Maria

Det bästa med Lund är att jag har majoriteten av mina vänner och min familj här.

Det sämsta med Lund är att det ligger så långt från Etiopien. 

När jag flyttade hem från Etiopien 2010, efter två halvårs-perioder i Nakamte, tog det mig drygt ett år för att känna mig hemma i Sverige igen. År av kamp. Nu är jag där igen. Efter nästintill ett år i Addis förra lärsåret harvar jag nu i träsket av att inte veta var jag hör hemma. Vilken kultur som är min och var jag egentligen vill vara. Vad jag inser är hur ofantligt mycket de där stabila vännerna som står kvar är. De som är de samma år efter år och som inte vacklar hur vilsen jag än är. Jenny Axelsson. Jag är otroligt tacksam för att du finns. För att jag kan ramla in och ur din vardag precis hur som helst och du står där tålmodigt med ständigt öppna armar. Kan inte beskriva hur mycket du betyder. Du får mig att känna mig hemma. 

 

I helgen har jag hängt med lite folk som jag lärde känna då vi för tre år sen (tjena vad tiden går fort) bodde på samma korridor. Då jag flyttade in tänkte jag socialt nog att jag inte behövde lära känna folket på korridoren. Jag skulle bara bo där, ha Cecilia att hänga med och i övrigt var jag ganska nöjd med den sociala sfär jag redan hade och levde i villfarelsen att jag inte hade plats för fler vänner i mitt liv. Som många av er redan vet funderade jag efter några månader på att flytta tillbaka till föräldrahemmet då det där korriorslivet inte var så mycket i att hänga i julgranen. För er som inte inser det själva (typ sådana som jag) är det inte superexalterande att bo ihop med folk som du fått för dig att du inte vill lära känna. Det blir dessutom lätt så att den tanken projiseras på korriodorarna och får som resultat att du inbillar dig att de inte heller vill umgås med dig. Som väl var nöjde sig inte mina gökboetvänner med att låta mig snabbt passera in och ut i köket utan de pratade med mig, som om de faktiskt ville lära känna mig. Och för att ni nu inte ska få en helt snedvriden bild av mig så pratade ju även jag med dem. Jag till och med började tycka om dem och se dem som mina vänner efter ett litet tag. Så där överdrivet svårflirtad är jag ju som bekant inte. Jag gillar ju ändå människor. Men det var ändå som att det tog emot lite, jag har ju, som även det bekant, lite svårt för att släppa idéer jag fått för mig. När jag sen väl började hänga med dem och relationerna började fördjupas ramlade de snabbt in i facket med vänner jag inte tänker släppa. Inte utan betänkligheter då det facket redan var nästintill överfullt, jag är ju sådan att jag inte släpper taget om folk som en gång kommit in i mitt hjärta. Och länge tänkte jag ändå att så fort jag lämnat Larran skulle dessa folk försvinna ur mitt liv. Ändå sitter jag här nu och inser hur mycket jag saknar det där larranlivet och människorna som under tre terminer fyllde min vardag med så mycket glädje och kärlek. Larranvardagen var ändå den senaste vardagen jag hade i Sverige och när jag nu famlar rundor efter sammanhang att vara en del av dyker den vardagen med jämna mellanrum upp i mitt huvud. Inte för att den är ett möjligt alternativ. Den tiden är över. Jag är inte längre student, levde redan då på övertid, och de flesta av de vänner jag delade vardagen med då har flyttat på andra håll och gått vidare i livet. Men jag är grymt tacksam för åren där. Den mest studentiga och periodvis bekymmersfria vardagen jag någonsin haft. Med allt från sittningar och korridorsrumshäng till utfärder och fotbollstippning. När jag tänker på det blir jag helt varm i hjärtat. Men det bästa, såklart. Människorna. Dem som jag till slut släppte in i mitt liv och som alltid kommer att ha självklara platser i mitt hjärta. Så tacksam att ni finns och jag hoppas verkligen att vi aldrig släpper taget om varandra. 

