påsklov med Kalle
För en och en halv vecka sen vinkade jag av Kalle på flygplatsen, efter att ha haft honom här i tre veckor. tre väldigt bra veckor. Redan samma dag som jag efter lång väntan kunde ta emot honom ute på Bole åkte vi ut till Asella för att uppleva klassisk etiopisk landsbygd. Vi hände hemma hos Girmas, åt injera, chillade i gästhuset, gick långpromenad med Desta och Efraim, spelade uno med sportscampgänget, gick på marknad och va på gudstjänst. En skön helg.
Innan mitt påsklov tog start hade vi fyra dagar kvar av skolan. Av dessa fyra dagar ägnades en åt utflykt till Born free och två till bygga-borar-projekt med ettorna. Således på undervisningsfronten en ganska skön vecka. På övriga jobbfronten och även hemmafronten var det kaos. Jag fick hoppa in som rektor i brist på andra, vi hade krismöte med styrelsen, Felicia bestämde sig för att åka hem och Helena akutflögs till Nairobi - så det var mycket känslor i omlopp, väldigt fint då att ha Kalle där som personligt stöd. Men vi ägnade oss inte bara åt jobbsaker utan hann även med att hälsa på Thornells och Silvia och company, åka ett fullproppat tåg i ett kvällsskumt Addis, gå på restaurang och köpa skor. Desta kom en sväng och vi blev inregnade på ett fik, gick på museum och köpte mer skor.
I vilket fall kom påslklovet då väldigt lägligt och vi lämnade Addis för att åka norrut. Första anhalten blev i Bahir dar där vi tåg oss en båttur i solnedgången och tittade på flodhästar och gick runt lite på en ö. En promenad i stan med medelhavsfeeling och pizza en snurrtrappa upp blev det också innan vi somnade trötta efter den långa bussresan. Så gött med lov, jag hade riktig semesterkänsla.
Så kom vi till vårt primära mål; Simien mountains, och kunde inleda vår fyra dagars vandring i magnifikt landskap. Verkligen helt otroligt vackert. Det var som man hela tiden trodde att nu kan det inte bli bättre, så gick man runt kröken och stod förundrad ännu en gång. Och för min del tröttnade jag aldrig på utsikten, kunde sitta i timmar och bara njuta. Min något mer rastlösa resekompanjon hade mer behov av att åtminstone ha lite apor att spana på, de fanns det dock som väl var gott om - de omtalade gelada baboons. Första dagens vandring var kort och landade i ett camp med ett gäng amerikaner och en tyskgrekisk grupp. Den senare hängde vi med i hyddan på kvällen, satt runt elden och pratade kulturer och sjöng sånger på olika språk.
När vi vaknade i vårt tält nästa dag regnade det. Så pass mycket att guiden och kocken tyckte att vi skulle stanna i campet eftersom det skulle bli lerigt och svårt att komma över floden, och så pass lite att vi tyckte att det var nemas problemas. Så vi gick, och nån svåröverkomplig flod såg vi inte skymten av. Dock massa söta små råttor. Och så blev vi inbjudna på kaffe och kollo i en hydda längs vägen, ett mysigt avbrott i promenerandet. På kvällen hängde vi vid strålande vacker utsikt och väntade ut solnedgången, som det just aldrig blev så mycket med. Men fina bilder fick vi och jag hade nöjet att göra Kalle lite skakis, jag som alltid tänkt att jag är höjdrädd. Dagen avslutades med skotorkning över elden i hyddan.
Den tredje dagen vaknade vi till strålande sol. Frukosten serverades som vanligt på rutig duk på vårt privata bord. Vi slog följe med "Eu-killen" Faustu men tappade honom halvvägs då regnet började ösa ner och han snabbade på tempot. Själva gick vi och pratade friluftsupplevelser, lovordade Alem och försökte glömma bort hur blöta fötterna var. Stup, makalösa vyer och babianer kantade vår väg även denna dag. När vi kom fram till campet hängdes alla kläder på tork och vi gav oss efter en kort vila ut på kvällspromenad tillsammans med vår guide Misganu. Den sista kvällen blev riktigt trivsam i sällskap med guiden, scouten, kocken och kockens hjälpreda inne i den elduppvärmda hyddan.
