en perfekt dag
En hel lång lördag i. Nakamte. Kan inte bli mycket bättre.
Tänk att man kan bli så lycklig av dammiga fötter.
Att bry sig lagom
Jag är inte så bra på det. Det finns mycket som är tufft med att va lärare, mycket ansvar och mycket tålamodsprövande. Men det svåraste, det som krävt flest tårar det här året, det är att se hur barn far illa. Hur föräldrar på ett eller annat sätt inte uppfyller barnens behov. Det är inget unikt för den här skolan men en något högre procent skulle jag ändå tippa. Med karriärsföräldrar, ett evigt rundflyttande, en förälder där och en här, eller ingen förälder alls utan nannys och drivers som på något sätt ska hjälpa till att fylla upp de hål de icke närvarande föräldrarna lämnar. Och så vi lärare. Jag har fått höra och se så mycket sen vi började i augusti. Barn som blir slagna hemma, barn som har svårigheter föräldrarna förnekar och därmed omöjliggör nödvändigt stöd, barn som slits mellan olika hem, barn som ryckts upp och plötsligt förväntas trivas i en helt ny miljö. Dagarna är många då jag kommit hem och lagt mig helt slut just för de här barnens skull, tårarna har skvalat och jag har funderat på vilket ansvar jag egentligen har. Jag som deras lärare, som spenderar mer tid tillsammans med dem än deras föräldrar, som får lugna och trösta och uppfostra och krama dem mer än kanske någon annan. Det är ingen lätt position. Och jag är ju som sagt inte så bra på att bry mig lagom. Jag vill ju bara omfamna dem, lyfta upp dem och rädda dem från världen som inte tagit emot dem på önskvärt sätt. Men jag är inte deras mamma, även om de flertalet gånger lyckats kalla mig så, jag är deras lärare. Jag har inget emot att lugna och trösta och uppfostra och krama, men det måste finnas en gräns. Någonstans måste jag kunna lägga av mig deras bördor och sluta gråta deras tårar. Samtidigt som jag på inga villkor vill bli hård och oinkänsam. Jag vill fortsätta och älska, ska bara lyckas hitta den där lagomnivån.
Martha
På tal om fina gamla vänner.
Så har jag idag hängt med Martha hem, legat på hennes säng och pratat livet och ätit korvstroganof.
Vem kunde ana att vi skulle hamna på samma arbetsplats efter sju år?
Så väldigt fint.
Eden
Idag har jag hängt med en god vän.
En vän som jag lärde känna i Nakamte för sju år sen och som hängt kvar sen dess.
Eden.
Förra året när jag bodde på Mekanissa träffades vi varje vecka, numera blir det inte lika ofta. Men lika hjärtligt varje gång.
Och den 14e maj ska jag få vara hennes brudtärna, det är stort.
Martha, Eden och jag på vårt favoritcafe i Nakamte för sju år sen
Fortsatt häng i Nakamte året efter
En sammanstrålning av gänget i Addis för fyra år sen
För tre år sen på ett cafe i Addis
Ännu ett addiscafebesök, två år sen
Eden och jag för ett år sen
Om drygt tre månader kommer vi stå taggade till tänderna i hajpade festkläder. Längtar!
lärdomar
Nu när jag börjat praktisera min utbildning på riktigt inser jag att jag, trots vad jag många gånger tänkt, lärt mig en hel massa under mina fyra pluggår. Det mesta är nog tyst kunskap som är svår att ta på men ibland smyger det sig fram konkreta exempel då min omgivning frågar varför jag gör något på ett visst sätt och jag inser att det är för att jag lärt mig det i min yrkesutbildning. Det känns bra, och en smula professionellt. Samtidigt känner jag, såklart, att det är mycket som fattas, mycket som jag inte har en susning om hur jag ska hantera. Det gäller speciellt de elever som på ett eller annat sätt behöver stöd utöver den "vanliga" klassrumsundervisningen. Inte bara en gång har jag tänkt tillbaka på specialpedagogikskursen jag läste förra våren och ett citat jag fastnade för i en bok skriven av en kille med asperers:
”Så länge jag kan minnas har jag upplevt siffror på mitt visuella, syntetiska sätt. Siffror är mitt första språk som jag ofta använder när jag tänker och känner. Det kan vara svårt för mig att förstå känslor och veta hur jag ska reagera på dem och därför tar jag ofta siffror till hjälp. Om en vän säger till mig att han är ledsen eller nedstämd föreställer jag mig att jag sitter inne i den mörka håligheten som siffran 6 liknar för mig för att få hjälp att uppleva och förstå en liknande känsla” (Tammet, Född en blå dag,s.15).
Och jag inser att jag kanske helt enkelt inte kan förstå. Men jag kan alltid försöka. Och jag kan sträva efter en attityd likt den som jag hittade i en annan bok under samma kurs:
”Jag hade en vän – inte någon förälder som av kärlek eller plikt försökte nå mig, inte någon specialist som för sin karriärs skull studerade mitt uppträdande, utan helt enkelt en person som tyckte att jag var tillräckligt intressant för att vilja lära känna mig. En vän som – utan någon formell utbildning i psykologi eller specialpedagogik – själv kom fram till vissa principer för hur hon skulle gå tillväga för att knyta an till mig. Och hon berättade för mig vilka dessa principer var: att aldrig – utan att först fråga mig – utgå från att jag tänkte, kände eller förstod någonting bara därför att hon skulle haft dessa tankar, känslor och upplevelser om hon hade varit i min situation och uppträtt på just det här sättet. Och att aldrig utgå ifrån – utan att först fråga mig – att jag inte tänkte, kände eller förstod någonting bara därför att jag inte handlade på ett sådant sätt som hon skulle ha handlat om hon haft sådana tankar, känslor och upplevelser. Det vill säga hon lärde sig att fråga istället för att gissa” ( Attwood, Om Aspergers syndrom, s.65).
modig och social
Två epitet som jag aldrig själv kunnat identifiera mig med. Dock har jag de senaste åren allt mer fått acceptera att andra tycker att de passar i kombination med mig. Men asså när det kommer till höga höjder och hastigheter, all form av extremsport, läskiga djur, nya sammanhang och människor - då är jag så långt ifrån modig man kan bli, fråga bara de stackare som fått ta hand om mig i såväl skidbackar som cykelbackar. Och på tal om människor har jag ju i alla år kämpat med min överdrivet stora människofruktan och konflikträdsla, jag drar mig för sammanhang där man förväntas va social med folk man inte redan känner och är det inte läge för långa djupa samtal har jag ofta svårt att engagera mig i konversationer. Så särskilt social har jag aldrig uppfattat mig själv. En del av det där har väl förändrats med åren, i varje fall den sociala sidan. Eller ja, den modiga går väl ihop med den på flera sätt - då de sociala initiativen ju ofta kräver en hel del mod, så mycket mod som kan krävas för att skicka ett till synes simpelt sms, eller för att knacka på en dörr. Men ja, jag sitter ju i ett rum i ett land långt borta från det som brukade vara hemma och alla lundabor som brukade utgöra min sociala vardag, omgiven av sådant som ändå krävt en smula mod för att erövra. Så, lite modig och lite social är jag kanske ändå.