 

Första året på Larran 2013/2014

 

Andra omgången, våren 2015

Sommaren 2015

 

Och från förra året efter mitt etiopienår

Så här kan man också umgås:

 

 

på sex dagar har jag lagt ut totalt:

14 birr för mat

300 birr för boende

160 birr för transport

helt okej även för snåla jag

 

..och en birr är alltså 40 svenska ören

Jag tror att jag kommit fram till en generell slutsats. Det är när man börjar känna en kultur på riktigt som man kan börja att medvetet gå emot den. Inte så att jag på något sätt vill hävda att jag helt och hållet känner den etiopiska kulturen, inte på långa vägar, men jag börjar närma mig gränsen där man kan börja gå emot. Om jag jämför med den svenska kulturen, som jag väl ändå kan säga mig känna ganska ingående, så känner jag alltsom oftast för att gå emot. För att bryta av och visa på andra alternativ. Vägra gå in i konsumtionshetsen, ytligheten och avskärmningen - delar av den svenska kulturen som jag inte direkt uppskattar eller vill vara en del av. Här i Etiopien har jag väl hittills mest bara kämpat för att försöka förstå och anpassa mig till kulturen, fråga mig för för att försäkra mig om att inte trampa någon på tårna. Det har väl lyckats mer eller mindre bra skulle jag tro. Men efter hand har jag blivit mindre och mindre nojjig med det där, mindre orolig för att göra fel och inte passa in. Jag ser inte ut som en etiopier, jag pratar inte som en etiopier, jag klär mig inte som en etiopier, jag rör mig inte som en etiopier - listan kan göras lång. Inte för att det ursäktar ett klumpigt beteende men jag inser ju att jag oavsett hur mycket jag kämpar kommer att göra fel, och att det faktiskt inte är så farligt. Jag har också märkt under de senare årens etiopienvistelser att etiopierna själva går emot en hel del av det som jag trott vara "kulturmåsten". Man får visst säga "nej tack" till inbjudningar, man får bestämma oklar träff och sen inte dyka upp, man behöver inte äta ens hälften på tallriken, man kan säga att man inte dricker kaffe, man kan komma timmar för sent till det mesta, man kan insistera på att värdinnan ska sitta ner och äta tillsammans med en. Med mera. För mig har det varit en lättnad. Sen kanske kulturlättandet också berott på att jag bott i Addis ett år och att kulturen här är mer lik den hemmavid, på ont och gott men lite skönt för en ferenji som jag. Det är spännande med kulturer. Och jag skulle vilja säga att den bästa komplimangen man kan få är "you are like habasha", då är jag nöjd och inbillar mig att jag ändå lyckats rätt bra med den där kulturanpassningen.

Ännu en asellajul har avverkats. Med lika stor portion lång gudstjänst och dorowatmiddagar i plural som vanligt. Kan inte annat än att älska det. Alla öppna hem och öppna hjärtan - det lätt bästa med det här landet.

Under höstens gång - med all kamp med dålig självkänsla, orimliga jobbkrav, perfektionism och självförtroendesvackor - har jag kommit på ytterligare en sak som jag gillar med Etiopien. Förutom att folk alltid har tid, inbjudningar till höger och vänster, all öppenhet och så vidare. Etiopien påverkar även hur jag ser på mig själv och mina prestationer. I Etiopien är jag en annan person än i Sverige. Och jag tror bestämt att jag föredrar etiopienversionen. Förvandlingen kom automatiskt så fort jag landade på Bole och drog in den torra luften. Med ens blev jag så där glad och självsäker som jag insett att jag ju brukar vara när jag är här. Jag skämtade glatt på amarinja med visumhanterarna och började otvunget prata med två norska killar som också väntade på sitt bagage, det senare resulterade i nummerutbyte. Kanske träffar jag dem nästa vecka, kanske inte. Poängen är att jag vågar ta för mig. När jag är här vågar jag tro på att andra vill umgås med mig, och att jag har nåt att komma med. Dessutom är det inte så komplicerat här. Man går på någon, hänger in på ett café eller går bredvid varandra och pratar en stund. Eller så bara hälsar man och går sen vidare åt olika håll. Alltsom oftast med ord om återseende, som båda vet kanske inte blir av. Men det viktiga är att man nånstans vill ses, inte när och var. Jag har hakat på trenden. Dyker upp oanmäld och avslutar alltid samtal med "see you". En stil som inte fungerar lika bra i Sverige. Ytterligare en anledning till att hålla sig i Etiopien - jag vill vara den här fria, spontana och självsäkra Maria.