Sista dagen i bergen inleddes med en morgonupplevelse i särklass. Vi steg upp tidigt för att se solen gå upp och jag lyckades även komma så nära ibixarna att hjärtfrekvensen ökade något. Sen gav vi oss iväg för att bestiga etiopiens tredje högsta topp Mount Bwahit. Väl där låg dimman så tät att vi inte kunde se måna meter, det var så vi funderade på om guiden verkligen hade tagit oss rätt eller om han bara ville få det sista av vandringen avklarad. På väg tillbaka kom en minst sagt rejäl hagelskur i sällskap med ett åksväder som inte var många meter bort. Totalt dyngblöta om allt som inte regnkläderna skyddade kröp vi in i bilen som stod redo nedanför berget, ändå skönt att kunna ta av skor och krypa in i ett torrt fleeceunderställ. Så var vandringen över och vi for in till Gonder. En helt fantastisk vandring i det kanske vackraste landskap jag någonsin sett.
Turista är kanske inte Kalles starkaste sida, men jag lyckades få se både slottet och kyrkan innan vi gick hem för att vila på hotellet. Kvällen bjöd på en oanad återförening. Där vi satt som bäst i färd med att spela tågluffens favoritkortspel dök nämligen Remko, Elina, Ella och Boas upp på restaurangen, det vill säga den hollänska familjen som Johan och jag fick skjuts av i Awash på sportlovet. Sjukt otippat men väldigt roligt, så det blev kvällsmat och prat med dem. En liten runda på stan senare la vi oss att titta på Vänner på hotellet.
Extremt mycket åkande på buss blev det. Vi underhöll oss med kortspel, disneyfilmer, musik, kakor och framför allt sömn. Tittade en del på naturen också, och störde oss på den höga musiken och de dåliga etiopiska filmerna.
En dags paus i Addis kostade vi på oss, då blev det basar på golfklubben, fika med addisvy, mer skoinköp och marknad på Sheromeda. Samt indisk mat och ett besök på Jolly bar tillsammans med Felicia och Shewit. En kväll med Martha hann vi också med, med mat och dans på Bole.
De sista dagarna på Kalles tre veckor spenderades i Arba Minch. Blev mer av semester och solchill, väldigt skönt faktiskt. Vi hängde på Paradise lodge och spelade biljard och pingis, åt glass och badade i deras pool. En safaritur blev det också då vi fick se krokodiler och zebror.
Vi avslutade runtresandet med att komma hem lagom till att eleverna slutade för dagen och kunde springa oss till mötes och krama sönder oss. Alltid lika fint att komma hem till dem efter några dagar på annat håll. En avslutande middag på Mamma Mia blev det innan jag följde med Kalle till flygplatsen och sa hejdå. Väldigt tomt blev det hemma sen. Kanske mitt bästa påsklov någonsin, i vilket fall det med absolut mest magisk utsikt. Tackar Kalle och Etiopien för det och uppmuntrar er alla att boka en resa till Simien, så värt det.
min största beundrare
Min största beundrare är en liten ljushårig pojke med lika mycket spring i benen som i fart i munnen. Helt otrolig söt och fantastisk utanför lektionerna, inte alltid lika lätt att ha att göra med under de lektioner som liksom går ut på att man ska sitta still och va tyst (typ alla). Ända sedan i höstas har jag, ofta via mamman (som är lika fantastisk även hon) , fått tonvis av bekräftelse. Som när den lilla killen varit ensam med mig på svenskan när alla övriga elever lyckades va borta samtidigt och när han kommit hem sagt att det hade varit "som i himmelen". När det blev dags för påsklov hade han bestämt sig för att han inte alls ville följa med familjen till Negash lodge utan skulle stanna på skolan och ha lektioner med mig. Och efter lovet när han glad i hågen berättade om allt han varit med om och jag påpekade att det kanske inte varit så illa ändå så sa han "men du är bättre". Så sjukt söt. Så för en vecka sen bestämde vi att han skulle få sova över här hemma hos mig, en idé som legat och grott i månader och nu alltså äntligen blev av. Killen vaknade tidigt imorse och va lite upprörd över att det var så tidigt för då skulle dagen bli så lång innan han skulle få komma hit. Nu ligger han och sover inne på mitt rum. Vi har ätit pannkakor, bakat chokladbollar och tittat på film. Till frukost imorgon är det utlovat en ny omgång pannkakor. Sover man över hos fröken så gör man. Det hela började med nedanfunna brev som killen la under kudden tillsammans med en tappad tand och hans käraste tillhörigheter:
Idag kom min andra stora beundrare (låt oss säga att jag har ett antal) och bedyrade för hundrafemtonde gången sin stora kärlek till mig. Han passade på att avsloja att han om det bara berodde på honom så skulle han gärna gifta sig med mig (sist la han till att han ju tyvärr var för liten men det hade han visst glömt idag). Och att det inte spelade nån roll hur många gånger jag blev arg på honom (ja det händer att jag blir aningen irriterad på mina elever) han älskar mig lika mycket oavsett. Så fint. Jag är för övigt bjuden på hans födelsedagskalas på söndag. Att va lärare för en årskurs ett innebär (åtminstone på den här skolan) otroligt mycket bekräftan. Varje dag får jag höra vilken fantastisk lärare jag är och hur mycket de alla tycker om mig. Det roliga är att det verkligen inte spelar nån roll hur tråkig och hård jag är mot dem, de tycker lika mycket om mig ändå. Och det är fantastiskt med alla de där kramarna. Lätt värt alla jobbiga stunder.
