Lund, och efter en tur ner till Larran och mina vänner där tryckte tårarna inte på som förut. Jag hör visst hemma här, jag är en del av något och har en hel massa vänner som jag har saknat och som saknat mig tillbaka. Och sen i torsdags har jag hunnit med en hel massa av de där långa djupa givande samtalen som nog är vad jag värderar högst av allt.

 

Men visst saknar jag Etiopien och enkelheten i livet där. Och människorna och amarinjan. Och värmen. Tankarna snurrar runt, ska jag tillbaka i höst? Jag tror att jag vill det.

 

Jag känner mig sliten mellan olika världar. Här i Sverige har jag ett ben i studentvärlden och vill inte riktigt ta det därifrån och slita mig från plugglivet med allt det innebär av sociala sammanhang och frihet, det andra benet står i vuxenvärlden och väntar på att jag ska ta mig samman och använda min examen för att få ett riktigt lärarjobb. Den där vuxenvälden både skrämmer och lockar. Samtidigt finns Etiopien där och drar i mig, har ett ben även där. Tre ben alltså, jag som trodde att jag bara hade två. Ser fram emot den dag då jag har alla benen på samma ställe igen, kanske redan till hösten.

Jul i Etiopien innebär mat i mängder. I år hoppade jag i princip helt över den svenska julen och satsade istället på ye gehna baal. Julfirandet inleddes på julaftonen med ett hejdundrande program i kyrkan i Asella: sång och dans och tända ljus och försvunnen ström förgyllde de många timmarnas bänknötande. För vi va såklart där på tok för tidigt, är man ferengi så är man. Och vårt musikbidrag höll då just inte nån högre klass än ungdomskörens trevande sång. Men stämningen va hög och glädjen påtaglig. Kvällen fortsatte i glada toner hemma i vårt hus, och småpratet höll igång till långt in på natten. På juldagen va vi bjudna till Mekonnen efter gudstjänsten, och där inmundigades årets första doro wot. Doro wot är festernas festligaste festmat. Kyckling och ägg i en berberirik sås. Dagen efter, annan dagen om man använder svenska jultermer, blev ändå den festligate och mest doro wot-rika dagen. Matmässigt började den hemma hos Berekets familj där dagens första portion doro wot åts, alldeles lagom starkt och lagom mycket som komplement till den mer klena frukosten. Den traditionella bruna drickan som alla etiopier är så förtjusta i avstod jag dock ytterst medvetet från. Mitt i doro wot-ätandet ringde Ashenafi och bjöd in mig till honom på doro wot-lunch. Ja tack sa jag och banade väg dit efter att ha tackat för mig hos föregående värd. En andra portion doro wot inmundigades alltså hemma hos Ashenafi i sällskap av hans otrolig söta och gästvänliga småsystrar. Efter att kycklingen och otaliga koppar te skakats ner med hjälp av traditionella etiopiska danssteg vankades ytterligare portioner doro wot, denna gång hade jag Gabriella vid min sida. På det bröd och pop corn och mer te. Fantastisk vad mycket de kan lyckas truga i en. Totalt proppmätta tog vi oss via en välbehövd toalett till Dinkus hem där middagen stod på bordet, jag måste erkänna att det inte var mycket mat som gick ner där. Även om det kan va svårt att säga nej, och även om magen kan bli på gränsen till överfull så är den etiopiska gästvänligheten troligen det bästa med att va här. Lätt den bästa julen hittills i det här landet.

Livet är tillbaka i Addis. En välbekant omtyckt vardag har infunnit sig och jag njuter allt vad jag kan av den. Och tänker så göra de två ynka dagar jag har kvar. Min vardag nu innebär att jag bo hemma hos familjen Thornell på seminariet på Mekanissa, bättre kunde man inte ha det: frukost och kvällsmat serverat, te och samtal på kvällarna och så massa massa lek med tre fantastiskt fina pojkar. Jag trivs. Idag började dessutom skolan och även där trivs jag väldigt bra, har fina klasskompisar och en ny bra lärare. Känner inte alls för att åka hem just nu. Hade jag bara trott ens en sekund på att visumet skulle gå att förlänga mer än några enstaka dagar så hade jag lätt stannat till när jag passerade immigration tidigare idag. Men nej. Det är väl dags för en tur till Sverige. Men jag ska tillbaka, så enkelt är det. Kanske till och med tillbaka till Mekanissa.