.

Jag är präglad av tanken att man är stark om man klarar allt. Helst ska du klara allt på egen hand. Att be om hjälp är att visa sig svag, och det är ett misslyckande. Nu hårdrar jag det lite, men i grund och botten är det så jag tänker. Genom hela min uppväxt har det inte funnits nåt som heter "jag ger upp". Inget "jag klarar det inte själv". Man klarar helt enkelt allt. Jag har haft det lätt för mig på många sätt. Har alltid varit stark. I många många år slöt jag alla känslor inom mig och grät jag var det ensam, inlåst på en toalett. Fast det hände i princip aldrig. Jag minns hur jobbigt det var att ta körkort, för kanske första gången i livet stötte jag på verklig patrull; jag var helt enkelt inte bra på att köra bil. Jag fick kämpa. Sen fick jag ju alla rätt på teoriprovet och klarade uppkörningen på första försöket, men det var efter hård kamp och badkarsmängder av tårar. Men ja, helt katastrofalt misslyckat var det väl inte. Någonstans under åren efter gymnasiet insåg jag att det nog skulle vara bra för mig att misslyckas lite, för att inse att världen inte går under för det. Så jag tänkte att det kanske skulle vara nyttigt att bli underkänd på en tenta, samtidigt visste jag att det inte skulle hända. För jag är ändå jag. Och jag har ett kontrollbehov utan dess like. Och en missad tenta, det är utom kontroll. Att misslyckas är överlag att släppa kontrollen. Så jag måste ändra perspektiv på vad som är ett "misslyckande". Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Att vara "svag" är att vara stark. En vän till mig som delade min kamp på skolan i Addis förra året gav mig bibelordet "I svagheten är kraften störst (...) Ty när jag är svag, då är jag stark". Dessa ord har jag kört som ett mantra i huvudet det senaste åren. Jag är inte där än att ett misslyckande är okej. Jag får panik om jag känner att jag tappar kontroll. Men jag har gått in i en vägg och känt på hur det är och jag vill inte hamna där igen. Då är det inte värt att försöka vara starkare än man är. Inte värt att låta bli att vara svag. Häromdagen hade jag ett två timmar långt samtal med min chef då jag lättade på allt jag gått och burit på under terminen. Alla misslyckanden. Och tänka sig.. han tyckte inte att det var några misslyckanden. Och han betonade gång på gång att alla de här kraven som jag känner på mig själv enbart är mina egna, att all besvikelse som jag går omkring och inbillar mig att andra har på mig enbart är min egen. Att gå till rektorn och erkänna att jag inte klarar av att undervisa i ett klassrum med de elever som råkar befinna sig där var ett steg i att våga vara svag. Och som min kollega Rickard sa när jag kom tillbaka till arbetsrummet efter samtalet "och där föll en stor tyngd från dina axlar". Visst gjorde det det. Jag har numera inte särskilt svårt att visa mina känslor och tårar, tvärtom händer det stup i kvarten och jag känner mig inte särskilt svag för det. Jag har heller inte särskilt svårt för att offentliggöra en lista på mina svagheter. Men att för mig själv acceptera att jag inte klarar allt jag inbillar mig att jag borde klara - där har jag en bit kvar på vägen.

In i det sista velade jag – skulle jag stanna kvar hemma och chilla resten av lovet eller skulle jag ta mig upp till Stockholm de sista dagarna. Det blev huvudstaden och så bra det blev. Felicia tog ett matchande tåg och vi sammanstrålade på tågstationen, sen var det oavbrutet prat som gällde. Miriam anslöt sig och det kändes nästan som att va tillbaka i Addis. Så fint. Men det bästa var ändå att hänga med Cecilia hela lördagen. Så kravlöst och ärligt och kärleksfullt. Hänget inleddes med elva timmars sömn, välbehövligt. Lördagen spenderades på söder, på fik och i second hand-affärer. Hela tiden med aldrig sinande prat. Då mörkret föll och affärerna stängde tog vi oss bort till Johans lägenhet och fick med honom på etiopisk brakmiddag, magiskt gott. Med doftande fingrar och mätta magar satte vi oss på en pub på söder och diskuterade nörderi. Och när vi gick ut därifrån snöade det, vilken lycka! Idag har vi fikat, pratat och tittat på arsenalmatch med cecilias gäng. Nu sitter jag på snälltåget hem och är nöjd. Jag har fantastiska vänner och jag trivs i Sverige och en liten liten bit av mig tänker att det ändå hade varit spännande att prova på Stockholm lite mer på riktigt någon gång i livet.