bröllopsäventyr
Då kan man bocka av "vara brudtärna på etiopiskt bröllop" på listan av saker man ska göra nån gång i livet. Och jag tror inte jag är jättesugen på att göra om det (obs, Benedicte och Destas bröllop räknas inte, det är inte riktigt ett riktigt etiopiskt bröllop - tack och lov). Fast det var fantastiskt också, absolut. Så roligt att få vara med bruden hela tiden och spännande att uppleva allt från händelsernas centrum. Men om vi ska ta och ta det från början. I lördags gifte alltså sig Eden, min kompis sen sju år tillbaka, och jag var brudtärna. Jag hade förstått att det skulle bli en intensiv dag och hade tänkt ladda med en översovning på Mekanissa för att vara närmare redan på morgonen. Men så ringde min brudtärnekollega Lina på fredagskvällen för att upplysa mig om att vi ju inte haft nån möhippa för Eden än, så den improviserades ihop kvällen innan den stora dagen. Jag mötte upp Lina och Hawi (de två andra brudtärnorna) på Ayertena (efter typ två timmars väntande i mörkret där), de va supernervösa och rädda för att prata engelska med mig. Jag lät dem ta täten, ovan som jag var vid möhippor i detta land - fast de verkade just inte ha jättebra koll på vad de höll på med. I vilket fall, så här blev möhippan. Vi pyntade Eden och Salomos blivande hem med ballonger och dukade upp massa kakor och tårta. Till slut kom bruden inte ont anande (det bästa med det hela var hur förvånad Eden blev, det var ändå riktigt lyckat), hon rullades in i toapapper och trugades i massa godsaker. Vi fotade såklart en massa och fnittrade lite. Max en timma varande eventet och sen drig bruden hem till sig och även brudgummen och hans kompisar (som också varit med på möhippan, inget trams med uteslutande av killar här inte) lämnade. Vi brudtärnor kröp ner i brudparets säng. Den lätt minst kravfyllda möhippan jag varit på.
Den stora dagen inleddes med att Eden bultade på dörren klockan halv sju på morgonen, vi slog upp våra ögon och släppte motvilligt in henne. Sen var det bara att klä på sig och dra iväg till hårsalongen. Där hängde vi sen i en hel massa timmar, tog verkligen sjukt lång tid - men som väl är har jag ju nuförtiden en så hajpad telefon att jag kunde spela quadrapop medan mina vänner satt i sina huvar. Mitt hår var snabbt ordnat. Blev superlockigt, jag misstänkte att det dock inte skulle vara så länge men frisörskan försäkrade mig att hårsprejen skulle fixa biffen. Inte då, nån timme senare var hälften kvar. På brudens order hade jag lånat smink av Jessica, och även gått en snabbkurs i hur jag skulle göra, så jag fixade min make up lite snabbt också. Dock tydligen inte tillräckligt bra då folk frågade om jag inte skulle sminka mig trots att jag stod där i mer smink än nånsin förr. Nagellack fick de också på mig, första gången på femton år. När bruden va klar hängde jag med henne hem till hennes föräldrar. Där åkte klänningarna på, Edens hemmasydda och min hyrda. Det var kanske det bästa på dagen, att få hjälpa bruden i ordning tillsammans med hennes fina vänner och släktingar. En tjej målade hennes naglar, en annan sydde i en knapp på klänningen, en tredje fixade med slöjan medan en fjärde matade henne med injera. Jag fick till slut på min klänning också, och därmed var det slut med djupa andetag och fri gång på x antal timmar, hemskt opraktiskt klädesplagg. Efter hand fylldes huset av vänner och släktingar. Folk spelade musik och sjöng, åt injera och umgicks. Jag hälsade på massa människor, kände bara Edens mamma och bror sen tidigare, och kände mig i allmänhet ganska lost.
