Maria

För exakt ett år sedan blev jag sjukskriven. Idag känns det overkligt att jag mådde så dåligt, det är nästan så att jag har lite svårt att komma ihåg de känslor och tankar jag hade då. För de är så avlägsna idag. Men jag minns ju att jag satt där hos chefen och försökte övertyga honom om att han ångrade att han anställt mig, jag var så övertygad om att alla andra var lika missnöjda med mig som jag själv var. Det spelade ingen roll hur mycket mina kollegor försökte övertyga mig om att jag visst var en bra lärare, jag tyckte själv att jag var värdelös och hade jag bara kunnat komma på något annat jag skulle vilja arbeta med hade jag nog gett upp helt. Men någonstans inom mig tror jag att jag ändå visste att det är det här jag vill göra, och att jag faktiskt är helt okej bra på det. Jag var bara så väldigt trött. Det är bra att ha människor omkring en som kan påminna en om hur det var då, hur jag snurrade in mig själv i min upplevelse av otillräcklighet och hur rädd jag var för att inte orka. Jag är tacksam för det jag skrev ner av känslor och tankar. För man har liksom en benägenhet att förtränga det som varit jobbigt. På gott och ont. Det är inte så att jag vill gå omkring och tänka på min dåvarande ångest konstant men jag vill inte heller glömma bort den, den blev en viktig del av vad som har format mig till den jag är idag. Och det är en version av mig själv som jag är mer stolt över. En person som kan be om hjälp och också hjälpa när andra inte orkar. Ändå skulle jag vilja säga att jag är mer mig själv idag än jag var för ett år sedan. Inte för att jag är en person som aldrig bryter ihop eller känner sig misslyckad, men för att jag i grunden är en glad och tacksam människa. Det är mitt sanna jag. Med alla känslor men ändå med en positiv känsla i grunden, och det hoppas jag att alla kan se idag. På jobbet är jag nu den lärare och kollega som jag själv alltid trott att jag skulle vara, som är engagerad och positiv och orkar göra ett bra jobb. Det kommer säkerligen många fler svackor, naivare än att jag inser det är jag inte, men jag vet att jag kan komma ur den där ångesten. Och den vetskapen är guld värd att ha. Om en vecka fyller jag 30. Mina tre senaste födelsedagar har varit trötta och mer eller mindre tårfyllda. I år ska jag fira att jag orkar fira och att jag mår bättre än på flera år. Med glädje och tacksamhet.

För ett år sedan gick jag runt och var rädd för att få frågan "Hur mår du?". För mitt ärliga svar var då "Inte särskilt bra". Och jag vill vara ärlig. Det var ett jobbigt svar att ge av två anledningar; dels för att det lägger sordin på den annars vanligt glada stämningen och sätter den som frågade i en jobbig sits, dels för att det påminde mig själv gång på gång om att jag faktiskt inte mådde bra och borde ta tag i det. Till slut gjorde jag det, tog tag i det alltså. Jag erkände mina svagheter och mina begränsningar, blev sjukskriven och fick steg för steg kravla mig ur den stress och trötthet som jag hamnat i. När jag ser tillbaka på hela den processen är jag glad och stolt över hur jag gått från klarhet till klarhet, över att jag tog itu med det i tid och sedan trappade upp i en lagom takt. Idag skulle säga att jag är helt återställd. Kanske att jag har något lättare att falla i stressträsket, men jag har också goda redskap för att hantera det. Det är inte så att jag är glad över det som hände, men jag kan se mycket gott som kommit ur det. Jag är en mer ödmjuk och tillåtande människa idag, både gentemot mig själv och andra. Och jag är bättre rustad för att kunna hjälpa andra med samma problem. Det är något jag verkligen hoppas få göra, så att fler får lära av mina erfarenheter. Att jobba är något jag alltid tagit för givet att jag skulle klara av, idag är jag fylld av tacksamhet för att jag orkar just det. Att jag kan gå till jobbet på morgonen och inte behöva vara det minsta orolig för att tappa kontrollen över lektionerna eller att bryta ihop i korridorerna. Och inte bara det, jag får dessutom känna en glädje över mitt jobb. Idag kan jag längta tillbaka till jobbet under loven och helgerna. Jag kan se fram emot att få träffa mina kollegor och elever, att få planera undervisning och genomföra den och allt det där andra som mitt mångfacetterade jobb kan innebära. Idag är jag inte rädd för frågan hur jag mår, för jag kan ärligt svara att "Jag mår väldigt bra". 

