Maria

Igar nar vi akte hem fran stan satt jag tankte pa hur mycket jag saknade att halla om vara fina campbarn. Men vi hann bara ta nagra steg ur bajajen innan vi horde barn som ropade och sag dem komma springande fran olika hall. Sa stod man dar med armarna om Jonny och Binyam och var sa dar fantastiskt lycklig igen. Vad mer kan man begara? Latt gardagens hojdpuunkt.

Idag har vi tagit farval av barnen. Tararna rann och hjartat gjorde ont. Markligt hur mycket man kommit att alska dessa barn som vi bara kannt fyra dagar. Det ar det har med etiopier, de har en formaga att oppna upp hjartan och visa kanslor som fa andra. Igar flylldes ogonen av gladjetarar, idag har tararna varit mer av det sorgsna slaget. Det ar svart att forklara vad det ar som orsakar sana kanslostormar, det ar nagot som maste upplevas. Att alska och att skiljas at; det ar gladje och skratt men ocksa sorg och tarar. Kanslor som visar att man lever. Har med etiopiska barn som kramas och skrattar och grater och delar kanslor, har kanner jag att jag lever.

Har ni nagonsin upplevt att mungiporna drar sa mycket uppat att det kanns som att de aldrig komme ratt ramla tillbaka till ursprungslaget? Den kanslan hade jag igar. Efter fotbollsforlust, volleybollforlust och fonsterputsning drog festen igang. Vi var ett litet gang som borjade sjunga och dansa mitt i allt stadande. Allt fler sallade sig till oss, sangen blev hogre och dansen vildare. En gladje sa stor att ord inte racker till for att uttrycka den, helt magiskt. Jag var bara sa lycklig man kan bli. Nar vi borjade bli trotta i halsar och fotter samlade Coach ihop oss och drog igang en talangtavling. Lilla forvirrade Binyam var forst ut, han visste som vanligt inte vad han gett sig in i men var nojd med godisen som han fick efter att ha sjungit en liten stump. Nast ut var Josef, vars imitationer av en tupp och en asna fick hela salen att eka av skratt. Sjalv lag jag dubbelvikt. Mitt i allt det roliga da man trodde att det inte kunde bli battre sa Coach at oss att ga ner till matsalen och duka. Jaha, da va det slut pa det roliga tankte vi. Men vi hann inte ta mer an ett steg ut genom dorren innan vi brast ut i nya skratt. Dar ute lekte namligen coacherna en galen kuddlek och sprang omkring och slog varandra i huvudena. Efter en festmiddag med kott och lask spelade coacherna upp ett drama om den forlorande sonen. Stamningen var pataglig och flera av barnen grat. Vi sjong sanger och stod med armarna om varandra. Dans och tjoande kring en lagereld fick avsluta en fantastisk dag.

"Av barn och darar far man hora sanningen", brukar man saga. Jag skulle vilja havda att det ar av etiopier man far hora sannignen. Som nar ett av barnen pa campet forklarade varfor jag alltid blev tagen pa tre klapp i hand. "It is because you are so fat that you can't run".

Folk far saga vad de vill men dova etiopier har fattat grejen: nokia 3310 ar en fantastiskt smart telefon. Den har en vibrator som slar det mesta och tal att tappas i golv och vatten utan att paverkas markbart. Dessutom har den maskspelet - vilket kan underhalla vem som helst i flera timmar, till exempel killen bredvid mig pa bussen fran Nakamte idag.

Nagot av det basta med att komma tillbaka till Nakamte ar efter ar ar att fa se sina vanner mogna. Att fa se hur vilsna barn som forut utan sprak att uttrycka sig pa sprang omkring helvilda nu lugnat ner sig och kan delta i langa samtal eller lugnt sta och halla en i handen. Att fa se att Ebisa som forut sprang och gomde sig sa fort man tog upp en kamera nu star kvar och ler och kan erkanna att han saknar sina syskon och lite smatt langtar hem till sin familij. Att fa se Ararsa vaxa till sig och hur han och Mosisas relation gatt fran en dar storebror tog till vald for att uppfostra lillebror till en djup vanskap med omsesidig karlek. Att fa se hur Meskerem som forut yrade runt och nops tar hand om sin syskonskara. Att fa se lilla Lelise ga fran arskurs tre till sju. Att fa se Samuel med de stora visionerna ta tag i dem med stort engagemang och kampa for sina drommar i en varld som inte direkt talar for dova ungdomar. Det ar fantastiskt.

Tillbaka i Nakamte. Hanger med gamla vanner och ater god mat. Gor hembesok och skrattar och roliga historier. Fotas tillsammans med foraldrar och minns den gamla goda tiden. Och forsoker att inte lova att komma tillbaka i jul.