Maria

Första skolveckan är till ända. Och det är fantastiskt skönt att få gå på helg. Hur mycket jag än tycker om mina ettor så ska det ärligt talat bli skönt att slippa dem ett par dagar. Jag är så otroligt trött på att tjata på dem - att va tysta, att sitta stilla, att ställa upp sig på led, att lyssna på mig, att inte slå varandra menamen. Är så fantastiskt trött på mitt eget tjat, kanns som ett under att de fortfarande tycker om mig. Men de gor ju ändå det "Miss Maria, I like your hair, I like your voice, I like when you teach even though I dont understand, I even like your shoes even though they are dirty. You are so cute" citat en av de mest lost tjejerna. Men som ett ägg kommer jag allt närmare det klassrumsklimat jag vill ha och det känns ändå betydligt bättre nu än häromdagen, även om jag har fått ta hand om klassrummet på egen hand de senaste dagarna. Ska bli spännande att komma igång med lektionerna på riktigt och ta itu med deras mer eller mindre befintliga matematikkunskaper.

 

Fredagskväll alltså, och vi har fått wifi hemma i lägenheten. Kändes konstigt att stå och laga spenatsoppa i köket och samtidigt lyssna på sommarprat och chatta med kompisar hemma i Sverige. Skönt att slippa gå iväg bara för att kolla mail och väldigt smidigt i planeringssyfte, men jag är ändå inte helt nöjd, gillar ju det där med att vara frånkopplad världen och leva mer här och nu. Men man får väl hitta en balans. Ser i vilket fall fram emot skype med kompisar och att få dela livet även med dem. Vi slutade jobbet klockan tre idag efter det dagliga mötet när eleverna åkt hem. Jag för min del tog mig bort till gymmet jag börjat träna på vid haja hulet. Där sprang jag mig trött. På vägen hem köpte jag förnödenheter som ägg och linser, och postade några brev till Sverige. Nu ikväll blir det en chill kväll framför en film i vårt numera hyfsat mysiga vardagsrum. Spenatsoppan har landat fint i magen och jag tror bestämt att den snart får sällskap av något mer chokladigt. Skulle tro att jag snart får sällskap av Felicia också. I helgen ska vi utforska mer av Addis, eller rättare sagt Felicia ska utforska och jag spela expert. Det blir troligen en tur upp mot Entottoberget, och sen på kvällen har MIkael som också jobbar på skolan pratat om att ta oss med till en jazzklubb nånstans. IEC och Thornellhäng står på programmet på söndag. Och så ska jag planera en veckas lektioner. Kommer bli en bra helg.

Kaos. Aven om Mikael forsokte overtyga mig om att det bara ar jag som har extremt behov av ordning som tyckte att det va sa kaosigt. Men alltsa. Tretton snurriga ettor som inte kan lyssna utan bara snurrar runt pa stolarna och har fokus overallt utom pa mig. Och som har ont i huvudet och hanger efter en som en svans och inte kan skillnaden pa 12 och 21. men sa sota, jag ska nog fa ordning pa dem. Det har ju bara gatt en dag. Min forsta klass. Anda stort pa nat vis. Forra veckan agnades at att stalla i ordning klassrum, lagga scheman och planera de forsta atta veckorna. Jag som ar lite av ett planeringsfreak, lagger allt som oftast lika mycket tid pa att planera hur jag ska planera som pa sjalva planeringen, utarbetade nagra enkla mallar for saval arsplanering som periodsplanering. Jag hann dock inte sjalv fylla i dem sarskilt mycket da mina ovriga larare tenerade att vanda sig till mig med sina planeringar, vilket resulterade i att de flesta periodsplaneringar foljer mina mallar. Anda lite nojd, even om det kanns lustigt att agera expert nar man egentligen ar sa mycket amator man kan bli, jag har ju aldrig planerat nanting mer an fem veckor framat (for en klass da alltsa, for mig sjalv planerar jag ju garna sa langt det bara gar..). Men assa, planering ar ju a och o i sant har arbete. Aven om jag inser att jag kommer fa gora om det mesta av innehallet i mina mallar. Sa sjukt svart att veta vilken niva eleverna ar pa, for att inte tala om att lyckas anpassa till alla varierade nivaer. Men kul ocksa, jag gillar utmaningar.

Allt har lost sig sa bra.

 

Jag har fatt diplomatid-kort med visum for tva ar.

 

Och idag fick jag en bankkonto-bok i vilken det star att jag ar etiopier.