 

I våras bestämde jag mig för att det var dags att packa väskorna och åka tillbaka till Sverige, tiden i Etiopien var slut för den här gången. Jag var dock tydlig med att använda orden ”going back to Sweden” och inte ”going home to Sweden”. Lite löjligt kanske, men hallå Etiopien är ju faktiskt också mitt hem och särskilt då när jag bott där tio månader och verkligen haft det som hem med allt vad det innebär. Så jag betonade att Etiopien också var mitt hem, minst lika mycket som Sverige och hur jobbigt det skulle bli att åka tillbaka och känna sig som en främling i sitt eget land. Samtidigt längtade jag tillbaka till Sverige, stundvis till och med väldigt mycket. Men ja, det är ju alltid med tårar i ögonen jag tar farväl av älskade vänner och hela den etiopiska världen. Jag packade mina två röda väskor och tog i med all kraft för att få ihop dem med ett års liv itryckt (eller ja, hälften av mitt bohag lämnade jag väl kvar utportionerat i Asella, Gullale och CMC, men i vilket fall var det mycket som skulle med till Sverige). Jag satte mig på flyget med den välbekanta ångestkänslan i hjärtat, lyckades dock få liggplats båda sträckorna och umgänge med hectorfamiljen i Kairo så jag led ingen större nöd. Mamma och Pappa kom till och med och hämtade mig på Kastrup, under förevändningen att jag ju inte kunde dra mina väskor själv handikappad som jag var med två svullna fingrar i ett paket. Vi åkte raka vägen till sjukhuset och jag var återförundrad av hur organiserat Sverige är, och hur maktlös man är i ett så opersonligt system. Men dit jag skulle komma med det här inlägget var hur HEMMA jag kände mig i Sverige. Det är klart att jag ”went home to Sweden”, ingen diskussion. Hur hemma jag nånsin känner mig i Etiopien, och det är duktigt stora hemmakänslor, så är Sverige mitt hem och här är jag hemma på så många plan. Jag väcker ingen uppmärksamhet på gatan och jag förstår obehindrat vad folk i allmänhet säger och menar. Som jag sagt tidigare så gick jag på moln hela sommaren och bara kände mig hemma och var nöjd med mitt fantastiska fosterland. Visst är svenskar trevliga människor, och vår natur är så ren och vacker, och allt är så organiserat och strukturerat, och folk vill faktiskt prata med en. Solen sken och folk var lediga och ville träffa mig. Vad mer kan man önska? Mina farhågor om att återigen känna mig borta hemma kändes långt borta. Behöver jag säga att kraschen kom. Men inte förrän i september då alla, inklusive jag själv, skulle in i den ”välbekanta” vardagen. En vardag som för mig på många sätt var ny även om jag var tillbaka i Lund. Det var jobbigt. Jobbigt att återigen inse att det inte är att ”bara” gå tillbaka till det gamla, för det finns inte kvar. Sverige står inte på paus bara för att just jag råkar befinna mig utomlands. Och inte jag själv heller, jag har ju också förändrats av ett år iväg. Flera av dem jag brukat hänga med hade flyttat från Lund och de andra hade ju levt ett år utan mig i vardagen och jag kände mig så otroligt bortglömd. Jobbet trivdes jag i vilket fall väldigt bra på, och där hade jag en funktion. Men det är inte lätt att vara ny på jobbet heller, och det är inte alltid eleverna är så där underbart söta direkt. De kan vara direkt jättejobbiga faktiskt och jag har fått kämpa mig igenom många lektioner. Suttit i personalrummet och gråtit och fått förklara röda ögon med allergi för nyfikna elever. Fina kollegor har jag i alla fall och de har stöttat mig så mycket. Det är jag grymt tacksam för. Och nu tycker jag nog att det faller på plats steg för steg. Det är ju mitt yrke, jag känner så att jag är på rätt plats. Att det blev mörkt och kallt gjorde väl sitt till också. Efter två år utan höst hade jag förträngt hur jobbigt jag brukar tycka att det är när världen omkring en dör bort och solen går i ide. En krasch kom alltså, och lämpligt nog en helg då jag var omgiven av pålitliga inlyssnande vänner som kunde både trösta och utmana mig att ta tag i både mig själv och mitt liv, fram för allt är det väl bilden av mig själv och kraven på mig som jag, för tusende gången, måste bearbeta. Ett livsprojekt. Något som var skönt mitt i allt jobbigt var vissheten om att det skulle bli bra. Jag har ju trots allt gjort dessa vardagsbyten ett par gånger nu och vet både att det är jobbigt och att det blir bra. Och så vet jag ju, innerst inne, att jag är omgiven av människor som älskar mig bara för att jag är jag – och det är väl ungefär så mycket man behöver för att leva. Och för att känna sig hemma.

