20-gångsjubileum

Under de sjutton år som jag har pendlat, mer eller mindre intensivt, till Etiopien har begeistringen pendlat i intensivitet. Oftast har jag förståss varit överförtjust, annars hade jag väl inte stått där för tjugonde gången på Bole i december. Så van vid resandet att jag inte ens kollade på resväskan innan jag drog ut den i addisnatten - vilket resulterade i att jag fick åka tillbaka en timme senare och mygla in den igen och byta till mitt rättmätiga bagage. När jag för första gången åkte till Etiopien, tolv år gammal var allting nytt. Fast ändå inte. Min pappa ser svensk ut, han har visserligen ingen dialekt men han pratar ändå svenska och är känd för att gå snabbt i korridorerna på jobbet, men någonstans har ändå uppväxten i Etiopien gjort honom mer etiopisk än jag som barn förstod. Och det har också smittat av sig på mig. Så till viss del var Etiopien hemma redan från början och så långt tillbaka som jag kan komma ihåg har jag velat, åtminstone för en period, bo i just Etiopien. Ändå var jag inte helt fast direkt, andra gången när vi skulle åka dit med failjen ville jag stanna hemma, jag hade ju inte tid att missa dyrbar tid i skolan. Men som väl var hade jag inget val utan följde med ner till Langano och Bako och Addis och allt det där som idag är lika välbekant som Lomma och Dalby och Malmö. Sen var jag fast. Efter ett bibelskoleår som bland annat innebar en vecka i Nakamte åkte Benedicte och jag ut som volontärer och sedan dess har resefrekvensen ökat betydligt. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om jag spontant tar en tur ner över påsk och frågan om när jag ska ner nästa gång är en av de mest frekventa jag får. Etiopien är mitt hem och jag är habasha. Det finns ingen annan plats där jag så tydligt känt att jag hör hemma. Och i kontrast finns det ingen annan plats där jag känt så tydligt att jag inte passar in. Summa summarum så är det ett land som framkallar otroligt mycket känslor i mig. Och det är ett land som jag anar aldrig någonsin kommer att släppa greppet om mig. Vilket jag är tacksam för. Så det kommer säkerligen att bli ett 30-gångsjubileum också, frågan är bara om hur många år. Nedan kommer lite bilder från den senaste resan, som bland annat innehöll en tur till Danakil-områdets helt magiska landskap. 
 
 
Nakamte. Med fd elever utspridda över hela staden innebär ett besök i Nakamte idag en ganska så flängande tillvaro. Många ska hittas och hälsas på och spenderas tid med. Jag fick till hela fyra dagar i min gamla hemstad och var väldigt nöjd med att både hinna chilla och hänga på skolan och hälsa på alla de där fina gamla vännerna. Jag inser bara mer och mer hur viktigt nakamteåret varit i mitt liv och hur otroligt mycket kärlek som ligger kvar i luften där. Där, om någonstans, kan jag känna att jag bör vara. 
 
Häng med eleverna på dövskolan
 
Besök hos Adanesh och Desalegn, och alla barn i närheten
 
Mitt fadderbarn Derartu
 
 
 
Addis. En gång i tiden var Addis en genomgångsstad, en knutpunkt mellan de ställen jag ville vara på som man bara bytte buss i eller på sin höjd spenderade en natt i. Idag är Addis en stad jag verkligen kan uppskatta. Med sitt stora utbud av kultur och uteliv i kombination med bredden av människor och levnadsstandard. Plus då att jag har en stor drös av vänner där som jag såklart vill träffa - folk från nakamtetiden, lutherska kyrkan, efsmissionärer, språkskolekompisar, kollegor och andra med kopplingar till svenska skolan. Osv. Jag flöt omkring i mångmiljonstaden i dess supersmidiga taxisystem och bockade av på min lista av vad jag ville hinna med. 
 
Julfirande med familjen Thornell
 
 Fika med Menbi och Feven
 
Danakil. Mamma och pappa dök upp efter jul och min resestandard höjdes dramatiskt, liksom nivån på sevärdheter. Vi gjorde nämligen äntligen vår efterlängtade resa till Danakil i norraste Etiopien. Under fyra dagar körde vi runt med vår chaufför Weynshet och vår guide Mercy i oändliga ökenlandskap under en gassande sol. Vi fick sova på randen till den aktiva vulkanen Erta ale och spana ner i dess innandöme. Vi badade i saltsjön Afdera, studerade saltutvinning och fotade dromedarkaravaner. Landskapen var utomjordiskt mäktiga då vi kom upp till Dallol vid gränsen till Eritrea och såg på vad vulkaner och olika mineraler i marken lyckats åstadkomma. Men min bästa kväll var nog ändå då vi vandrade ut på de milsvidda saltblocken och såg hur dromedarkaravanerna vände hem i solnedgången, skämtade med Mercy och Weynshet, fick prova på att köra offroad hem och avnjöt sedan en kvällsmat med hela gänget innan vi la oss att sova under bar himmel. Ett fantastiskt äventyr. 
 
Nomadby i öknen
 
Offroad
 
En skymt av den kokande lavan i vulkanen Erta ale
 
Soluppgång över saltsjön Afdera
 
Bilresa genom stenöken
 
Dromedarkaravan lastad med saltblock
 
Chauffören Weynshet och guiden Mercy
Jag kör offfroad i en saltöken!
 
Vår sovplats i öknen
 
Magiska naturupplevelser
 
Vi hälsade på saltutvinnare och deras dromedarer

Kommentarer
Postat av: syster

alltså så cooooooolt!

2018-03-25 @ 20:23:53
Postat av: Frida thornell

Alltså dessa foton är så otroligt vackra!!!
Fint att läsa också!💜

2018-05-21 @ 18:41:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0