Att kopa agg
Att kopa agg i det har landet ar lika roligt varje gang, eller vad sager du Benne? jag minns vara aggkompisar fran Sheromeda som borjade skratta sa fort de fick syn pa oss. Den hare gangen var Susanne och jag pa matjakt tillsammans med Muluken och kom till ett litet stand dar de bland annat hade agg i en stor korg. Jag borjade vanan trogen att kolla om aggen var bra genom att halla upp dem mot solen. De andra i standet hangde pa och snart stod det fem personer och skakade agg och lyssnade for att forsakra att vi fick de absolut basta aggen hem. Susanne och jag skrattade sa vi fick ont i magen och tarar i ogonen. Fantastiskt att nagot sa enkelt och vardagligt som att kopa agg kan bli dagens hojdpunkt. An sa lange har aggen hallt mattet.
Att ta sig till Asella
Ett aventyr.
Lordagsformiddagen forsvann pa nagot satt och klockan var over tva nar Susanne och jag antligen kom ivag fran missionsstationen i Addis. Vi styrde vara steg mot Merkato i tron om att vi skulle kunna ta en taxi till Asella darifran. Men icke. Av alla tusen killar som undrade vart vi ville aka fick vi veta att vi skulle ta en buss fran Kality, vilket vi inte hade nagon aning om var det lag. En skum kille ledde oss till en taxi som skulle ta oss ut till det okanda Kality. I en timme satt vi intrangda i minibussen tillsammans med ett glatt gang som skrattade at allt man kunde komm apa att skratta at, vi stmande in trots att vi inte forstod ett ord. En aldre man langre fram i bussen vande sig om och lugnade oss "don't worry". Vi akte i nagot som kande som en evighet och jag borjade nastan bli nervos att vi skulle hamna mitt ute i ingenstans utan mojlighet att ta oss vidare. Till slut stannade taxi noch vi blev visade till busstationen dar vi gick raka sparet fram till en gron buss som de sa skulle ga till Asella, vi gick ombord och lyckades fa tva platser bredvid varandra. Fyra timmar senare kom vi fram till ett skumt Asella dar vi gick av och vantade pa Fredrik och Mekonnen som skulle komma och hamta oss. Efter att ha kopt lite mat och statt i en safe shop och vantat i morktet dok en vinkande viting upp och vi trangde in oss i en gron pick up med Fredrik pa flaket. Den valkanda biten till luthersak compoundet pa ojamn vag och vi var framme och hemma i vart hus sen i somras. Vi pustade ut och konstaterade att vi klarat dagens aventyr. Men nar vi aker tillbaka vill jag garna komm afram innan morkrets inbrott, i synnerhet om bussen bara gar till Kality...
Susanne Asella
Igar kom Susanne! Hon konstaterade att vi knappt kanner varandra sa gardagens mission var att lara kanna varandra, det kanns som lyckades ratt bra med det.Det ar skont att ha nagon har att dela alla tankar med, nagon att skratta tillsammans med och att diskutera varldens orattvisor med. Vi fick sallskap av Dawit nagon timme igarkvall och vi skrattade tills vi somnade ungefar. Han ar bara for skon.
Idag har vi mest tagit det lugnt och nu aker vi snart till Asella. Ska bli spannnande att traffa alla vanner fran i somras.
Och, nu har jag posklov!!
min chaufför del4
Relationen mellan min chaufför och mig har utvecklats drastiskt den senaste veckan. Från att ha hållt sig til fraserna "good morning", "no problem", "thank you", "call you later", "I am finished here", "I come" har vi nu kommit till djupa samtal om skillnader mellan Sverige och Etiopien. Hans stora favorit är att påpeka att vi svenskar alla har samma hudfärg, och vi är sååå vita. Och så skrattar han högt, som om han just vunnit en storvinst på lotto. Igår pratade vi om skillnader i matpriser. Han blev helt chockad då han insåg att en hamburgare i Sverige kostar lika mycket som sju här. Jag försökte förklara att vi i allmänhet har lite högre lön också. Men han var så nöjd med att bo i Etiopien där de har så bra priser. Det var fint att höra en etiopier försäkra att han då aldrig skulle flytta till Sverige eftersom det är så mycket bättre att bo i Etiopien.
