meskelfirande
Kanske bästa kvällen sen jag kom hit. Meskelfirande. Vi träffades vid Meskel square redan klockan tre, Henok, Felicia och jag, för att knipa bra platser till spektaklet. Jag hade höga förväntningar inför att för första gången få se det "ritkiga" meskelfirandet. Arenan fylldes på från alla håll. Henok uppskattade det till drygt 100 000. Folk från de ortodoxa kyrkorna kom sjungandes och dansandes in från höger och vänster flank, på podiet rakt över den breda, för tillfället avstängda, vägen satt de inbjudna gästerna inklusive de etiopiska och egyptiska patriarkerna. Lagom efter att Felicia och Henoks kompis Ester gett upp och begett sig hemåt inleddes showandet. En teckenspråkstalande kör sjöng en sång, en båt gled in med bibelstuderande präster, ett gäng visade upp det etiopiska alfabetet och ett annat byggde upp en kyrka. Allt till klassisk ortodox sång och musik. När skymningen la sig över stan tände alla sina långa vaxerade ljus och ett vackert sken spreds över platsen. Så äntligen kom vi till den delen jag väntat så länge på - de skulle tända bålet. Eller ja, det tog ju sin tid att först spatsera sjungandes runt bålet x antal varv och sen gräva upp korset innan de till slut tände på. Meskel handlar om att några etiopier hittade Jesus nergrävda kors och tog med en del av det hem till Etiopien. När vi väl sett elden ta fart tänkte vi att det var dags att ta sig hemåt. Lättare sagt än gjort. Kan ni tänka er 100 000 etiopier som plötsligt ska ta sig från ett ställe till ett annat? Kaos. Vi stod mitt i havet och knuffades åt alla håll, jag som inte är så lång stod dessutom mitt i magarna på alla andra och kände paniskt hur luften blev sämre och sämre. Jag fick ta till all min viljestyrka för att hålla mig lugn. Henoks armar som såg till att jag slapp undan den värsta trängseln hjälpte också en smula. Till slut lyckades jag i alla fall ta mig fram till taggtråden som skärmade av området till höger om den stora massan, utan att tveka länge tog jag mig genom taggtråden och använde min charm för att övertyga militärerna där om att det var helt okej att just jag gjorde så som man i allmänhet såklart inte fick göra. De, mest pliktskyldigt, skrek lite på mig och slog mig på skämt med deras batonger medan jag drog mig bort från den värsta trängseln. Henok följde mig hem längs Addis folkfestfyllda gator. Överallt dansade och sjöng människor, en fantastisk stämning. Jag gillar folkfest. Fortfarande ekar glädjefyllda stämmor och taktfast klappande av händer utanför fönstren här hemma.
tågäventyr
Det hela började med att vi fick ledigt idag, tack vara en muslimsk högtid. Jag som inte riktigt klarar av det där med att vara hemma och ledig en hel dag nappade på Martha och Fevens idé att provåka tåget som hade premiär här i Addis i söndags. Kön var lång men vänan var väl värd målet. VI köpte biljetter från ena ändstationen till den andra, det vill säga från Piaza till Kality. Totalt tog det cirka en timme att ta sig dit via bland annat Merkato, Lideta, Mexico och Meskel square. Alla var så exalterade, det var nog det bästa med resan. Resenärerna nyttjade kameror flitigt, och likaså människorna utanför fönstret. Men det som Martha nog var mest fascinerad över var att gå nerför trappan vid Piaza, tåget går under jorden en bit där i början. En väldigt rolig dag blev det, gillar de där tjejerna väldigt mycket.