Den 21e oktober förändrades mitt liv. Då föddes jordens, rent objektivt, sötaste flicka. Jag blev moster och fadder, och en otroligt stolt sådan som sedan dess i tid och otid visat upp henne för världen. Att få hålla henne är något av det bästa som finns, och efter en veckas seperation känner jag hur abstinensen stiger. För väl att vi bor i samma stad. Julia heter hon. Och hennes absolut bästa egenskap är att hon alltid ler när man hälsar på henne. Då smälter mitt redan söndersmälta hjärta ännu ett snäpp. 

Oavsett hur länge man följt min blogg eller hur bra man känner mig så kan man nog ganska snabbt konstatera att de mer översvallande lyckliga inläggen produceras när jag befinner mig i Etiopien. Så en lätt slutsats att dra är ju att jag trivs oändligt mycket bättre med etiopienlivet än sverigelivet. Frågan är bara hur korrekt den slutsatsen är. Visst sitter jag alltid med tårar i ögonen när flyget kör ut på Bole och jag ser Addis försvinna under mig. Men det är också allt som oftast så att jag drar en lättnadens suck när jag landar i Sverige. Det är nog så att sverigelivet sällan uppfyller mig med samma euforiska lycka som Etiopien har en förmåga att framkalla. Allt är mer jämt i vårt lagom-land. Topparna och dalarna slätas ut, jag är kanske inte lika lycklig men inte heller lika frustrerad och hjärtsliten. Och ibland kan det vara skönt. För en vecka sedan landade jag på Kastrup efter tre veckor i Etiopien. Och när jag dagen efter cyklade till jobbet riktigt njöt jag av den, visserligen kalla men ändock, rena luften, tystnaden på gatorna och smidigheten att just cykla istället för att kryssa sig fram i folkkaoset och sen tränga sig in i en proppfull taxi. Till på köpet totalt anonym, det var ingen som ropade eller ens tittade efter mig. Visst kan det vara något boostande att varje dag få höra hur vacker man är, men jag föredrar faktiskt att kunna röra mig utan alla kommentarer. Jag kan även uppskatta den något mer diskreta tonen i samtal med främlingar, hur man försiktigt yttrar sig om vädret eller dylikt istället för att med versaler utbrista ”But, why are you not married?!”. Trots att jag ofta tröttnar på de ideliga konversationerna på gatan så tycker jag i grund och botten om att prata med de jag råkar träffa på stan, men man kan ju tycka att hinten ”mm:ar kort på tre frågor i följd” borde kunna ge något  resultat… (En typisk taxikonversation mellan mig och random kille (ja, alltid en kille): Han: Hi!! Jag: Hi. Han: How are you?. Jag: Fine. Han: Are you married. Jag: No. Han: Why?!?. Jag : Why should I. Givande utbyte. Men han ger sig såklart inte). Jaja, bara ett exempel på vad jag kan bli trött på i Etiopien. Men det är nog lite så att Sveriges fördelar snarare märks av när jag varit i Etiopien ett tag och kommer på vad det är jag brukar störa mig på där. Avsaknaden av etiopienlivets nackdelar blir Sveriges fördelar.

Vi går minst sagt i väntans tider.

 

 

 

För nästan exakt ett år sen paddlade jag för första gången kajak. Och blev helt tagen.

Sen dess har det blivit årskort och otaliga paddlingsturer i skiftande årstider. Kombinationen av gott sällskap, lagom ansträngande fysisk aktivitet och närheten till naturen är oslagbar. Som en kröning på kajakåret var vi förra helgen ute i Blekinge skärgård, en magisk upplevelser.

Kommer definitivt bli mer kajakande framöver. 