I lordags tog jag mig antligen bort till Mekanissa, tror det ar min favoritdel av stan. Det blev forst hang med Eden, hon visade mig de tva affarerna hon har startat och sa blev det massa tjejsnack med hennes stundande brollop i cenrum - jag ska fa va brudtarna! Sen tog jag mig till Mekanissa och gick bort till katolska compoundet for att traffa mina gamla amarinjaklasskompisar Silvia, Stefanu och Efrem, ett glatt aterseende. Innan morkret la sig gick jag pa min gamla valkanda skolvag via mitt gamla gasthem bort till seminariet for att halsa pa familjen Thornell, sa fint att traffa dem igen. Ser fram emot mer hang i sydvastra Addis. Sa gott att ha massa vanner att traffa har, det forstarker verkligen hemmakanslan. Och an har jag manga kvar att traffa. Inte minst Samuel, vad jag saknar teckenspraket. Och sa IEC och binghamvanner. Men jag har ju gott om tid pa mig, verkligen skont att inte behova stressa fram utan kunna ta sigtid att chilla och trana och forbereda lektioner i lugn och ro. Ska ta mig an amarinjan ocksa sa smaningom. Tio manader kvar i detta underbara land.

Antligen tillbaka pa Kazanches. Tredje taxin som lovade att ta mig hem holl sitt ord. Tack och lov, for jag hade just ingen aning om var jag var. En snabb tur for att kolla in ett gym pa haja hulett blev saledes ett tretimmarsprojekt. Men men. Hem kom jag och ett bra traningsstalle fann jag. Men jag ar sjukt trott, har agnat hela arbetsdagen till att sortera dammigt material och stalla i ordning klassrum, ett gediget projekt med tanke pa vilket kaos vi utgick fran. Det ar lite som att vara med och starta en helt ny skola, enbart tva larare ar kvar sen forra lasaret och antalet barn har fordubblats sen dess. Och det blir till att gora merparten av materialet pa egen hand, men det kanns bra. Annars har det borja klarna i arbetsuppgifter, jag ska ha en etta och undervisa i matte, no, so och engelska, med sarskilt fokus pa matte och no, de ndra amnena lamnade jag med varm hand over till min kollega Membi. Nasta vecka kommer antligen barnen, ser valdigt mycket fram emot att fa lara kanna dem och komma igang med undervisningen.

 

Asella i helgen var valdigt najs. Inte minst att fa andas frisk luft och promenera runt i skog uppskattades. Och saklart att hanga med Desta och prata om allt mellan himmel och jord. En chill helg. Traffade coach och fikade med honom gjorde jag ocksa. Och kramade om sportscampbarn. Och halsade pa Bruks mamma, det blev en kanslomassig men fin stund och jag lovade att komma tillbaka nasta gang jag kommer till stan. Aven om jag inte forstod mycket av orden i kyrkan pa varken fredagskvallen eller sondagsmorgonen sa var det fint att fa samlas med kristna vanner, det har jag saknat sen jag kom hit.

 

Igar drev Felicia och jag runt pa Piaza, ett forsta steg i att gora henne bekant med Addis. Vi har sa smatt borjat komma i ordning i var lagenhet, dock saknar vi fortfarande spis, mattor, gardiner och stolar. Och vaggarna ar stora och vita. Vet inte hur vi ska lyckas fylla allt. Mitt rum borjar i alal fall kannas som hemma. ska bara fa upp lite mer foton pa vaggarna. Det kanns i vilket fall valdigt bra att dela lagenhet med Felicia, en fantastiskt bra och glad tjej. Vi ar nog ganska lika, lika ambitiosa, lika snala och lika onoga med mat. Skont. Lika oklara over var i varlden vi vill va nasta ar ar vi ocksa. det kanns ocksa bra.

 

Jag trivs alltsa, om det va nan som oroade sig for att jag inte skulle gora det. Trivs valdigt bra.

Jag gillar det inte. Att ta contract taxi till ett shopping center for att handla mat. Bara en san grej. Eller att anstalla nagon for att stada och diska hos oss, som att vi inte kan gora det sjalva. Som att vi inte kan trangas med alla andra i en minibuss eller ga till den lokala lilla suken och kopa fornodenheter. Fast ja, vi ar inte riktigt som alla andra. Och det ar ju bra att fler far jobb, och jag ar ju rik. Men. Jag gillar det inte. Kanns som det finns viss risk att det blir en hel del av addislyxlivet i ar, jag varken kan eller vill avskarma mig allt som "alla andra" (las ovriga svenskar pa skolan) tar sig for. Men jag kanner mig ocksa valdigt man om att halla kvar det mer genuina etiopienlivet. Att hanga med etiopierna, jobba pa amarinjan, ata injeran, aka minitaxis och, som nu, sitta pa ett risigt internethak och muttra over den bristfalliga uppkopplingen. For det ar ju sa jag vill leva. 

 

I helgen blir det paus fran lyxlivet i Addis. Det ska bli sa skont. Att fa umgas med folk jag redan kanner och att inte behova anstranga mig for att gora ett gott forsta intryck. Nu har det visserligen gatt valdigt bra den har veckan och jag kanner mig valdigt hemma med saval svensk som etiopisk personal pa skolan, men anda. Att fa kramar och slass och retas och prata minnen, det ska bli valdigt fint. 