det här med språk
Ni som känner mig vet att språk aldrig varit min grej. Att engelskan va det enda jag egentligen behövde jobba med i skolan, och att jag starkt ogillade den. Att jag brukade gömma mig längst bak i klassrummet bakom boken och vägra öppna munnen. Att jag när jag var här med bibelskolan va livrädd för att någon skulle prata med mig, så pass att jag en kväll fann mig gråtande i min lärares knä (ja, jag va nitton år). Men nånstans vände det, jag började titta på serier utan svensk text, lovade mig själv att räcka upp handen minst en gång varje engelsklektion och jag började prata med vår chaufför Chipo (eller, han började prata med mig). Några månader efter den där bibelskoleresan stod jag och undervisade i engelska på engelska tillbaka i det här landet där typiskt få människor pratar min svenska. Det land som förändrat mig på så många sätt, och bara en av dem är just det att jag idag inte är så där rädd för att uttrycka mig på främmande språk. Att jag inte är lika rädd för att göra saker jag inte helt och hållet behärskar, att släppa något på perfektionismen. Fast jag gillar det ändå inte helt och hållet. För det går ju inte att komma ifrån att det är fantastiskt frustrerande att inte kunna uttrycka vad man vill, och att inte förstå allt andra uttrycker. Att inte få fram det ens hjärna tänkt ut, eller det ens hjärta känner. Och det spelar ingen roll hur mycket andra försäkrar mig om att min engelska är bra, för jag vet ju hur stora bristerna är. För att inte tala om amarinjan. Om vi bara alla hade kunnat samma språk, så mycket lättare mitt liv hade varit då (och kanske kanske aningen tråkigare också (men bara kanske)).
en bra lördag
ser ut så här:
- chill morgon hemma med nybakade scones till film på madrassen som lite provosoriskt fått ersätta våra termitinvaderade soffor i vardagsrummet.
- otippat besök av tre nyanlända svenska volontärer, varav ett bekant ansikte och ett bekant efternamn, som ska va på wsg i tre månader
- lunch i Kazanches med ovanstående samt Felicia, Jessica och Engla. Romina levererade som vanligt utsökt fried fish with rice
- promenad till Arat kilo tillsammans med Oscar, May och Mikaela
- arsenalmatch på ett fik vid aratkilo tillsammans med Samuel, vi förlorade men sällskapet och baklavan va god trots att jag gäspade konstant
- chill hemma, mellanlandade på madrassen i en fyrtio minute och hämtade välbehövlig energi
- livejazz på Mama's kitchen på Bole tillsammans med Felicia och Henok, så sjukt najs avslut på dagen! det kommer definitivt bli mer livemusik.
det va alltså en beskrivning av gårdagen.
Idag har jag varit i den internationella lutherska kyrkan tillsammans med volontärerna och familjen Nordens. Gudstjänsten följdes av trevligt kyrkkaffe och lika trevlig lunch med Nordens på Rominas på arat kilo. Eftermiddagen har sedan spenderats på compoundet och inehållit mest chill, lite jobb och så lek på skolgården tillsammans med hectorfamiljen som är i stan ett tag nu. En bra söndag.
En bra helg med andra ord.
långhelg
Vi har varit långlediga, från i torsdags klockan två till idag klockan åtta. Så välbehövligt. Jag gick direkt från jobbet i torsdags till soffan här hemma. Men nån chill hemmakväll blev det då inte. Nästintill hela lärarkollegiet sågs nämligen på Rodeo och åt en fantastisk fiskmiddag till glada skratt. Från Rodeo drog vi vidare till Stockholm elegans för vidare umgänge och dans. Vid ett började dock mina ögon dra ihop sig så då tackade vi för oss och tog en taxi hem, via Osayes, Shewits och Mekdems hem. En väldigt fin och rolig kväll.
Fredag aka etiopisk nyårsafton blev en ganska soft dag. Vi åkte en tur till Bole, åt middag, tittade i köpcenter och åt glass tillsammans med Henok och Desta (vi = Felicia, Jessica, Engla och jag). Desta och jag tog en promenad på kvällen men istället för den utekväll som planerats blev det att jag satt uppkrupen på köksbänken för att se de få raketer som var synliga från vårt hem.