Newtons första lag handlar om tröghet; ”En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter verkar på kroppen”. Jag känner igen mig i det. Jag har insett hur trög jag är när det gäller att bryta mönster och ändra på vanor. Det gäller allt i från att komma till skott att byta en trasig glödlampa (det funkar ju att gå i mörker genom hela lägenheten och tända lampan längst in..) till att ta de där pauserna på jobbet. Och då behöver man folk som tjatar på en, för man behöver höra uppmaningarna att bryta mönstren om och om igen tills de till sist ramlar på plats. Mina kollegor, min chef, mina vänner, min läkare och min psykolog har alla sagt att jag behöver pauser, att jag behöver sänka kraven på mig själv och vara nöjd även om allt inte är perfekt. Och det börjar landa. Men jag kan nog behöva lite mer tjat ändå, för helt befäst är det ju inte. Även om upptäckten är gjord så behövs färdighetsträning innan det kan bli en automatiserad kunskap. Det där tjatandet är kanske i sig inte så roligt, varken för dem eller mig, men jag tror att det är bra. Jag tror vi behöver tjat på flera områden i livet, för vi är just så där tröga som Newton beskrev och vi behöver krafter från alla möjliga håll för att ändra riktning.

Det är väldigt fint att, även post läger, ha några att säga godmorgon och godnatt till. 

En helt otroligt hajpad resa som på något magiskt sätt lyckades infria alla förväntningar. 

Och mer där till. 

Här kommer en sammanfattning i form av en topp tre dag för dag.

 

 

 

3. Killen som hoppade in i vår bil och hjälpte oss att köpa burek på ett bageri

 

2. Kvällen i Saranda

 

1. Vägen genom bergen och längs kusten

Jag tror inte det finns något bättre. Att lämna vardagen med alla måsten och flöden med input från alla håll och åka ut i skogen och bara leva här och nu några dagar. Jag älskar det. För åtta år sedan åkte jag för första gången genom östgötaskogarna till Gultebo. Det blev kärlek vid första ögonkastet och sen dess har jag självklart varit med varje år. Med tiden allt mer engagerat och hemmastatt. Som alltid är det människorna som gör det. På Gultebo har jag fått vänner som jag idag räknar som några av mina absolut närmaste. Där finns en gemenskap som är så genomsyrad av kärlek, engagemang och prestigelöshet. Där vågar jag vara mig själv helt och hållet - jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag vågar ta över undervisningen, jag vågar ställa krav och be om hjälp, jag vågar skämta och tro på att folk kommer tycka att det är kul, jag vågar till och med ställa mig på scenen och leda sång i mick. Kors i taket, verkligen inte självklara våganden. Men det är fantastiskt med en plats där jag fullt ut kan vara mig själv och lita på att jag är omtyckt just så. Lägerlivet är så enkelt. Med sin intensivitet kräver den allt fokus och jag ser det som en lättnad att för några dagar släppa taget om alla tankar på livet som jämt snurrar runt i mitt huvud. De människor som är i min omedelbara omgivning får hela mig, alla tankar och känslor. Och det är så skönt. En del av gultebovardagen som jag verkligen uppskattar är hur man blandas med människor i alla åldrar, att det inte spelar nån roll att det skiljer tolv år upp till Raffe och tolv år ner till Linus utan att vi bara får ha kul tillsammans. Att det inte spelar nån roll att jag egentligen inte vet särskilt mycket om Elins vardag, vi får sitta ihop de där dagarna och bara dela våra hjärtan helt okomplicerat. Jag har i en vecka fått vara tio år yngre, fått skratta och kramas och inte tänka ett dugg på den jobbvardag som står för dörren. Och för det är jag oerhört tacksam. Att jag sen snittat fyra timmar per natt och igår knappt orkade ur sängen, det var det värt. Sitter hemma i min soffa i Lund och är så där härligt lägerbakis, med huvudet trött av sömnbrist, med lägersångerna på repeat och hjärtat fyllt med kärlek. Med en saknad och en tacksamhet, och en längtan till nästa år. 

 

Sista dagen i skolan fick mina elever skriva positiva ord om varandra. Som vanligt i behov av bekräftelse slängde jag in en lapp med mitt namn på. Och fick till stor förvåning läsa att det adjektiv flest elever skrivit om mig var "cool". Inte direkt ett epitet jag skulle använda om mig själv i första taget, men ja.. kul att höra. För att befästa denna nya egenskap har jag köpt en keps. För jag har hört att är man inte cool innan så blir man det av en keps. Och vem vill inte va cool.