trötthet
Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv som jag var förra veckan. Stressen blev lite väl stor helt enkelt. I lördags låg jag i sängen till fyra och orkade inte göra nånting annat än blunda. Inatt bodde jag i princip på toaletten och var tveksam till om jag skulle orka en hel skoldag. Men skam den som ger sig, jag har idag klarat av min första full time teaching. Det gick väl helt okej. Imorgon har jag bara två lektioner. Ute åskar det och jag ska snart ringa min taxi. Ikväll blir det avskedsmiddag för Sture och Elsie hemma hos Dawit. Jag kommer sakna mina extraföräldrar. Imorgon flyttar jag in i stora huset och får börja ta ansvar för min egen matlagning. På fredag kommer Susanne och jag ¨får påsklov, längtar!
turisthelg
Lite bilder från förra helgen. En riktigt fin turisthelg tillsammans med Patricia, Alexander, Marie-Louise och Chipo. En dags chillande i Wolisso, bad, sol, fina hyddor, vacker natur, varmbad, god mat och biljard. En resa genom fantastiskt landskap till Ambo och bad där. Till slut middag hos Chipos syster då jag äntligen fick träffa lilla Simon.
personaltoa
Idag, efter två och en halv vecka, har jag äntligen hittat personaltoan. Skönt.
långa dagar
Så här typ ser en dag ut här:
06.30 väckarklockan ringer
06.45 frukost
07.00 avfärd med atxi från Gullale
07.20 anländer till Bingham, förbereder lektioner
07.45 morgonbön med lärarna
08.00 förbereder lektioner
08.20 lektioner
10.20 förmiddagsrast, förbereder lektioner
10.45 lektioner
12.30 lunchrast
13.25 lektioner
15.25 barnen går hem, förbereder lektioner
17.00 avfärd från skolan
17.20 hemma på Gullale, vila, umgås med folk
19.00 kvällsmat med Bengtsson och övriga tillfälliga svenskar
20.00 aftonbön
21.00 förbereder lektioner
22.30 sover
Än så länge har jag väl inte haft någon dag som sett ut exakt så här, men typ så är livet som lärarstudent på Bingham. Fullt upp med andra ord, och än har jag inte tagit över alla lektioner. Den här veckan är det intensiv övning inför musikalen som ska framföras på fredag. Så det lär bli långa dagar. Klockan är nu sex och jag har inte kommit från skolan än. Men Elsie ringde just och frågade om hon fick ta mitt margarin till kvällens pannkakor, en ljusglimt i allt arbete. För väl att hon är här och tar hand om mig.
Helgen som spenderades i huvudsak väster om Addis var fantastiskt fin och innehöll välbehövligt vilande, vacker natur och glada skratt. Mer om den imorgon, nu ska jag börja packa ihop mig här.
dagens
Följande konversation ägde rum tidigare idag:
Elev: Are you going too be a teacher?
Jag: Yes
Elev: But you already are a teacher
Jag: No
Elev: Yes, you are a good teacher
Tack för den, det gjorde min dag
Hysh!
Ordet (eller lätet) jag är så galet trött på att väsa.
(typ min enda uppgift under musikalträningarna)
min chaufför del3
Han är omtänksam också, min chaufför. Förutom att han alltid lämnar vad än han har för sig så fort jag ringer och kommer och hämtar mig när helst jag behöver honom så är han även mån om att jag ska överleva bilturerna. Han undviker bilar med alltför svarta avgaser, han påminner mig om att vara försiktig när jag får för mig att fota genom fönstret och skulle han nångång behöva skicka sin bror, eftersom han själv kanske måste ta hand om sina två små barn (det har jag också luskat ut om honom, att han har två barn alltså) någon gång, så ringer han och försäkrar att det är hans bror och att jag inte behöver oroa mig utan är i trygga händer. Fint.