I lördags var jag bjuden på barnkalas, det var Silas och Isak som fyllde år och jag fick vara med och äta tårta, leka lekar och sitta vid vuxenbordet på altanen. Härligt med vänner i olika åldrar, tycker verkligen supermycket om den där familjen. Fick skjuts av Nordens också så allt blev väldigt smidigt. Lagom till att jag kom hem hade Hanna-Karin och Workneh anlänt för att köra oss hem till sig och den väntande nyårsmiddagen. Benedicte, Desta, Felicia, Titus, värdparet och jag fyllde bordet som i sig va fyllt av pajer och fruktsallad. Ännu en festlig dag med vänner från olika kanter och åldrar.
Igår va Desta, Benne och jag i IEC och firade gudstjänst, en väldigt härlig och glad stund. Efter turen till Sarbet blev det lunch och chokladkaka på Lime tree samt chill häng hemma i lägenheten. En promenad bort till en flod i närheten här samt skype med Kalle och Johan fick avsluta en otroligt skön och bra långhelg.
kontaktuppgifter
Om man skulle vilja kontakta mig på annat sätt än via internetet så går det. Man kan exempelvis skicka brev eller paket eller andra trevligheter via den traditionella snigelposten, om man skickar till följande adress "Maria Rubenson, P.O.Box 2424, Addis Abeba, Ethiopia" så hamnar det i skolans postfack och förhoppningsvis så småningom i mina ägor. Ett etiopiskt simkort har jag också, samma gamla vanliga, som man kan messa till om man skulle känna för det - 00251910075399. Annars är ju ett ypperligt alternativ att helt enkelt boka flygbiljetter till Bole och uppleva min vardag i verkligheten, i så fall är min adress typ Swedish Community School i Kazanches, mitt emot Norweigen Lutheran compound och väldigt nära Meles Zenawi Foundation (så kan ni kolla upp det på goggle maps eller nåt).
en lördag i Kersa
Jag har precis kommit hem från en helg söderut. Sitter i vårt vardagsrum och flyr jobbplaneringen genom att baka kladdkaka till morgondagens personalmöte, men åtminstone en snabbtitt på morgondagens lektioner känns oundvikligt så jag får väl ta mig i kragen snart. Bara en kort uppdatering här. Jag for alltså till Asella i fredagskväll och blev i god ordning uppmött av Desta på stationen, vi tog oss genom lera och högt blött gräs hemåt via matinköp i beckmörker. Framför elementet satt vi sen och torkade skor, åt shiro och pratade livet tills det var sängdags. Igår blev det heldagsutflykt till vackra Kersa. Injeralunch hemma hos Abdelas och en långpromenad ut på landet i Desta och Duresas sällskap. Duresa kom igång ordentligt och jag får nog säga att det var mer god vilja än goda språkkunskaper som möjliggjorde vår kommunikation - men kul hade vi. Vackra bröder alltså, inget dåligt sällskap. Abdela själv körde oss hem i sin bajaje och vi hann precis komma under taket hemma hos Sara innan regnet bröt loss. Glidandes i lera upp till knäna (eller ja.. kanske inte riktigt så farligt men bra kladdigt va det) tog vi oss sen till busstationen och började leta fordon tillbaka till Asella. Som vanligt krävdes det en god portion framåtanda och vassa armbågar för att få en sittplats, men jag hade ju två erfarna kämpar med mig så jag chillade lugnt utanför bussen tills det gick att ta sig upp utan att riskera att hamna under hundratals trampande fötter. Beundrandes Etiopiens vackra natur åkte vi sedan hemåt i skymningen. Asså detta land, så otroligt vackert det är. Mitt hjärta bara översköljs av kärlek. Så fin gästfrihet också, jag har då inte lagat någon mat själv den här helgen utan blivit bjuden hela tiden. Gårdags kväll avslutades med kortspel under rop och skratt hemma i gästhemmet. Så fantastiska vänner jag har där. Har en lång lista på folk jag måste hälsa på nästa gång jag åker dit, man hinner liksom aldrig med allt och alla. Men hur bra jag än tycker om Asella - friheten, luften och naturen så tror jag att det är i Addis jag ska va nu. Och jag trivs ju fantastiskt bra här också. Det är bara det att det ju är Etiopiens landsbygd och småstäder som är själva Etiopien, och det är ju själva Etiopien som jag älskar så där ofattbart mycket. Och så får jag ju använda min amarinja och får va smutsig och tramsig och allt det där som kanske inte riktigt passar sig i storstan och som egentligen är väldigt mycket jag. Men men. Idag har jag varit på amarinjagudstjänst, ätit lunch hos familjen Girma och åkt bajaje, buss, taxi och taxi (fanns bälte i bussen både på dit- och hemvägen!). Har bevittnat slagsmål i buss tre gånger på tre dagar och är fullständigt klar över att jag inte gillar när folk tar till knytnävarna, och även fullständigt klar över att jag hellre ger bort min sittplats än slåss för den. I övrigt tycker jag att det är lite komiskt att det är kunden som skylla sig själv om inte busskillen har nån växel, men det tillhör väl det här samhällets mindre serviceminded sida. En finfin helg i vilket fall - Etiopien levererar.
