Maria

Så står han plötsligt där. Med den vanliga glimten i ögat och finurlig min stod han som uppväxt ur marken. Mamo. Helt fantastiskt!

Jag ar i Nakamte! Har hunnit med ett kort underbart besok. Kramat hundratals barn, skamtat och svarat hundratals ganger pa varfor benedicte inte ar har, varfor sara inte ar har, varfor emma inte ar har, varfor jenny inte ar har osv. Imorgon blir det ett kortbesok till, sen en tur vasterut, och sen antligen en langre vistelse med dem jag alskar pa en plats dar jag ar sa valdigt hemma. Nakamte. Hemma. Langtar!

Jag vet att jag ar vit. Inte bara for att solen behagat emigrera fran Sverige. utan helt enkelt darfor att jag ar en ferengi. Och visst lagger aven jag marke till andra vita pa stan. Men jag stannar inte och skrattar. Eller faller forsta basta kommentar, eller helt enkelt det enda engelska ordet jag kan - strunt sama om det sa ar "yes". Det kommer aldrig sluta att forvana och irritera mig. Och ignorera alla killar far mig att kanna mig som en snobbig overklasstjej som tror hon ar sa mycket battre an alla etiopier tillsammans. Men sa ar det ju inte. Det ar bara det att jag varken kan eller vill gifta mig med varannan kille som passerar, oavsett hur sjalvklart och oproblematiskt han sjalv ser det. Taxichaufforen idag tyckte att eftersom jag inte hade nan "wife" sa kunde han bli det och sa kunde vi aka till Sverige tillsammans (jag orkade inte ens forsoka forklara for honom att han inte skulle vara wifen). Klappat och klart tyckte han och kunde for allt i varlden inte forsta min tveksamhet. Ja, det blev contract taxi till slut. Nar jag antligen insag att jag va sa pass fel att det skulle ta timmar att ga till Meskel square. och da hade jag redan gatt i x antal timmar, uppenbarligen en stor del av dem at fel hall. Suck. Tank om de haft vagskyltar, for etiopiska polisers vagvisning ska man da rakt inte lita pa, till och med mitt forvirrade lokalsinne ar palitligare. Och allt for att Etiopien firar nat jubileum till varen och for den sakens skull maste grava upp alla vagar for att gora staden presentabel. Nu sitter jag i alla fall till slut pa New York och vantar pa Martha. Tror nastan att jag ska ga in for har i skuggan ar det sa kallt att jag far gashud. Kanske ar det en reaktion efter mina mil i gassande sol. Solen och vackra lila chackarandorna som kantade vagen uppvagde latt trottheten i benen och svetten som rann langs ryggen. Och kanslan av att va ett med Etiopien igen. Att pa dammiga ojamna vagar sjalv fa ta sig fram genom storstaden. Jag gillart. (Och inbillar mig att jag ser ganska hemma ut anda, trots alla kommentar..).

Resan gick finfint. Sa skont att aka sjalv, rekommenderas varmt. Kunna gora som man vill och ta det i sin egen takt, istallet for att yra runt med elva forvirrade klasskompisar. Turkish har anda de skonaste planen, huvudstod pa sidorna och till och med fotstod vilket mina korta ben uppskattade. Dock inget storre filmutbud. Forsta strackan sov jag det mesta och missade sa nar maten. De sex timmarna i Istanbul lastes bort i en skon fatolj. Andra strackan satt jag bredvid tva spanjorer som inte kunde ett ord engelska, med gester och internationella ord som "mamma" hjalpte jag dem att fylla i immigration cardet. Ett barn skrek konstant sa det blev ingen somn, till slut gav jag upp och lyssnade pa narnia. Allt gick snabbt och smidigt pa Bole, forutom att vaskan tog en evighet pa sig att dyka upp och jag blev radd att den skulle va borta igen. Men den kom och jag gick ut till en Dawit som lyste upp morkret med sitt fina leende och valkomnande famn, trots att han statt dar ute i en timme och vantat. Nagra timmars somn senare var jag redo att ga ut i det efterlangtade Addis.

Efter att ha lämnat in tre skolarbeten gick jag på jullov. Och det inleddes med pulkaåkning på bästaste pulkabackarna (för de finns här i Lund och ingen annanstans..). Så underbart roligt! Lite fegare än när man va liten är man allt, men vi susade då nerför monti komposti i full fart i gamla oranga barnpulkan. Natten lystes upp av den vackra vita snön. Och jag kommer på mig själv att tycka riktigt bra om vintern. Imorgon blir det julkonsert med Canticum och på söndag firar vi jul. Livet kunde vara sämre. Jag trivs! 

Om en vecka är jag i Etiopien. Igen. Och ja, jag längtar. Det är dock inte samma panikartade längtan som för två år sen. Det är mer en stilla glädje över att snart få leva etiopienliv och älska barn igen. För det känns inte längre lika jobbigt att vara här och inte där. Det var länge sen mina ögon översköljdes av tårar och hjärtat höll på att brista av saknad och ångest över att jag lämnat mina barn. För jag trivs i Sverige. Jag trivs i Lund och har underbara vänner och vardag här. Men. Det jag saknar är Meningen (och såklart den avslappnade och kravlösa atmosfären). Den där meningen som jag kände så fort ögonen slogs upp på morgonen och visste att ännu en dag skulle få ägnas åt att älska barn. Den Meningen saknar jag. Men jag tror ändå att jag kan hitta en meningsfull plats här i Sverige. Här finns också barn som behöver älskas. Det känns bara som att allt är så mycket mer komplicerat här i norr. Men oavsett var jag hamnar så kommer jag alltid att bära Etiopien i mitt hjärta. Och jag kommer att åka dit igen. Och igen. Och igen.

I mitt huvud tampas tankar och viljor. Och det pendlar fantastiskt mycket fram och tillbaka. Ena stunden vill jag så mycket att jag för allt i världen inte kan förstå hur det ska gå att få ihop. Andra stunden vill jag ingenting. Vet inte riktigt vilken ytterlighet jag föredrar. Men det är ju lättare att göra nånting av allting än av ingenting...

Ikväll har jag åkt skidor. På en vit åker med orörd snö. Under en stjärnklar himmel. Snöklädda träd som glittrade i gatubelysningen. Tystnad. Så vackert. Mammas gamla träskidor gled fram fint. Från husen lyste stjärnor och ljus. Imorgon väntar träningsvärk, men det va det värt. Liksom äppelplockningen förra helgen som satt i benen i flera dagar. De få äpplen som hänger kvar har nu fått vita mössor och avnjuts av fåglarna. På tåget njöt jag av vitglimmande skog i solnedgången, till julmusik. Vintern har ändå sin charm.