Tiden gick, så väldigt mycket väntande, och till slut var allt klart och alla på sina platser så programmet kunde påbörjas. Då insåg jag att jag tydligen var maid of honour och skulle gå först i allt och hela tiden hålla mig närmast bruden. Det där sista var jag helt okej med men att gå först när du inte vet vart du ska är smått klurigt. Det första jag inte fattade var att vi tydligen skulle stå framför bruden när brudgummen kom för att hämta henne, spännande hur man bara kan förväntas veta vad man ska göra utan att nån berättar det för en. Men jag tror jag klarade det hyfsat. Innan vi lämnade huset bad och sjöng vi ett tag, allt väldigt glatt och engagerat. Sen var det dags för en del som jag sett fram emot - att få åka i en dekorerad bil genom stan och tuta en massa. Nåja, vår bil tutade just ingenting och vi körde raka vägen till kyrkan, inte ens en filmkamerabil hade vi framför oss - men men, bilen bakom oss hade mer liv för sig så jag låtsades att det var vår och var ganska nöjd ändå. Väl framme i kyrkan insåg jag att jag tydligen skulle gå in i kyrkan först, visserligen tillsammans med en best man men ändå, typiskt oklart vad som skulle hända när vi väl kommit in i byggnaden. En timme sena tågade vi in i kyrkan, log mot alla ansikten som mötte oss och ställde oss något osäkra på plats där framme; min kille och jag först, sen brudgummen, sen de två andra paren och sist bruden tillsammans med sin mamma. Vi tog plats på våra stolar, jag mellan Eden och Lina. Sen var det massa dans och sång, predikan, löften, ljusgrejen och jubel. Allt på amarinja såklart, men jag låtsades att jag förstod och skrattade åt alla skämt och sjöng med så gott jag kunde, dansade etiopisk lovsångsdans och tyckte det var rätt kul att inte ha nån koll på vad som komma skulle. Men Lina fick gå fram vid löftesgrejen, och hon fick även servera bruden mat - jag fattade visst inte tilräckligt snabbt vad som förväntades av mig. Och sjukt små tallrikar hade de till middagen som serverades längst bak i kyrkan, jag var utsvulten och fyllde min till bredden. Gjorde det klassiska misstaget att äta upp allt direkt och blev sen matad från alla håll och Lina skickade en kille att fixa en ny tallrik åt mig. Jag svalde min stolthet och tog emot den, fick smått finna mig i att bli hönsad med hela dagen. En kort liten paus från Edens sida tog jag mig och pratade en stund med Martha som satt i församlingen, äntligen lite engelska! Det sista som hände innan vi tågade ut i procession var en samling runt bröllopstårtan, med tomtebloss och spritesprutande matades folk åt alla håll. Efter lite fotande utanför lokalen fick jag äntligen ta av mig min klänning och mina högklackade, också något av det bästa på hela dagen.