 

 

Det har gått sju veckor sen jag kapitulerade. Efter många om och men och "bit ihop" gav jag upp att försöka klara det som jag såg som självklart att klara; jobbet. Det var ingen skräll för någon tror jag, alla i min närhet, inklusive jag själv, hade sakta men säkert sett det komma. Jag hade flaggat för det i flera månader och min omgivning hade försökt övertyga mig om att det jag höll på med inte var bra för mig. Men jag vägrade inse. Till slut sa min kropp ifrån med bestämdhet. Och då hade jag flera sidor med incidenter från jobbet som de flesta hade baxnat för; hot och våld och psykisk terrorbalans. Det var på Breanäs. Jag hade haft en förhållandevis bra vecka på jobbet och hade skrattat mer än på länge och tänkte nog lite att det var på väg att vända. Sen blev jag slagen av en elev och i efterdynigarna av den chocken (jag tror i alla fall att det fanns en koppling där) orkade min kropp inte med den konfaträff som fyllde helgen. Jag hade ont i huvudet, var yr, mådde illa, hade kramp i magen och var så trött att det inte fanns gränser för hur mycket jag skulle kunna sova. Så fort det fanns en chans att vila låg jag i min säng. Men jag ville ju ändå va med på allting, såklart. Jag höll min lektion och drog mitt strå till stacken. Till lördag kväll. Då jag låg i min säng och var rädd för att inte kunna klättra ner för stegen. Ledarna omringade mig och var oroligare än jag förstod. De tyckte inte jag skulle vara med på festkvällen, men det är klart jag var. Fast jag tog pauser och låg på stolarna i ledarrummet mellan varven. Jag är envis, ytterligare en styrka som även kan bli en svaghet, ibland för envis för mitt eget bästa. Det som till slut fick mig att inse vart jag var på väg och vad som kunde hända om jag inte själv tog ansvar för mitt bästa och förändrade riktning på mitt liv var två fantastiska vänner. Malin som satt och grät för att hon var så rädd för vad som kunde hända med mig och Emilia som med egen erfarenhet förklarade med pondus vad det fanns för alternativ och vem som hade att välja väg. Jag tror jag inbillade mig lite att det var för deras skull jag gjorde det, det var för svårt att göra det för mig själv, men när jag la mig på kvällen var sista tankern i huvudet "Åh, nej, varför lovade jag Emilia att prata med chefen". Så fantastiskt irrationellt. På söndagen hade jag redan gett upp, jag sov tretton timmar den natten. En gång när jag vaknade stod det frukost vid min säng, nästa gång var den tomma tallriken borta och istället stod det ett glas vatten. När jag till slut tog mig upp ur sängen var det dags för lunch. Jag uppbådade kraft till de sista orden till konfirmanderna. Sen åkte jag hem och gick in i en minst sagt tuff vecka. Sov inte mycket den natten. På måndag morgon ringde jag och sjukanmälde mig, ett gigantiskt steg i min värld. Man är inte sjuk om man kan stå upp, typ så har jag vuxit upp. Och jag kunde ju stå upp, men jag var seriöst rädd för att en dag inte orka ens det. Jag hade ett möte med chefen som sa åt mig att stanna hemma resten av veckan. Så jag gick hem igen och la mig i sängen och sov. De första dagarna såg ut lite så. Två timmars aktivitet och sen sovpaus, på repeat. Extremt mycket tankar på vad som skulle hända, på vem jag var i allt det. Men jag var inte ensam. Malin tog hand om mig som om jag var ett litet barn de första dagarna, hon kom med mat och satt bredvid mig när jag sov för att jag skulle slippa vara ensam. Hon ringde och smsade och följde varje steg jag tog. I sällskap med en mängd andra människor. Jag tror inte jag behövde laga mat på hela veckan. Så fint att se hur vänner ställde upp, även de jag minst anade stod där när jag behövde det. Det var stort. Och gjorde att fallet inte kändes lika tungt. Då jag var besviken på mig själv stod de där och var stolta över mig. En beteendevetare och en läkare senare var jag sjukskriven på riktigt. Nu en och en halv månad senare och efter ytterligare möten på företagshäsovården och vårdcentralen, med facket och chefen har jag nu landat i en halvtidssjukskrivning maj ut. Det känns mest skönt. Åtminstone när jag inte tänker på fortsättningen. Nästan varje dag inbillar jag mig på morgonen att jag nog ändå skulle orka hela dagen. Men vid lunch är jag trött igen och ofta somnar jag i soffan när jag kommer hem. Så riktigt återställd är jag inte, och alla uppmanar mig att ta det sakta. Inte riktigt min stil men jag försöker lära mig. Fantastiskt stöttande kollegor har jag, de har verkligen bara uppmuntrat mig att ta det lugnt, att inte oroa mig och inte komma tillbaka för snart. Det stödet är extremt vitkigt. Hade jag fått höra den minsta suck över att jag inte gör samma jobb som dem hade jag brutit ihop. Men nu har jag inte gråtit på jobbet på två hela veckor, kan vara rekord för den här terminen. Jag är så tacksam för kollegor som står bakom mig, som tar uppgifter för mig när jag inte orkar och kämpar för mig när jag inte vet vad jag ska säga eller klarar av att stå upp för mig själv. Jag är fortfarande orolig för vad som ska hända; hur det ska bli när min sjukskrivning är över, om jag någonsin kommer att klara av att jobba heltid, om jag ska hitta den där balansen jag behöver. Men jag har goda föutsättningar. En läkare som förstår, en remiss till terapi, stabila kollegor och inte minst vänner som står där med öppna armar när det behövs och klara direktiv när det behövs. Av allt jag är - ett ofantligt stort TACK till alla er. Och ett extra tack till Malin och Emilia, ni är ovärderliga. 