 

En liten smak av hur det kan vara när ens två länder åtminstone för en dag får sammansmälta på en och samma plats fick jag då Desta och Benedicte gifte sig i Asella i somras. Plötsligt befann sig flera av mina närmaste svenska vänner i Etiopien, ihopblandade med vänner från såväl Nakamte som Asella. Svenskan blandades med amarinjan och det bästa de kulturer som gjort mig till den jag är fick höja bröllopsdagen till oanade höjder. För en som har så nära till tårarna som jag var det dock lite i jobbigaste laget att ta in härligheten och samtidigt veta att den dagen efter inte längre skulle va kvar. Men jag njöt, att jag gjorde. Och jag längtar ännu mer till den dag jag kan få hänga med mina nakamtevänner sida vid sida med mina lundavänner. Ett hopp som lever. 

 

Så till Benne och Destas dag. Vi samlades ett stort gäng svenskar på lutherska kyrkans område i Asella - ett av alla mina hem - några dagar innan bröllopet. Vi fixade och förberedde, guidade gästerna på timlånga vandringar i gröngräset, knöt eukalyptusgirlanger och pyntade med vita ballonger i ett mintgrönt rum med stolar i regnbågens alla färger. En salig blandning av Etiopien och Sverige. En höjdpunkt var när jag en kväll fick äran att hjälpa områdets kvinnor med injerabak i kes Mekonnens kök, trots mina stukade fingrar fick jag gräva runt i smeten och för några minuter kände jag mig så där härligt hemma. Bröllopsdagen inleddes med en sista fix, håruppsättning och blomplock. Vi tärnor och marskalkar samlades tillsammans med brudparet i Mekonnens vardagsrum för lite injera till frukost. Därifrån gick vi tillsammans med Destas kör upp till kyrkan, sjungandes och dansandes - en helt magiskt glad stämning. När vi närmade oss kyrkan hörde vi jublet från de som var samlade där. Så öppnades dörrarna och vi tågade in. Och det var det bästa på hela dagen tror jag. Glädjen stod så tjock att det var omöjligt att inte fyllas av den, och där stod de sida vid sida; etiopierna och svenskarna. Vi fick sitta fram i kyrkan hela gudstjänsten, och bara det va en ynnest; att få skåda ut över havet av vänner som aldrig förr varit samlade tillsammans. Jag njöt, och behövde inte anstränga mig för fem ören för att le ut mot folkhavet. Och att le mot älskade Benne och Desta. Aldrig förr har jag fått följa ett par så nära; gråta med dem och skratta med dem, kämpa med dem och glädjas med dem. Ändå känns det så ofattbart, hur kan deras två världar bli en? Mina två världar känns så oförenliga, och det är ju samma världar. Gifta blev dem i alla fall, till folkets stora jubel. Svenskarna fattade snabbt gallopen och det fanns inte en tillstymmelse till stelhet utan vi alla jublade på. Sången och glädjen fortsatte hela vägen ner till lunchen som serverades i sports camps--matsalen. Kändes fint att fira bröllop på samma ställe som det hela bröjade. Vi åt massa injera och jag fumlade på med mina lindade fingrar. Efter den välsmakande festmåltiden var det dags för fotografering, i alla dess formationer. En paus senare tog vi emot brudparet uppe på seminariet i vilket det var dukat till fest. En omgång till injera och så svenska tårtor på det - även det en kombination av det bästa i livet. Om gudstjänsten och lunchen var mer åt det etiopiska hållet så var middagen mer klassiskt svensk med tal och framföranden kvällen lång. Jag höll ett tal som inte hade tårarna långt borta, faktum var att tårarna inte var långt borta under hela kvällen. Det var så mycket känslor. Jag var så lycklig och bara njöt av att ha så många av mina käraste vänner omkring mig, och de lyckokänslorna turades om att dominera mina känslor tillsammans med sorgen över att jag bara hade ett par få dagar kvar i landet. Men alltså, vad slår att hoppa omkring i gräset sjungandes ramsor från campen ena minuten för att i nästa stå i raden av ljushållande gäster med en sovande Eldana fastklängd runt halsen. Jag älskar det landet. Och jag älskar de människorna. Det blev ett perfekt avslut på fantastiska tio och en halv månad. 

