Maria

Under de sjutton år som jag har pendlat, mer eller mindre intensivt, till Etiopien har begeistringen pendlat i intensivitet. Oftast har jag förståss varit överförtjust, annars hade jag väl inte stått där för tjugonde gången på Bole i december. Så van vid resandet att jag inte ens kollade på resväskan innan jag drog ut den i addisnatten - vilket resulterade i att jag fick åka tillbaka en timme senare och mygla in den igen och byta till mitt rättmätiga bagage. När jag för första gången åkte till Etiopien, tolv år gammal var allting nytt. Fast ändå inte. Min pappa ser svensk ut, han har visserligen ingen dialekt men han pratar ändå svenska och är känd för att gå snabbt i korridorerna på jobbet, men någonstans har ändå uppväxten i Etiopien gjort honom mer etiopisk än jag som barn förstod. Och det har också smittat av sig på mig. Så till viss del var Etiopien hemma redan från början och så långt tillbaka som jag kan komma ihåg har jag velat, åtminstone för en period, bo i just Etiopien. Ändå var jag inte helt fast direkt, andra gången när vi skulle åka dit med failjen ville jag stanna hemma, jag hade ju inte tid att missa dyrbar tid i skolan. Men som väl var hade jag inget val utan följde med ner till Langano och Bako och Addis och allt det där som idag är lika välbekant som Lomma och Dalby och Malmö. Sen var jag fast. Efter ett bibelskoleår som bland annat innebar en vecka i Nakamte åkte Benedicte och jag ut som volontärer och sedan dess har resefrekvensen ökat betydligt. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om jag spontant tar en tur ner över påsk och frågan om när jag ska ner nästa gång är en av de mest frekventa jag får. Etiopien är mitt hem och jag är habasha. Det finns ingen annan plats där jag så tydligt känt att jag hör hemma. Och i kontrast finns det ingen annan plats där jag känt så tydligt att jag inte passar in. Summa summarum så är det ett land som framkallar otroligt mycket känslor i mig. Och det är ett land som jag anar aldrig någonsin kommer att släppa greppet om mig. Vilket jag är tacksam för. Så det kommer säkerligen att bli ett 30-gångsjubileum också, frågan är bara om hur många år. Nedan kommer lite bilder från den senaste resan, som bland annat innehöll en tur till Danakil-områdets helt magiska landskap. 

 

 

Nakamte. Med fd elever utspridda över hela staden innebär ett besök i Nakamte idag en ganska så flängande tillvaro. Många ska hittas och hälsas på och spenderas tid med. Jag fick till hela fyra dagar i min gamla hemstad och var väldigt nöjd med att både hinna chilla och hänga på skolan och hälsa på alla de där fina gamla vännerna. Jag inser bara mer och mer hur viktigt nakamteåret varit i mitt liv och hur otroligt mycket kärlek som ligger kvar i luften där. Där, om någonstans, kan jag känna att jag bör vara. 

 

Häng med eleverna på dövskolan

 

