Maria

Den sista tiden har jag haft väldigt mycket att stå i med praktik och plugg. Det i kombination med att dagarna blir kortare och kallare har gjort att jag kännt mig lite nere och gått omkring och undrat vad det är för fel på mig. För det är ju så att man borde vara glad och är man inte det är det något fel på en, eller? När jag låg i min säng härom kvällen och kände att tårarna helt utan för mig känd anledning tryckte på blev jag nästan orolig på riktigt. Så kom jag på vad det var för fel på mig - jag saknade mina barn. Så här länge har jag aldrig varit ifrån dem förut och det känns. Det känns något alldeles kolossalt och jag vill bara hoppa på ett flyg och åka ner och vara med dem och aldrig mer fundera över att lämna dem igen. De är ju trots allt mina barn och sina barn lämnar man inte bara sådär utan vidare många många mil iväg i flera månader. Nä, det är på tok mycket dags att åka ner och vara med dem igen, älska dem och krama dem.
Det är vad mitt hjärta mest av allt längtar efter.



Under min tid i Nakamte lärde jag mig att älska urskiljningslöst och helhjärtat. Varje dag fick jag ta emot så otroligt mycket kärlek från mina barn och jag hade alla möjligheter i världen att slösa tillbaka så mycket mer kärlek än någonsin förr. Mitt hjärta fick fullt flöde både in och ut och vande sig lite smått vid det. Nu värker det efter att få ge ut lika stort och mycket igen.





(Om två månader, då är det dags. Galet långt till dess..)

Förra året snöade det den 20 oktober. I år är frost det närmaste vi har kommit och det var flera veckor sen. Trots att jag är en motståndare till vinter och kyla så erkänner jag att det är vackert med klara morgnar då marken är täckt av rimfrost och dimman sakta lättar över fälten i takt med att solen stiger på himlen. Vi hade höstläger med scoutena för ett par veckor sen. Det var kallt men vackert när vi kom ut på morgonen, och under dagen värmde solen våra ansikten där vi gick omkring i skogen. Att komma ut i naturen är bland det bästa som finns.

I skolan lär jag eleverna om varför varm luft har lägre densitet än kall luft och idag pratade vi om varför det blir frost på morgonen. Ett aktuellt ämne då världen varit vit när jag vaknat upp de senaste mornarna. Imorse stod termometern på noll grader. Det är konstigt att man varje år glömmer hur kall vintern är. Okej, det är väl inte vinter riktigt än, men kallt är det. På våra naturvetenskapslektioner i Kristianstad har vi fått lära oss att definitionen av kyla är avsaknad av värme. och just det är vad jag gör - saknar värmen. Solen. För väl att man har tre varma veckor i Etiopien att se fram emot...

Några klick på datorn så har man återigen bokat - biljetter till Etiopien!!



Tre underbara veckor ska Benedicte och jag spendera i det finaste av länder. Åh vad jag längtar!
De senaste dagarna har jag hört många och intensiva rykten om en hel hög svenskar som tagit sitt förnuft till fånga och gjort upp liknande planer, så vår svenska lär vi inte glömma bort.. men ute i Nakamte och Hosaina får vi nog vara ifred från alla ferenjis och kan ägna oss hundra procent åt teckenspråket och våra underbara älskade döva vänner.



Kommer bli så galet bra!!