Det är många som frågat mig hur många vänner jag har i Etiopien. Öhhh, typ två hundra brukar jag svara. Oklart. Jag skulle ändå vilja räkna med alla mina gamla elever på dövskolan i Nakamte, och det blir väl en drygt hundra. Och sen några till som tillkommit under alla de återbesök jag gjort där de senaste åren. Och så några döva lärare på det och någon enstaka hörande från nakamtetiden. Sen har vi ju lutherska kyrkan i Addis och Asella, svårberäknat men kanske fyrtio pers som kan kallas för vänner. Ett gäng ferengis från språkskoleveckorna och lite folk som hör till tiden där, inte minst EFS-missionärerna som jag lärde känna då. Och så det senaste tillskottet; alla människor som jag lärde känna under mitt år på Swedish community school, minst hundra pers i olika sammanhang med skolan som bas - kollegor, föräldrar, personal, kollegors kompisar och så vidare. På det kan ni slänga på några vänner till familjen, ett gäng från Bingham och annat löst folk. Jag tror bestämt vi hamnar på tre hundra pers. Med den vetskapen borde väl alla förstå att det krävs årliga besök för att hålla liv i alla relationer, eller snarare för att stilla saknaden av dem. De är människor som varit del av de lyckligaste stunderna i mitt liv, men som också delat mängder av tårar och kamper. Och de betyder obeskrivligt mycket för mig. I påskas var jag nere en kort sväng, och hann träffa vänner i såväl Addis som Asella. Ett litet axplock:

 

Det senaste halvåret har jag väldigt tydligt fått känna på hur mina styrkor också är mina svagheter. Det som jag ofta sett som mina främsta egenskaper har visat sig vara det som fått mig på fall. Min höga ambitionsnivå och min empati för andra människor. I sig själva goda egenskaper som jag är stolt över att besitta. Men i urartade mängder och komplexa situationer förädiska. Gång på gång har jag fått det påpekat för mig, inte minst av kollegor, att jag måste släppa på kraven på mig själv och sluta ta in andras känslor. Att jag måste bli mer slarvig och göra saker dåligt. Och minska mitt engagemang för eleverna. För min egen skull. Det där med att tänka på mig själv och mina behov kommer inte naturligt, det kommer rent av motstridigt. Hela mitt jag skriker efter att prioritera andra, att inte känna in vad jag orkar eller vill utan se till andra människors behov. Men jag inser ju såklart också att om jag till slut inte orkar mer så kan jag heller inte göra något för andra, så jag får väl försöka ge upp och se till mig själv också mellan varven. En snårig balansgång. I vilket fall, nu när så många påpekar mina brister och mina ohållbara ideal, så tänker jag att jag vänder på det hela och säger att mina svagheter också är mina styrkor. Jag vill vara ambitiös och empatisk, det är jag.