bästa kollegorna
Det som kanske ändå är det bästa med det här jobbet, om inte de söta elevernas alla bekräftande kommentarer och fantastiska kramar ska få komma först, är mina underbara kollegor. Så mycket kul vi har tillsammans och så mycket tankar och känslor vi får dela varje dag. Det var något jag inte hade väntat mig, faktiskt inte funderat mycket alls på. Vi jobbar tillsammans och det känns verkligen som att det är vi som med gemensamma krafter gör vårt yttersta för att alla elever ska trivas och få möjlighet att lära sig så mycket som bara går. Hand i hand med det seriösa arbetet går fnittrandet, så sjukt roligt gäng. Felicia och jag har umgåtts lite extra med Shewit och Osaye den senaste tiden, de är vekligen superfina tjejer och vi trivs så bra ihop. Pratar livets och äter glass. Så tacksam att ha dem i min vardag. Nästa vecka ska vi gå ut tillsammans hela kollegiet, det ska bli minst sagt spännande
Och så en bild på skolan:
inget vatten
När jag skruvade på kranen för att tvätta ansiktet imorse va den förväntade vattenstrålen lika obefintlig som när jag gick och la mig kvällen förut, så jag fick ta lite av dricksvattnet och började istället fundera på hur jag skulle lösa mitt toalettbehov. När jag som bäst stod och knaprade på en macka med svensk ost på knackade Jessica (rektorn alltså) på dörren och meddelade att det inte skulle vara nån skola idag. Yeeesss! så skönt! En hel dag utan jobbiga barn och med massvis av tid att planera och organisera terminen tillsammans med övriga lärare, extremt välbehövligt. Men kul att orsaken till inställd skoldag är brist på vatten, så har det aldrig funkat på mina tidigare arbetsplatser i landet. Fast vi har i och försig heller aldrig haft vattentoaletter... Så nu sitter jag och lägger upp en terminsplanering för årskurs 4-7 i no, ska ha två lektioner i veckan med dem vilket känns både roligt och utmanande. Det mesta är utmanande, jag menar allt är för första gången för mig och samtidigt ska allt hållas på engelska. I ettan är språket just inte mycket av ett hinder, men tänkt er all komplicerad naturkunskap på engelska. Men det ska väl gå på nåt sätt. Igår bröt jag ihop lite efter skoldagen, mina ettor är så väldigt stökiga och jag gillar inte att bara få stå och tjata på dem, det känns liksom inte som den pedagogiska insats jag förväntar mig att göra. Jag och mina förväntnignar, tänk om man hade kunnat chilla ner sig lite, det hade nog alla inblandade mått bra av. Vi har ju bara precis börjat - jag försöker köra det mantrat om och om igen i huvudet. Men jag grät bara en liten skvätt innan jag samlade mig och drog iväg till gymmet. Sen blev det en effektiv planeringskväll och tidig sömn. Det ska nog gå på nåt sätt det här. Idag är jag extra tacksam för tillgång till internet och brist på vatten.