Trött men ändå nöjd med dagen kände jag att jag gjort mitt som brudtärna på etiopiskt bröllop, okej Martha kan få en chans hon också men hon har redan lovat mig att inte hajpa det så mycket. Men inte då. I tisdags, tre dagar efter bröllopet, var det dags för den traditionsenliga middagen hemma hos brudens familj, en så kallad mels. Jag tog mig efter lite suck och stön återigen bort till Kara Kore. Fick återigen vänta i typ två timmar på att brudtärnor och brud skulle komma till rätta. Man kan ju tro att man skulle ha vant sig vid etiopiernas tidsuppfattning men jag kan då inte förstå varför man säger klockan sex när man inte tänker dyka upp till dess. Och så blir jag lite trött på att det mest va utseendet och sälva traditionsgrejen som var det viktiga i kråksången, och inte att bara umgås och ha kul. Istället för att fråga mig om läget eller nåt så skulle jag tvunget ha håret precis som de andra brudtärnorna och så klagade de på att jag hade leggings under den korta klänningen. Suck. Jag börjar nånstans tycka att det här fantastiska landet på sätt och vis har en ganska ytlig kultur - ska utveckla det där nån annan gång. Till saken. Vi, det vill säga jag och killarna, väntade in brud med tillhörande brudtärnor (jag dissade frisören den här gången) och tog sen taxin från Edens och Salomos lya till Edens föräldrar. Väl där i mörkret fick vi var sitt sånt där långt ljus som de har i ortodoxa kyrkor här, såklart skulle jag gå först i ledet in i huset där övriga gäster väntade. Efter lite tal och bön och sånt kom det bästa - maten. Jag åt nog mest av alla på kalaset. Men så hade jag inte så mycket annat att ta mig för då allmänheten inte ville/vågade prata med mig, ändå va alla oroliga för att jag sa tyst och uppmuntrade mig till att "leka" - med vem undrade jag i min tystnad men log och hälsade glatt på folket. Som väl var bestämde sig brudparet för att hoppa över fårslaktsceremonin (tidsbrist..) så det hela tog väl ganska snabbt slut. Jag gled ur min för dagen inköpta traditionella etiopiska klänning (såklart måste vi ha nya lika dana klänningar vi tre tärnor) och hoppade in i en bil som lovat ta mig hem i natten. Absolut en rolig upplevelse. Men alltså, bjuder de in till brudgummens familj också så undrar jag om jag inte kommer va sjuk då.
allt händer
Allt gick bättre och bättre, det kändes som saker och ting hade landat på jobbet och att vi arbetat fram rutiner som ändå funkade. Så föll det. Eller kanske mest här hemma, men absolut även på jobbet. För tre veckor sen kom jag hem från en myskväll hos Thornells och fick veta att både Helena och Felicia (mina två kombos alltså) mådde så dåligt att de inte skulle komma tillbaka till skolan mer - det var inget roligt nyhetsbud. Kanske inte helt oanat men ändå tungt. Tårarna skvalade och den stundande skolutflykten till Bornfree kommande dag kändes plötsligt inte alls lika rolig. När jag kom ner till jobbet dagen efter fick jag veta i att i övriga svenskars frånvaro var jag nu "in charge" på skolan - av de fem som officiellt stått på ansvarslistan var fyra sjukskrivna på grund av stress och rektorn själv var i Grekland. Tre dagar agerade jag rektor, det gick bra och jag fick beröm för mina administrativa förmågor. Men, det ska ju inte ens kunna hända - att man plötsligt står som ansvarig utan nån förvarning. Det blev krismöten med olika instanser och stämningen på jobbet blev aningen tryckt. Under de två veckors lov jag precis haft har jag bearbetat och funderat - varför jag inte är utbränd men framför allt vad som blir nästa steg i livet. En känsla av att det kanske ändå får va nog av Etiopien för den här omgången växte sig starkare. Tills jag kom tillbaka till jobbet i torsdags och insåg hur ofantligt mycket jag tycker om mina elever och kollegor, jag trivs verkligen på jobbet mitt i allt kaos. Detta eviga velande, har en känsla av att jag alltid kommer fundera över var jag ska va. På tal om att oanade saker händer så sitter jag i detta nu i Ayer tena och väntar på mina brudtärnekollegor vi ska tydligen improvisera en möhippa för Eden så här kvällen innan bröllopet, bara i Etiopien nåt sånt kan hända. Det verkar i alla fall ha stabiliserats något på jobbet nu, men jag bara väntar på nästa storm... Om det är nån som skulle få för sig att bli orolig för mig nu så behöver ni inte va det. Jag mår bra - jag är inte stressad utan känner mig stark, något ensam här hemma men samtidigt omgiven av så många vänner (både här på plats och hemma i Sverige) som verkligen finns där för mig. Det är jag fantastiskt tacksam för.
