Maria

Det sägs att den är svår att komma över, att den kanske alltid kommer att finnas kvar till viss del. Den första förälskelsen. För mig hänger den stenhårt kvar, fast den har nog ändå mattats något sen vi sa farväl för sex år sen. Men varje gång vi ses blossar kärleken upp och blir så där stark att det känns i hela kroppen att lämna ännu en gång. Nakamte, mina döva vänner där. Jag tror det va första gången jag verkligen gav bort mitt hjärta till någon, och då var det till circus hundra helt fantastiska barn. Året efter vi lämnat gick det inte en dag utan att jag hade ångest över att jag lämnat så många fina barn som jag fått betyda så mycket för och som fått betyda så mycket för mig, att jag lämnat en vardag som var så full av mening. I flera år har jag kämpat med längtan tillbaka, med skuld över att ha lämnat, med saknaden, med att känna samma mening i vardagen nån annanstans. Och varje återseende har varit lika fantastiskt. I helgen var jag där för tionde gången sen jag avslutade min andra volontärperiod. Mycket har såklart hänt sen dess, jag är på flera sätt inte samma person som då och de har ju vuxit och mognat så man knappt känner igen en del av dem. Men kärleken är där lika stark, och vi ramlar snabbt in i våra gamla roller. Skrattar och tramsar och pratar allvar om vartannat. Jag fick undervisa i måndags och det var lika roligt och utmanande som vanligt. Jag tycker så mycket om dem. Stora övertalningen att jag ska komma dit och ta över ledarskapet satte igång som vanligt, jag försökte övertyga dem om att jag är alldeles för liten för det och att ingen skulle lyssna på mig - men det ville de såklart inte lyssna på. Och nånstans inom mig finns det ändå något som lockas av tanken, samtidigt som det är så väldigt skrämmande och jag vet just inte om jag vill bo i Nakamte utan andra vänner än de på skolan. Men kanske kanske en dag... Jag njuter av träffa dem i alla fall och fick skratta mer än på länge, blev ompysslad av Shage och eskorterad till busshållsplatsen av Misganu. Nakamte kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och mina döva vänner kommer alltid locka leenden och tårar.

 

 

 

Vet inte varför det känns som ett nederlag men jag får väl erkänna att den finns där; hemlängtan. Vissa dagar kommer den smygande. Och jag kan ju se mönstren som leder till känslan. Trötthet, jobbigt på jobbet, stress, för mycket prat med vännerna hemma, för lite prat med vännerna hemma, internetbrist, foton, högtider. Ja, allt sånt där. Och brist på lättillgängliga och lättpratade förstående vänner här. Idag har jag haft en ensamdag, troligen välbehövligt men också tråkigt och för mycket tankar leder lätt till längtan nån annanstans. Saknar alla mina vänner hemma, vänner som känner mig på riktigt och som alltid finns där att prata med om allt i livet. Vänner man kan smsa, ringa, knacka på dörren till och som aldrig är mer än max en tågresa bort. Inser att jag har varit väldigt bortskämd med skånetrafikens förbindelser och ännu mer de senaste åren med Larrans korridorer, här är det mer meckigt att ta sig. I vilket fall är jag tacksam att jag har vänner att sakna och jag ser fantastiskt mycket fram emot att komma hem i sommar och få träffa alla igen. Bara tre och en halv månad kvar...