 

Bland mina bilder på datorn vimlar det av mappar under namnet "Etiopien" och sen diverse olika årtal och årtalskombinationer, de senaste åren har jag ju varit nere flera gånger om året så då blir det ännu snurrigare i sorteringen. I viket fall har jag nu gått igenom mappen som heter "Etiopien 15-16" och alltså innehåller alla bilder från det senaste läsåret då jag jobbade i Addis Abeba. Det var ett väldigt innehållsrikt år med både djupa dalar och höga toppar. Jag ska göra ett försök att skildra året i bilder och text, men för att det ändå ska bli ett hyfsat överskådligt inlägg blir det inga djupare reflektioner.

Den 10 augusti 2015 började jag jobba som lärare på Swedish Community School i Addis Abeba, min första tjänst som lärare. De första veckorna bestod av teachers' training och planering för läsåret. Jag hamnade i årskurs ett med min kollega Menbi och fick ansvar för matte, no och svenska. Kollegiet under året va fantastiskt och absolut det bästa med jobbet, det och mina elever då som vann mitt hjärta totalt. Ledningen och ordningen på skolan var mer av det ostrukturerade och stundtals kaosiga slaget och det som drog ner hela året. Mer om mina upplevelser som lärare kommer i ett separat inlägg. Summa sumarum; utmanande, lärorikt, fritt, tufft, spännande och roligt.

Vissa dagar saknar man dem mer än andra...

 

I helgen var vi ett gäng  upp i Kalles barndomshem och fiskade kräftor i deras sjö. Ett exempel på allt fint man kan ta sig för när man bor i Sverige. Jag har varit smått i himlen sen jag kom hem och svävar mestadels fortfarande där  uppe - Sverige är ett fantastiskt land. I vilket fall åkte vi upp i fredags efter jobbet och rodde direkt ut på sjön för att lägga i burarna, efter en munter biltur med gamla klassiker på högsta volym. Tydligen ska det va störst chans att få fångst om man lägger dem i vasskanten men det till trots var det Johans och min första bur som drog in flest kräftor, och då låg den ändå en bra bit ut i vattnet. När vi lagt ut burarna var det dags för kvällsmat samt en os-fotbollsfinal. Lagom till att den va färdig drog vi ut på sjön i nattmörkret för att kolla burarna och plocka på oss inte mindre än nio kräftor. Galet trötta men upprymt nöjda kröp vi till sängs med klockan ställd på kvart i sex. Man kunde ju tro att man skulle va lite misspepp när Johan gläntade på dörren och undrade om vi va vakna bara några fjuttiga timmar senare, men inte då. Båtturerna va det lätt bästa med helgen och nu den sista gången låg dimman vacker i morgonljuset. Två till kräftor fick vi upp och de kokades några timmar senare vackert röda, efter att jag lekt kräftrace med dem utanför huset. Resten av lördagen spenderades på Kalles gård med traktor och får och på Högsjödagen i byn. En solig fin dag. Idag har vi mest ätit mat och transporterat oss i södergående riktning. Men några timmar på ett tak i Linköping fick som en sista höjdare avsluta en förträfflig helg.