Maria

Jag är inte så bra på det. Det finns mycket som är tufft med att va lärare, mycket ansvar och mycket tålamodsprövande. Men det svåraste, det som krävt flest tårar det här året, det är att se hur barn far illa. Hur föräldrar på ett eller annat sätt inte uppfyller barnens behov. Det är inget unikt för den här skolan men en något högre procent skulle jag ändå tippa. Med karriärsföräldrar, ett evigt rundflyttande, en förälder där och en här, eller ingen förälder alls utan nannys och drivers som på något sätt ska hjälpa till att fylla upp de hål de icke närvarande föräldrarna lämnar. Och så vi lärare. Jag har fått höra och se så mycket sen vi började i augusti. Barn som blir slagna hemma, barn som har svårigheter föräldrarna förnekar och därmed omöjliggör nödvändigt stöd, barn som slits mellan olika hem, barn som ryckts upp och plötsligt förväntas trivas i en helt ny miljö. Dagarna är många då jag kommit hem och lagt mig helt slut just för de här barnens skull, tårarna har skvalat och jag har funderat på vilket ansvar jag egentligen har. Jag som deras lärare, som spenderar mer tid tillsammans med dem än deras föräldrar, som får lugna och trösta och uppfostra och krama dem mer än kanske någon annan. Det är ingen lätt  position. Och jag är ju som sagt inte så bra på att bry mig lagom. Jag vill ju bara omfamna dem, lyfta upp dem och rädda dem från världen som inte tagit emot dem på önskvärt sätt. Men jag är inte deras mamma, även om de flertalet gånger lyckats kalla mig så, jag är deras lärare. Jag har inget emot att lugna och trösta och uppfostra och krama, men det måste finnas en gräns. Någonstans måste jag kunna lägga av mig deras bördor och sluta gråta deras tårar. Samtidigt som jag på inga villkor vill bli hård och oinkänsam. Jag vill fortsätta och älska, ska bara lyckas hitta den där lagomnivån.