Maria

 

En liten smak av hur det kan vara när ens två länder åtminstone för en dag får sammansmälta på en och samma plats fick jag då Desta och Benedicte gifte sig i Asella i somras. Plötsligt befann sig flera av mina närmaste svenska vänner i Etiopien, ihopblandade med vänner från såväl Nakamte som Asella. Svenskan blandades med amarinjan och det bästa de kulturer som gjort mig till den jag är fick höja bröllopsdagen till oanade höjder. För en som har så nära till tårarna som jag var det dock lite i jobbigaste laget att ta in härligheten och samtidigt veta att den dagen efter inte längre skulle va kvar. Men jag njöt, att jag gjorde. Och jag längtar ännu mer till den dag jag kan få hänga med mina nakamtevänner sida vid sida med mina lundavänner. Ett hopp som lever. 

 

Så till Benne och Destas dag. Vi samlades ett stort gäng svenskar på lutherska kyrkans område i Asella - ett av alla mina hem - några dagar innan bröllopet. Vi fixade och förberedde, guidade gästerna på timlånga vandringar i gröngräset, knöt eukalyptusgirlanger och pyntade med vita ballonger i ett mintgrönt rum med stolar i regnbågens alla färger. En salig blandning av Etiopien och Sverige. En höjdpunkt var när jag en kväll fick äran att hjälpa områdets kvinnor med injerabak i kes Mekonnens kök, trots mina stukade fingrar fick jag gräva runt i smeten och för några minuter kände jag mig så där härligt hemma. Bröllopsdagen inleddes med en sista fix, håruppsättning och blomplock. Vi tärnor och marskalkar samlades tillsammans med brudparet i Mekonnens vardagsrum för lite injera till frukost. Därifrån gick vi tillsammans med Destas kör upp till kyrkan, sjungandes och dansandes - en helt magiskt glad stämning. När vi närmade oss kyrkan hörde vi jublet från de som var samlade där. Så öppnades dörrarna och vi tågade in. Och det var det bästa på hela dagen tror jag. Glädjen stod så tjock att det var omöjligt att inte fyllas av den, och där stod de sida vid sida; etiopierna och svenskarna. Vi fick sitta fram i kyrkan hela gudstjänsten, och bara det va en ynnest; att få skåda ut över havet av vänner som aldrig förr varit samlade tillsammans. Jag njöt, och behövde inte anstränga mig för fem ören för att le ut mot folkhavet. Och att le mot älskade Benne och Desta. Aldrig förr har jag fått följa ett par så nära; gråta med dem och skratta med dem, kämpa med dem och glädjas med dem. Ändå känns det så ofattbart, hur kan deras två världar bli en? Mina två världar känns så oförenliga, och det är ju samma världar. Gifta blev dem i alla fall, till folkets stora jubel. Svenskarna fattade snabbt gallopen och det fanns inte en tillstymmelse till stelhet utan vi alla jublade på. Sången och glädjen fortsatte hela vägen ner till lunchen som serverades i sports camps--matsalen. Kändes fint att fira bröllop på samma ställe som det hela bröjade. Vi åt massa injera och jag fumlade på med mina lindade fingrar. Efter den välsmakande festmåltiden var det dags för fotografering, i alla dess formationer. En paus senare tog vi emot brudparet uppe på seminariet i vilket det var dukat till fest. En omgång till injera och så svenska tårtor på det - även det en kombination av det bästa i livet. Om gudstjänsten och lunchen var mer åt det etiopiska hållet så var middagen mer klassiskt svensk med tal och framföranden kvällen lång. Jag höll ett tal som inte hade tårarna långt borta, faktum var att tårarna inte var långt borta under hela kvällen. Det var så mycket känslor. Jag var så lycklig och bara njöt av att ha så många av mina käraste vänner omkring mig, och de lyckokänslorna turades om att dominera mina känslor tillsammans med sorgen över att jag bara hade ett par få dagar kvar i landet. Men alltså, vad slår att hoppa omkring i gräset sjungandes ramsor från campen ena minuten för att i nästa stå i raden av ljushållande gäster med en sovande Eldana fastklängd runt halsen. Jag älskar det landet. Och jag älskar de människorna. Det blev ett perfekt avslut på fantastiska tio och en halv månad.