Maria

Jag har hittat mitt favoritområde i Auckland - Parnell. Området som Johan bor i och som bland annat rymmer en massa stora fina villor, en vacker rosenträdgård, en liten strand full med snäckor, ett litet kapell omgiven av gamla gravstenar. När Johan va i skolan igår passade jag på att utforska området och gick ner till just den där trädgården och stranden och kapellet. Det var fint. 

 

 

Idag ska vi hyra en bil och köra norrut. Lite oklart än vart det blir av. Men nåt stort träd ska vi nog se, och kanske nordspetsen. Vacker natur och grönt hav tar jag också för givet. Johan ska bara komma ur sängen först... 

Igår anlände jag alltså till Auckland. Gick smärtfritt genom kontroller och tull, kvinnan i disken undrade bara vad jag gjort i Etiopien så många gånger. Men annars gick allt smidigt och jag fick följe med Malin och Malin in till stan. Där vandrade jag runt i centrum ett tag innan jag gick upp till Albert Park och satte mig på en bänk för att invänta Johans skolslut. Jag var minst sagt trött, så när Johan gav sig av mot skolan för att skriva tenta klockan sex la jag mig på sängen och somnade omedelbums. Så gårdagen innehöll inte mycket mer av stan än själva centrum, som i sin tur består av typ en gata med olika asiatiska matställen och små halvexklusiva affärer. 

 

Idag tog jag en chill morgon och förmiddag i lägenheten som Johan bor i, tittade på film och drack te och läste lite i deras vardagsrum. Sen knatade jag iväg mot stan. Det blev först en tur ner till hamnen där jag satte mig på en bänk i solen, fick solglasögonbränna och lyssnade på sommarprat. Gick sedan vidare längs vattnet västerut mot stadsdelen Ponsonby. Ponsonby visade sig vara full av vackra storslagna villor uppradade längs mäktiga alléer. I en av alla parker som kantade  min väg slog jag mig ner för att äta lite lunch. Lagom till att Johan skulle sluta skolan kryssade jag mig genom parker och trafikfulla gator in mot stan igen. Känns som jag börjar få ett grepp om Auckland, eller de centrala delarna i alla fall. Inte den roligaste stad jag sett måste jag säga, centrum består mest av stora bilvägar och höga gråa opersonliga hus. Men längre ut mot kanterna tror jag på mer mysiga kvarter.

Jag ar i Hongkong! Eller ja, pa flygplatsen i alla fall. Och fran flyget kunde jag beskada en blandning av maktiga gronkladda berg, tatt staende skyskrapor och tungt lastade fartyg som sakta gled fram pa vattnet alldeles intill flygplatsen. Att det hade varit kul att aka ut en tur och uppleva lite mer Asien. Men det far bli en annan gang. Istallet ska jag strax sla mig ner i en soffa och lasa lite, ata min matsack och sova en liten stund. Det blir sa konstigt det har med somnen nar man reser i flera dygn och tiden andras hela tiden sa man knappt vet om det ar natt eller dag, eller vilken natt och dag man ska forsoka anpassa sin somnrytm till. Jag har i alla fall sovit lite pa flyget, krop ihop med fotterna pa satet och huvudet pa bordet. Det ar anda bra att va kort nar man flyger, sa manga fler stallningar man kan inta - kunde till exempel ha benen helt utstrackta upp motonstret snett framfor mig nar jag tittade pa film. Najs. Och bredvid mig hade jag trevliga svenska manniskor. Mycket svenskar, och alla jag pratat med har varit pa vag mot just Auckland. Hittills har allt gatt bra, forutom att jag lyckades halla ett halvt glas vatten i min ena sko pa flyget och att de gravde genom hela min vaska i sakerhetskontrollen har for en liten stund sen, men de hittade inte vad det nu var det spanat in. Nu ar det bara en sexton timmar resande kvar. Langtar sa mycket till att vara framme hos Johan i Auckland!

Redan för flera veckor sen började mina kompisar ojja sig för att jag snart skulle åka och va borta jättelänge. Äh, det är ju långt kvar och så är det ju faktiskt bara fem veckor, har jag svarat lite lagom coolt sådär. Men den senaste veckan har jag faktiskt känt den komma smygande, resefebern alltså. Men eftersom jag haft så otroligt gott om tid på mig att förbereda så har väskan stått packad i flera dagar och den sista veckan har i huvudsak ägnats åt projekt ta avsked av de närmaste vännerna. För jag kommer ju sakna dem, en hel massa faktiskt. Men fem veckor går fort, och ska jag va ärlig ser jag nästan lite fram emot att komma hem igen. Att knata upp mot Gökboet till mina kära korridorare, cykla ut till herrgården, besöka Marias nya lägenhet, ta en tur till Kristianstad med omnejd, hänga in hos Sara och vara hemma i mitt Lund. Men innan dess - äventyr! Så väldigt mycket spännande äventyr. Det ser jag såklart fram emot. Även om det är lite läskigt också. Men om två dagar är jag på andra sidan jorden, coolt.

 

På sätt och vis känns det här som mitt största äventyr hittills. Jag menar att åka till Etiopien några månader är ju ingenting, det är ju typ lika hemma som Sverige. Och där känner jag tonvis av folk. Australien, det blir äventyr det.

"Då ses vi på tisdag halv fyra vid Sky Tower". Galet.

 

 

Tre underbara dagar blev det i väst. Med besök hos Eji och Adanesh, häng med gänget i stan, mat på Eyobs nya ställe och lek på nya dövskolan. Så så bra.

Vi skulle på bröllop, men det bidde visst inte så. Istället hängde vi mest med Dagnachew och lite annat gött folk på skolan. Väldigt chill - promenader, schack, fika och uno typ.

Första campveckan blev inställd. Så det blev att vi mest hängde med coacherna från tidigare år, och campbarnen från förra året. Väldigt gött var det, så fina människor det där.

 

 

Årets första campvecka med barn från christian horizon i Asella. Vårt lag va rikt på känslor - ena stunden överpeppat och ande helt dött. Mycket kärlek, och mycket tårar då vi skildes åt.

 

Helgen mellan campen blev en succé. Vi öppnade huset för coachgänget, drog med dem till Sodere och gick ut på utflykt med den gångna veckans campbarn. Sol och bad och vattenkrig och mat och spel och väldigt gött häng.

Andra veckans camp var mer av det ständigt livfulla slaget. Barnen var överallt hela tiden, och gick rakt in i mitt hjärta vartenda ett av dem. Så fina. Ser fram emot att träffa dem igen om nån månad.

Ikväll har vi sett en hemsk film. Det var död och blod och hämnd och svek och hat och nedvärdering om vartannat. Jag mår så dåligt av sådana filmer. Trots att jag blundade mest hela tiden och proppade igen öronen med fingrarna så kom illamåendet i jämna vågor och ögonen fylldes med tårar. Jag mår så dåligt av att se hur människor kan genomföra så hemska handlingar. Hur avundsjuka och bitterhet kan förstöra människor och få dem att känna sånt hat, eller resignation, eller vad det nu är som gör dem så hårda. Och hur människor kan se ner på andra och tänka att de inte är lika värda. Då mår jag illa, och gråter. Men jag är nog mest glad över att jag känner så. Att jag mår dåligt av ondska, och att jag inte har en hård vägg att sätta upp utan sitter med rinnande ögon. Det är något jag hoppas aldrig går över.

Det är helt galet!! Kan man verkligen åka fram och tillbaka till Addis för ynka 3800 svenska kronor?! Och kan man säga nej till ett sådant pris? Nej, det kan man såklart inte. Frågan är bara hur länge jag ska stanna...