För exakt ett år sedan blev jag sjukskriven. Idag känns det overkligt att jag mådde så dåligt, det är nästan så att jag har lite svårt att komma ihåg de känslor och tankar jag hade då. För de är så avlägsna idag. Men jag minns ju att jag satt där hos chefen och försökte övertyga honom om att han ångrade att han anställt mig, jag var så övertygad om att alla andra var lika missnöjda med mig som jag själv var. Det spelade ingen roll hur mycket mina kollegor försökte övertyga mig om att jag visst var en bra lärare, jag tyckte själv att jag var värdelös och hade jag bara kunnat komma på något annat jag skulle vilja arbeta med hade jag nog gett upp helt. Men någonstans inom mig tror jag att jag ändå visste att det är det här jag vill göra, och att jag faktiskt är helt okej bra på det. Jag var bara så väldigt trött. Det är bra att ha människor omkring en som kan påminna en om hur det var då, hur jag snurrade in mig själv i min upplevelse av otillräcklighet och hur rädd jag var för att inte orka. Jag är tacksam för det jag skrev ner av känslor och tankar. För man har liksom en benägenhet att förtränga det som varit jobbigt. På gott och ont. Det är inte så att jag vill gå omkring och tänka på min dåvarande ångest konstant men jag vill inte heller glömma bort den, den blev en viktig del av vad som har format mig till den jag är idag. Och det är en version av mig själv som jag är mer stolt över. En person som kan be om hjälp och också hjälpa när andra inte orkar. Ändå skulle jag vilja säga att jag är mer mig själv idag än jag var för ett år sedan. Inte för att jag är en person som aldrig bryter ihop eller känner sig misslyckad, men för att jag i grunden är en glad och tacksam människa. Det är mitt sanna jag. Med alla känslor men ändå med en positiv känsla i grunden, och det hoppas jag att alla kan se idag. På jobbet är jag nu den lärare och kollega som jag själv alltid trott att jag skulle vara, som är engagerad och positiv och orkar göra ett bra jobb. Det kommer säkerligen många fler svackor, naivare än att jag inser det är jag inte, men jag vet att jag kan komma ur den där ångesten. Och den vetskapen är guld värd att ha. Om en vecka fyller jag 30. Mina tre senaste födelsedagar har varit trötta och mer eller mindre tårfyllda. I år ska jag fira att jag orkar fira och att jag mår bättre än på flera år. Med glädje och tacksamhet.

För ett år sedan gick jag runt och var rädd för att få frågan "Hur mår du?". För mitt ärliga svar var då "Inte särskilt bra". Och jag vill vara ärlig. Det var ett jobbigt svar att ge av två anledningar; dels för att det lägger sordin på den annars vanligt glada stämningen och sätter den som frågade i en jobbig sits, dels för att det påminde mig själv gång på gång om att jag faktiskt inte mådde bra och borde ta tag i det. Till slut gjorde jag det, tog tag i det alltså. Jag erkände mina svagheter och mina begränsningar, blev sjukskriven och fick steg för steg kravla mig ur den stress och trötthet som jag hamnat i. När jag ser tillbaka på hela den processen är jag glad och stolt över hur jag gått från klarhet till klarhet, över att jag tog itu med det i tid och sedan trappade upp i en lagom takt. Idag skulle säga att jag är helt återställd. Kanske att jag har något lättare att falla i stressträsket, men jag har också goda redskap för att hantera det. Det är inte så att jag är glad över det som hände, men jag kan se mycket gott som kommit ur det. Jag är en mer ödmjuk och tillåtande människa idag, både gentemot mig själv och andra. Och jag är bättre rustad för att kunna hjälpa andra med samma problem. Det är något jag verkligen hoppas få göra, så att fler får lära av mina erfarenheter. Att jobba är något jag alltid tagit för givet att jag skulle klara av, idag är jag fylld av tacksamhet för att jag orkar just det. Att jag kan gå till jobbet på morgonen och inte behöva vara det minsta orolig för att tappa kontrollen över lektionerna eller att bryta ihop i korridorerna. Och inte bara det, jag får dessutom känna en glädje över mitt jobb. Idag kan jag längta tillbaka till jobbet under loven och helgerna. Jag kan se fram emot att få träffa mina kollegor och elever, att få planera undervisning och genomföra den och allt det där andra som mitt mångfacetterade jobb kan innebära. Idag är jag inte rädd för frågan hur jag mår, för jag kan ärligt svara att "Jag mår väldigt bra". 

Den 21e oktober förändrades mitt liv. Då föddes jordens, rent objektivt, sötaste flicka. Jag blev moster och fadder, och en otroligt stolt sådan som sedan dess i tid och otid visat upp henne för världen. Att få hålla henne är något av det bästa som finns, och efter en veckas seperation känner jag hur abstinensen stiger. För väl att vi bor i samma stad. Julia heter hon. Och hennes absolut bästa egenskap är att hon alltid ler när man hälsar på henne. Då smälter mitt redan söndersmälta hjärta ännu ett snäpp.