Jag gjorde det igen. Tog till flykten. Och ännu en gång till det välkända flyktmålet Etiopien. Där jag vet att jag får möta överflödande kärlek utan några som helst motprestationer. Mitt i en vårtermin som vecka för vecka blivit allt tyngre, som sugit ut all min energi tills jag knappt kunde stå upprätt, fick jag panik och var bara tvungen att komma bort. Bort från kyla, mörker och ångest. Två veckor utan krav, med det stora målet att vila och bara göra sånt som jag mår bra av. Två  fantastiska veckor fulla av vänner och kramar, vila och mängder av efterlängtad sol. När hemresan närmade sig ökade också paniken över att återgå till jobb. Min sjukskrivning hade gått ut och jag var inte säker på hur jag skulle reagera på att återvända till jobbet. Mycket riktigt besannades mina farhågor. En ordentlig krasch blev det. Mycket ångest och tårar. Idag är jag sjukskriven igen och när väl mötet med chef och fack imorgon är över hoppas jag kunna landa i en ordnad vardag igen. En vardag med enbart jobb på halvtid, med psykologsamtal och vila på schemat. Jag har en lång väg kvar, det är jag väl medveten om. Gång på gång frestas jag att fly, att säga upp mig och gå på första bästa flyg iväg från en vardag jag inte har kontroll över och inte orkar med. Men jag vill inte fly. Och jag vet att flykten bara är en temporär lösning. Jag behöver va ta itu med det som jag flytt från i så många år, allt det som ligger och gnager i mitt huvud och som jag i ren överlevnadsinstinkt skjutit undan. Nu ska det upp på bordet och jag ska lära mig vägar att leva med mig själv i det samhälle som omger mig, i den vardag jag vill leva. En lång och tuff men livsnödvändig resa. 

 

Våren är här. Solen skiner. Ännu en vinter är överlevd, fast det var på håret. Efter två vintrar på sydligare breddgrader hade jag smått glömt bort hur jobbigt det är att inte få se sol på flera veckor. Helt seriöst har jag de senaste månaderna antecknat i min kalender vilka dagar solen skinit, så sällan har det varit. Det var två veckor då himlen var jämntjock dygnet runt. Kylan är väl inte heller något att hänga i julgranen men mörket är ändå det värsta. Liv behöver sol. Och äntligen känner jag att jag lever igen. Balkongdörren får stå öppen, shortsen har varit framme och fotboll har spontant ägt rum i gröngräset. Att få sitta i gassande sol med glass och hallon, det krävs inte mer för att göra mig lycklig. Och jag blir allt mer övertygad om att det inte är meningen att man ska bo i Sverige under vinterhalvåret, inte konstigt att folk blir deprimerade. Tacka vet jag platser där man utan betänkligheter kan förutsätta sol vareviga dag året runt. Jag är på väg till en sån plats nu.

 

Det finns två extremt obehagliga delar i att falla fritt. 1. Att ta steget ut från den trygga plats man står på. 2. Att inte veta hur fallet kommer att tas emot. Det första steget är avklarat, hur det kommer att sluta är fortfarande förfärande oklart. Just nu hänger jag i ett skyddsnät som jag är oerhört tacksam över, men oron över att ramla igenom och fortsätta fallet finns konstant där. Liksom frågan om hur lång klättring upp jag har framför mig. I allt är ovissheten det värsta. 

Borde sova men flyger på moln. Har precis införskaffat en flygbiljett till Etiopien över påsk och lite till. Är så taggad! Äntligen (ja, jag vet att det inte är så länge sen men det känns ändå som ett äntligen) ska jag få trampa etiopisk mark igen. Efter allt mörker och kyla och avsaknad av sol. Kan inte tänka mig något bättre att se fram emot. Bara tre veckor kvar. Känner mig lite galen, men mest lycklig. 

I helgen har solen behagat skina.

Och livet blev per automatik hundra gånger gladare.

Älskar sol.