Jag delar arbetsplats med Martha!! Vilken gladje nar vi mottes utanfor skolan imorse och insag att vi aterigen kommer va kollegor. Martha och jag jobbade tillsammans nagra veckor i Nakamte for sju ar sen och har varit vanner sen dess. Skont med ett bekant ansikte bland alla nya. En massa trevliga ansikten dock. Ser verkligen fram emot att lara kanna dem alla. Mycket nytt sa har langt bara, helt slut i huvudet av allt sprak och alla manniskor. Idag ska Felicia och jag flytta in i var lagenhet, ska bli gott att fa sitt eget och kunna satta upp foton pa vaggarna. Tva pianon har jag hittat ocksa, som jag far spela pa nar jag vill. Jag tror det har blir bra. Skolan kanns som en oppen och glad miljo som vill mycket, och som nat jag vill vara en del av. Till helgen hoppas jag dock pa att kunna fly Addis avgaser och komma till en annu mer hemmamiljo i Asella, langtar till alla vanner dar. 

Nar jag kom hem fran Etiopien i januari var det med en stark langtan tillbaka. Flyttkartongerna hade knappt hunnits packa upp pa larran innan projekt hittajobbiaddis inleddes, med resultatet att jag fick en intervju med rektor och styrelseordforande pa svenska skolan i Addis. Och jag fick det. Lagom till dess hade dock den dar intensiva langtan till landet lagt sig och valet kandes med ens inte lika sjalvklart. Men jag tackade ja anda, chansen va lite for bra for att missa och alternativen i Sverige inte lika spannande. Det ar den dar formagan jag har att trivas dar jag ar som alltid gor det sa jobbigt att bryta upp. Nar jag val kommer in i en vardag i nagot av landerna sa vill jag ju va kvar dar, da glommer jag nastan hur bra jag trivdes i det andra landet. Som nu nar jag skulle lamna Sverige efter sju manader i landet, da hade jag nastan glomt bort hur bra jag trivdes har i Etiopien. Jag har liksom fatt paminna mig sjalv om det med jamna mellanrum de senaste dagarna, for att inte bryta ihop helt av alla avsked. Dessa hemska avsked som paborjades redan i borjan av juni, avsked av allt sverigelivet for med sig men saklart framfor allt av mina alskade vanner. For tva dygn sen var jag pa puls - omgiven av underbara vanner. Vanner som kanner mig pa riktigt, som forstar mig och som tycker lika mycket om mig som jag om dem. Sadana vanner ar det inte lika gott om har. Och det ar val det som jag kommer att sakna mest de kommande tio manaderna. Det och att kunna rora mig fritt utan att alla lagger marke till en enbart pa grund av min vita uppenbarelse. Jag vet inte om jag riktigt fattat att jag ar har och att jag imorgon paborjar mitt forsta lararjobb som utbildad larare. Jag har liksom forsokt fortranga det, av radsla for vilka kanslor det kommer att bara med sig. An sa lange har taktiken funkat hyfsat bra tycker jag, va sa trott pa flyget att jag inte kunde tanka pa annat an att sova och sen jag vaknade imorse har jag bara levt i stunden och motat bort tankarna pa jobbet. Men det ar klart att jag i huvudet redan borjat planera forsta motet med mina forstaklassare, och det ar klart att jag ser fram emot att fa lara kanna dem och forsoka lara dem sa mycket som mojligt det kommande aret. Det ar bara radslan for att kanna mig otillracklig, och for den dar stressen och paniken som jag provat pa ett par ganger forut - de kanslorna ser jag inte fram emot. Men jag forsoker att bara vara har och nu och gora det basta av situationen, och vara odmjuk i att det har ju ar mitt forsta jobb och att ingen kan allt fran borjan. Men hjalp, jag ska ha foraldramote och utvecklingssamtal och lagga grunden for manniskors larande - och allt pa engelska. For val da att jag har de dar vannerna i Sverige att ventilera min panik med. En fraga som jag dock inte kan lata bli att stalla mig ar nar jag ska sluta att utsatta mig for sadana har jobbiga och utmanande grejer, nar jag ska sla mig till ro och vara nojd med att gora nat jag kan och inte mar daligt av. Nar jag ska lugna ner mig och vara pa ett stalle mer an ett halvar i taget. Jag bade langtar och fasar efter den dagen. Fast, nu ska jag ju faktiskt vara har i ett helt lasar, bo pa samma stalle och agna dagarna at samma sak anda till den 20e juni. Det ar stort. Aterkommer med mer information om mitt jobb och boende pa skolan, just nu har jag inte riktigt koll pa laget. Ska dock borja dra mig ditat och kolla in stallet lite narmare. Med magen full av hemlagad injera och fastemat som Chipos frus mamma bjod pa hemma hos sig. Det har med att glida in hemma hos folk och ta del av deras gastfrihet, det ar nagot av det basta har. Sa pass bra att det tar ut alla rop pa gatan.