Maria

Ni som känner mig vet att språk aldrig varit min grej. Att engelskan va det enda jag egentligen behövde jobba med i skolan, och att jag starkt ogillade den. Att jag brukade gömma mig längst bak i klassrummet bakom boken och vägra öppna munnen. Att jag när jag var här med bibelskolan va livrädd för att någon skulle prata med mig, så pass att jag en kväll fann mig gråtande i min lärares knä (ja, jag va nitton år). Men nånstans vände det, jag började titta på serier utan svensk text, lovade mig själv att räcka upp handen minst en gång varje engelsklektion och jag började prata med vår chaufför Chipo (eller, han började prata med mig). Några månader efter den där bibelskoleresan stod jag och undervisade i engelska på engelska tillbaka i det här landet där typiskt få människor pratar min svenska. Det land som förändrat mig på så många sätt, och bara en av dem är just det att jag idag inte är så där rädd för att uttrycka mig på främmande språk. Att jag inte är lika rädd för att göra saker jag inte helt och hållet behärskar, att släppa något på perfektionismen. Fast jag gillar det ändå inte helt och hållet. För det går ju inte att komma ifrån att det är fantastiskt frustrerande att inte kunna uttrycka vad man vill, och att inte förstå allt andra uttrycker. Att inte få fram det ens hjärna tänkt ut, eller det ens hjärta känner. Och det spelar ingen roll hur mycket andra försäkrar mig om att min engelska är bra, för jag vet ju hur stora bristerna är. För att inte tala om amarinjan. Om vi bara alla hade kunnat samma språk, så mycket lättare mitt liv hade varit då (och kanske kanske aningen tråkigare också (men bara kanske)).