För övrigt har han väl tjänat en årslön den senaste veckan då han dels kört mig varje dag, dels kört en hel del åt Ohlssonfolket. Men det kan han väl va värd. Än så länge lever vi allla.
frustration
Känslan som tar över mitt jag flera gånger om dagen. Jag har inga större problem med att elen försvinner eller att inte ha vatten när jag tänkt duscha. Jag har inte heller några större problem med att vänta på en försenad taxi eller att behöva upprepa mig tio gånger för att få den maten jag vill ha på en resaturang. Nej, det är inte etiopiernas oförmåga till organisation och kommunikation som gör mig frustrerad. Utan att inte kunna utrycka det jag vill till människor som jag borde kunna kommunicera bra med. Att stå framför en klass och inte kunna ge de enklaste instruktioner utan att orden trasslar in sig i varandra. Att inte kunna sitta ner på fikarasten och småprata med lärarna utan att behöva tänka igenom varje mening för att undvika grammatikfel. Så frustrerande,
Folk frågar mig varje dag hur det går här och jag mumlar lite vagt att det går väl bra. Och det gör det väl, det beror på hur höga krav man ska sätta på sig själv. Och jag är en inte den som sätter låga krav på mig själv. Det är frustrerande att inte kunna prestera på den nivån man är van vid, på den nivån jag hade kunnat undervisa om jag varit i Sverige bland människor och material som jag obehindrat kan kommunicera med. Så det är både ock det där med hur jag trivs här. Å ena sidan finns all frustration och språkproblem. Men å andra sidan är det en fantastiskt bra atmosfär här på Bingham. Det räcker att komma innanför grindarna och se det vackra skolområdet för att man ska känna sig på bra humör. Och barnen är fantastiskt fina, liksom all personal som verkligen välkomnat mig på bästa sätt.
Jag har fått frågan om jag vill komma tillbaka hit och undervisa. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den. Det är absolut en sån här skola jag skulle vilja arbeta på, men engelskan är verkligen ett hinder. Visst skulle jag väl lära mig efter hand, men det första året skulle bli riktigt riktigt tufft. En svensk skola i en sån här atmosfär i det här landet hade varit det ultimata. Alternativt en nationell etiopisk skola där jag verkligen skulle kunna göra skillnad och där min engelska inte skulle vara sämre än någon annans. Det är vad jag bruka svara på frågan - att jag vill jobba på en etiopisk skola. Och det tror jag att jag vill. Men engelska vore väl bra att kunna i vilket fall, så jag funderar på att läsa det till hösten.
Nu är i vilket fall två av fem veckor avklarade här, den senaste veckan har gått riktigt fort. Jag ska sluta lite tidigare idag för att åka med familjen Ohlsson till Wolisso över helgen. Det ska bli så skönt att få vila lite, det behöver jag. Fast det är klart att skolböckerna kommer följa med. Men ikväll ska jag inte ens tänka på nästa veckas lektioner. Jag vill spela spel och prata svenska och inte kämpa med formuleringar på ett obekvämt språk. Ständigt denna engelska....
teckenspråk
Språket framför alla andra språk. Språket som man blir glad bara av att tänka på. Språket som alltid lockar till skratt och kramar. Teckenspråk. Sen Brad berättade i fredags att det finns en döv man som arbetar här har jag hållt utkik efter någon som kommunicerar med händerna. Men det är just inte det lättaste att upptäcka en döv bland massa hörande, det står just inte stämplat i pannan och har man ingen att teckna med finns det ju ingen större mening att visa att man kan teckenspråk. Efter att spanat några dagar tog jag igår tag i saken och gick bort till de etiopiska arbetarnas verkstad och frågade efter en döv man. De jag frågade hade lite svårt att förstå vad "deaf" betydde så det slutade med att jag stod med hädnerna för öronen och ögonbrynen uppe vid hårfästet. Till slut fattade de ändå vad jag menade och ledde mig till Abebe som, liksom jag väntat mig, lyste upp som ett fyrverkeri med ljusa blå ögon när jag hälsade med händerna mot axlarna. Vi pratade bort tiorasten och då hade han redan lagt upp planer för alla platser och människor vi ska besöka tillsammans. Jag ville inte göra honom ledsen, men jag förstår verkligen inte hur jag ska hinna med det utöver allt annat som står högre på prioriteringslistan. När nästa lektion närmade sig gick jag upp till vårt klassrum och gick på Brad precis utanför. Han hälsade på teckenspråk (jag lärde honom lite förra veckan) och blev glad när han hörde att jag just träffat Abebe och pratat med honom. Han uttryckte en önskan att jag skulle lära personalen teckenspråk. Visst, det kunde väl va kul och spännande och läskigt och utmanande och br, men som sagt är det det där med tid, den räcker inte riktigt till trots att jag förflyttat mig till det mindre tidsstyrda Afrikat.
