Maria

Tänk att få gå genom dimman i dalen.
Tänk att få öppna den gnisslande plåtdörren.
Tänk att få gå in på den dammiga skolgården.
Tänk att få gå upp för sluttningen till kyrkan.
Tänk att få sträcka ut armarna till tillskyndande barn.
Tänk att få hälsa godmorgon och hålla fem barn i varje hand.
Tänk att få gnugga näsan med lillkillen...











...där jag helst av allt vill vara

En vecka kvar till termin nummer tre på lärarprogrammet sätter igång. Jag känner ett stort och stark ”Jag vill inte!”, som en treåring som envist stretar emot vinteroverallen ”vill inte!”. Jag har haft en underbart bra sommar och jag känner mig inte färdig med den. Jag har fler planer och drömmar att förverkliga, fler vänner att hälsa på och platser att se, men jag får väl stoppa undan dem till nästa år. När jag i måndags kom innanför dörren efter den senaste turen utanför Skåne kände jag en stark motvilja och längtan bort igen, och den sitter fortfarande i till viss del. Jag vill inte va hemma, jag vill inte att sommarlovet ska va slut, jag vill inte att hösten ska komma, jag vill inte se mörkret ta över dagsljuset, jag vill inte behöva ha jacka på mig, jag vill inte behöva gå i skolan, jag vill inte. Jag vill bestämma för var dag vad jag ska göra, jag vill resa och hälsa på vänner, jag vill va ute i shorts i solen, jag vill bada i varma sjöar, jag vill vara fri. Men det är väl bara att stoppa in sig själv i den vanliga vardagen, packa väskan och ge sig av till skolan nästa måndag. Gå upp när väckarklockan ringer, sitta på tåget och läsa pluggböcker, socialisera lite ytligt med klasskompisar, åka hem igen, göra det man måste och ska och sen lägga sig aningen för sent. Jag känner redan nu hur vinterångesten sträcker ut sina armar mot mig, frågan är om man ska falla i dem eller inte.
Ska man tro min kära vän Benedicte så finns det ju en tjusning med att löven färgas röda på träden och det blir märkbart mörkare om kvällarna. Och jo jag kan väl se den, men i jämförelse med sommarens värme och ljus... Men visst är det mysigt med tjocka kläder och att sitta inomhus med tända ljus och se snön singla ner utanför fönstret. Förra vintern var min första i Sverige på flera år och den var mörk och kall. Dock med den stora räddningen – tre soliga veckor i Etiopien, det kanske är ett måste även för kommande vinter. Jag längtar dit! Ovanför min säng har jag femtio kort på mina älskade döva barn, de är de första jag ser när jag slår upp ögonen på morgonen och de sista jag säger godnatt till innan jag släcker lampan på kvällen. Varje gång jag ser dem gör det ont i mig, det är ju där jag ska va! eller? så svårt. Jag saknar dem så det gör ont. Och i en vardag där jag många gånger kan känna mig obetydligt längtar jag efter att få göra skillnad, att få undervisa kunskapstörstande barn och älska dem av hela mitt hjärta. Att längta till jobbet varje morgon och bli överfallen av kärleksfulla barn när man kommer fram – jag saknar det så galet mycket!
Men jag ska ta mig genom ännu en mörk period i Sverige. Jag ska plugga och lära mig och för varje dag komma närmare en utbildning som kan ge mig en biljett till Etiopien, på riktigt. Och på vägen dit ska jag njuta av alla ljusa ögonblick som erbjuds. För jag trivs ju faktiskt i Lund - jag har fina vänner här och jag känner mig hemma, det är bara så lätt att glömma bort i mörker och etioipenlängtan...

De senaste veckorna har läger avlöst läger och jag har åkt upp och ner i Sveriges vackra land.
Ett liv jag trivs så bra med - fullt med aktivitet, underbara vänner, sol och bad - SOMMARLOV när det är som bäst. En liten bildkavalkad ska få ge uttryck för årets senaste sommarveckor:


Familjebilsemester,                                                                       
en solig dag i folkvimlande Prag tillsammans med Jenny blev toppen 


Läger med härliga sångglada barn på finaste Strandhem


Sverigeturné med Canticum, en riktigt härlig vecka
kantad av sköna människor och känslofylld sång


Sara och jag fick under några dagar ansvar för en hög härliga
schweiziska scouter som vi guidade runt på Malmös gator


Gultebo. Sommarens soligaste och lägrigaste läger. Galet fina och
härliga människor, vacker natur och ja.. grymt bra helt enkelt


En kortis på Puls på underbara Strandhem, fantastiska fina vänner
och en svårslagen stämning - prat, skratt och lovsång


Örebronatt med smällarsugna Kalle och Sara


Frizon med sin härliga atmosfär och sköna hamburgerihäng
 fick runda av den fullspäckade sommaren

Jag längtar redan till nästa sommarlov!