Smärtan i att älska
Jag har varit på läger. Och det har varit så fantastiskt som bara läger kan vara. Och det gör ont att det är slut och att jag nu ligger själv hemma i soffan. Visserligen trött så jag skulle kunna sova en vecka, men ändå att jag redan saknar. Saknar människor som jag kommit att älska. Saknar att få predika för kidsen. Saknar att få älska förbehållningslöst. Gulteboveckan är den vecka jag sover lätt minst på året. Men det är också den vecka då jag kramas mest. Ett hem för en vecka, en familj för hela livet. Smärtan i avsked är så värd när man i backspegeln får se allt man fått i att älska. Och det är alltid värt att älska, oavsett hur ont det kan göra att skiljas åt.