Addis
Mina vardagar spenderas till ungefär 98% på antingen Binghams compound eller den lutherska kyrkans. De övriga två procenten uppfylls av resor mellan dessa två platser. Så efter en vecka i landet hade jag fortfarande inte kommit in till Addis city. Det ändrade dock familjen Ohlsson på i lördags då det på deras program stod "hänga med Maria". Det blev en rätt chill dag men vi kom likväl många metrar utanför compoundet. Vi började lugnt och försiktigt med en tur runt kvarteret på morgonen - bara den innehöll x antal kulturkrockar för de mindre etiopienvana svenskarna. På eftermiddagen tog vi en taxi ner till piazan och gick sen nerför Churchillroad, förbi posten och landade i Ghihons vackra trädgård där vi från restaurangens altan kunde beskåda inte mindre än sju bröllop av olika slag; ett ortodoxt, ett muslimskt och ett antal "vanliga". Det var tjo och stim och fullt av klänningar i alla regnbågens färger. Fulla av intryck tog vi en contract taxi hem till vårt lugna compound där dagen avslutades med sång, Elsie och Andualem är alldeles till sig över den Ohlssonska musikbegåvningen. Även söndagen innebar en tur genom Addis folkfulla gator. Vi tog oss till Kottebe med hjälp av tre olika taxis och fick där vara med på en klassisk oromiffagudstjänst i den Mekane Yesus församling som Patricia jobbade i när hon var här som volontär. Vi träffade Talita, Patricias fd kollega, och hennes som Samuel som bjöd oss först på kaffe och sen på middag vid Arat kilo. Från Kottebe till Arat kilo var minibussen minst sagt proppfull och jag var ännu en gång nöjd med mina korta ben. En pizza senare tog vi oss hem till Gullale. Där hann vi med att prova akustiken i kyrkan innan det var dags för kvällsmat och aftonbön. Det var första hela helgen i landet. Trots ett inte alltför högt tempo var jag helt slut på söndagskvällen, tankarna inför denna vecka var igång och jag var väl inte helt pepp på att planera lektioner medan de andra la upp veckans program i betydligt mer intressanta banor. Men nu är jag igång på Bingham igen och numera undervisar jag NO, bibel och matte och trivs minsann rätt bra framför mina fina barn. Så snabbt det gick att börja älska även dem, kommer inte alls bli kul att åka härifrån. Solen skiner, personalen bjuder in mig på middag och bibelstudier, Chelsea och jag diskuterar lyckade och mindre lyckade lektioner och jag får tips på innehåll till mina lektioner från vänner i Sverige. Måste säga att trivs fantastiskt bra där jag är.
Jag har inte tagit så många bilder från mitt liv här än, men nedan kommer några gamla på staden Addis, vari jag nu ska spendera sex veckor. Håll till godo.
en vecka
Nu har jag klarat av en vecka på skolan. Det ska bli så skönt med helg och lite tid att koppla av, prata svenska och inte behöva vara på spänn hela tiden. Dock är jag rädd att jag kommer behöva lägga rätt stor tid av helgen på att förbereda inför nästa vecka, skriva rapporter och reflektera. Och egentligen borde jag börja på uppsatsen också. Men efter att jag åkte hem härifrån idag ska jag nog va ledig och bara hänga med Patricia och hennes mamma och bror som kom tidigare idag. Ska bara kolla mattematerial till på måndag, skriva klart en planeringsmatris,fastställa nästa veckas bibelvers och leta film om atomer. Men sen ska jag ta helg!
Amerika
Idag var det macaron cheese till lunch och jag kunde konstatera att jag lär lära mig mer om amerikansk kultur än etiopisk under de här veckorna. Min engelska har också börjat bli mer amerikansk och mindre etiopisk. Men jag saknar den etiopiska engelskan, den känns mer som jag. Och det känns klart mer hemma att arbeta tillsammans med etiopier än amerikaner, men jag vänjer mig allt mer. Hänger en del med den andra lärarstudenten som är här, och en del andra trevliga människor. Det ska tydligen finnas en döv man som arbetar här, Brad sa att han skulle presentera mig för honom, ska bli kul att få prata teckenspråk igen - betydligt mer hemma än amerikansk engelska även det...
