Maria

...så nu är det bara Benedicte och jag kvar. Lite tomt faktiskt. Vi satt på flygplatsen vid avlämningen och funderade på hur det skulle kännas att åka hem... det var en skön känsla när vi återvände ut i Addis röriga gator. Vi passade på att möta upp VIP-gästerna med ärkebiskopen i spetsen. Mekane Yesus-kyrkan firar 50 år så det vimlar av svenska höjdare och gamla missionärer .

Bröderna det är Jonatan och Nikodemus, alltså inte alls några bröder, inte till mig i alla fall... men de gick under namnet "bröderna" i vilket fall. Innan de under Benedictes säkra ledning kom till Nakamte hade jag några lugna och tysta dagar ensam med Elsa som enda någerlunda ferengiaktiga sällskap, Det blev väldigt mycket prat då mitt nya sällskap anlände. Då de var trötta blev det en lugn kväll med alias hemma i Lottas hus. Lördagen spenderades efter en slapp frukost på verandan helt och hållet på dövskolan. Barnen fastnade direkt för Jonatan och Nikodemus, och bröderna för dem (läs deras blogg pa tydlig.net). Mycket volley, fotboll och häng (kul även om lagen slogs för att slippa mig i sitt lag). Lunch på stammisstallet och självklart min smarta genväg genom dalen. På hemvägen köpte vi förnödenheter så vi kunde ta en hellugnhemmakväll med egenlagad mat och morotskaka till efterrätt. Gött. Dagen avslutades med bön och sen ramlade vi i säng alldeles för sent för att vara i Nakamte. Dagen efter var det ruskigt tidigt upp vid sju och frukost innan det bar iväg till kyrkan och busshållplatsen för att köpa biljetter till följande dag. Självklart en sväng till dövskolan där Jonatan introducerade "tre klapp i hand" till barnens förtjusning. Det blev ett ömsesidigt tungt farväl då bröderna lämnade skolan, men som Jonatan själv sa till slut så vet man ju aldrig vad framtiden bär med sig gällande återseenden... Måndagmorgon bar med sig en speciell upplevelse då vi trängde oss in på bussområdet i sällskap med säkert tusen andra etiopier, det var inte klokt så alla tryckte på... man liksom snurrades runt och hit och dit och folk föll i högar till höger och vänster om en. Helt galet. Vi lyckades till slut hitta vår buss och tog platserna längst bak för att prova på hur Etiopiens vägar egentligen kan kännas... Och det blev en hel del höga hopp och roliga utrop. Till Ambo tog det fyra timmar med en galen chaufför (det brukar ta fem med terrängbil) så vi gick, lyckliga för att vi levde och möra i baken, av bussen och lovade oss själva att aldrig gå på den igen. Riktigt otäck resa. Efter en god måltid på trädhotellet tog vi en minibuss till Addis och kom trygga fram till huvudstaden. En lugn kväll på brödernas rum efter en tröttsamdag. Tisdagen blev en lugn dag. Förmiddagen i solen på Entotto och eftermiddagen på stan - Sheromeda, Blue tops och internet. Kvällen spenderades i sällskap med några andra svenskar som organiserade skojiga lekar. Onsdagen, som var brödernas sista dag i landet, fick ju bli lite seriösare. Vi gick vid tiotiden ner till WSG för att därifrån bli guidade av Efraim till deras huvudkontor på Piazan. Därifrån visade Tariku oss till Hope Enterprises som delar ut mat till 1000 hemlösa varje dag. Vi fick hjälpa till med att dela ut injera och sleva upp soppa. Efter att ha fått se nödarbete för de fattigaste tog vi ett raskt steg till lyxrestaurangen New Yorker på Bole där vi intog dagens lunch. Sen var det lite shopping och chillande på gästhemmet. Avslutning av dagen på Fasika tillsammans med Lotta och Dawit.

Tidigt igår reste bröderna hem och Benne och jag, efter att ha vinkat av dem på flygplatsen, tog en lugn förmiddag på Entotto. Eftermiddagen och halva kvällen gick i shoppingens galna tecken och nu ligger det tolv nyinköpta sjalar på vårt rum. Idag har vi hälsat på nyanlända missionärer och för tillfället sitter vi på Gullali och dokumenterar våra senaste upplevelser. Imorgon åker vi till Zanzibar och sen är det typ bara fem veckor kvar innan det  bär av hem till kalla Sverige...