bröllopsäventyr

Då kan man bocka av "vara brudtärna på etiopiskt bröllop" på listan av saker man ska göra nån gång i livet. Och jag tror inte jag är jättesugen på att göra om det (obs, Benedicte och Destas bröllop räknas inte, det är inte riktigt ett riktigt etiopiskt bröllop - tack och lov). Fast det var fantastiskt också, absolut. Så roligt att få vara med bruden hela tiden och spännande att uppleva allt från händelsernas centrum. Men om vi ska ta och ta det från början. I lördags gifte alltså sig Eden, min kompis sen sju år tillbaka, och jag var brudtärna. Jag hade förstått att det skulle bli en intensiv dag och hade tänkt ladda med en översovning på Mekanissa för att vara närmare redan på morgonen. Men så ringde min brudtärnekollega Lina på fredagskvällen för att upplysa mig om att vi ju inte haft nån möhippa för Eden än, så den improviserades ihop kvällen innan den stora dagen. Jag mötte upp Lina och Hawi (de två andra brudtärnorna) på Ayertena (efter typ två timmars väntande i mörkret där), de va supernervösa och rädda för att prata engelska med mig. Jag lät dem ta täten, ovan som jag var vid möhippor i detta land - fast de verkade just inte ha jättebra koll på vad de höll på med. I vilket fall, så här blev möhippan. Vi pyntade Eden och Salomos blivande hem med ballonger och dukade upp massa kakor och tårta. Till slut kom bruden inte ont anande (det bästa med det hela var hur förvånad Eden blev, det var ändå riktigt lyckat), hon rullades in i toapapper och trugades i massa godsaker. Vi fotade såklart en massa och fnittrade lite. Max en timma varande eventet och sen drig bruden hem till sig och även brudgummen och hans kompisar (som också varit med på möhippan, inget trams med uteslutande av killar här inte) lämnade. Vi brudtärnor kröp ner i brudparets säng. Den lätt minst kravfyllda möhippan jag varit på.
 
 
Den stora dagen inleddes med att Eden bultade på dörren klockan halv sju på morgonen, vi slog upp våra ögon och släppte motvilligt in henne. Sen var det bara att klä på sig och dra iväg till hårsalongen. Där hängde vi sen i en hel massa timmar, tog verkligen sjukt lång tid - men som väl är har jag ju nuförtiden en så hajpad telefon att jag kunde spela quadrapop medan mina vänner satt i sina huvar. Mitt hår var snabbt ordnat. Blev superlockigt, jag misstänkte att det dock inte skulle vara så länge men frisörskan försäkrade mig att hårsprejen skulle fixa biffen. Inte då, nån timme senare var hälften kvar. På brudens order hade jag lånat smink av Jessica, och även gått en snabbkurs i hur jag skulle göra, så jag fixade min make up lite snabbt också. Dock tydligen inte tillräckligt bra då folk frågade om jag inte skulle sminka mig trots att jag stod där i mer smink än nånsin förr. Nagellack fick de också på mig, första gången på femton år. När bruden va klar hängde jag med henne hem till hennes föräldrar. Där åkte klänningarna på, Edens hemmasydda och min hyrda. Det var kanske det bästa på dagen, att få hjälpa bruden i ordning tillsammans med hennes fina vänner och släktingar. En tjej målade hennes naglar, en annan sydde i en knapp på klänningen, en tredje fixade med slöjan medan en fjärde matade henne med injera. Jag fick till slut på min klänning också, och därmed var det slut med djupa andetag och fri gång på x antal timmar, hemskt opraktiskt klädesplagg. Efter hand fylldes huset av vänner och släktingar. Folk spelade musik och sjöng, åt injera och umgicks. Jag hälsade på massa människor, kände bara Edens mamma och bror sen tidigare, och kände mig i allmänhet ganska lost.
 
Tiden gick, så väldigt mycket väntande, och till slut var allt klart och alla på sina platser så programmet kunde påbörjas. Då insåg jag att jag tydligen var maid of honour och skulle gå först i allt och hela tiden hålla mig närmast bruden. Det där sista var jag helt okej med men att gå först när du inte vet vart du ska är smått klurigt. Det första jag inte fattade var att vi tydligen skulle stå framför bruden när brudgummen kom för att hämta henne, spännande hur man bara kan förväntas veta vad man ska göra utan att nån berättar det för en. Men jag tror jag klarade det hyfsat. Innan vi lämnade huset bad och sjöng vi ett tag, allt väldigt glatt och engagerat. Sen var det dags för en del som jag sett fram emot - att få åka i en dekorerad bil genom stan och tuta en massa. Nåja, vår bil tutade just ingenting och vi körde raka vägen till kyrkan, inte ens en filmkamerabil hade vi framför oss - men men, bilen bakom oss hade mer liv för sig så jag låtsades att det var vår och var ganska nöjd ändå. Väl framme i kyrkan insåg jag att jag tydligen skulle gå in i kyrkan först, visserligen tillsammans med en best man men ändå, typiskt oklart vad som skulle hända när vi väl kommit in i byggnaden. En timme sena tågade vi in i kyrkan, log mot alla ansikten som mötte oss och ställde oss något osäkra på plats där framme; min kille och jag först, sen brudgummen, sen de två andra paren och sist bruden tillsammans med sin mamma. Vi tog plats på våra stolar, jag mellan Eden och Lina. Sen var det massa dans och sång, predikan, löften, ljusgrejen och jubel. Allt på amarinja såklart, men jag låtsades att jag förstod och skrattade åt alla skämt och sjöng med så gott jag kunde, dansade etiopisk lovsångsdans och tyckte det var rätt kul att inte ha nån koll på vad som komma skulle. Men Lina fick gå fram vid löftesgrejen, och hon fick även servera bruden mat - jag fattade visst inte tilräckligt snabbt vad som förväntades av mig. Och sjukt små tallrikar hade de till middagen som serverades längst bak i kyrkan, jag var utsvulten och fyllde min till bredden. Gjorde det klassiska misstaget att äta upp allt direkt och blev sen matad från alla håll och Lina skickade en kille att fixa en ny tallrik åt mig. Jag svalde min stolthet och tog emot den, fick smått finna mig i att bli hönsad med hela dagen. En kort liten paus från Edens sida tog jag mig och pratade en stund med Martha som satt i församlingen, äntligen lite engelska! Det sista som hände innan vi tågade ut i procession var en samling runt bröllopstårtan, med tomtebloss och spritesprutande matades folk åt alla håll. Efter lite fotande utanför lokalen fick jag äntligen ta av mig min klänning och mina högklackade, också något av det bästa på hela dagen.
 
Trött men ändå nöjd med dagen kände jag att jag gjort mitt som brudtärna på etiopiskt bröllop, okej Martha kan få en chans hon också men hon har redan lovat mig att inte hajpa det så mycket. Men inte då. I tisdags, tre dagar efter bröllopet, var det dags för den traditionsenliga middagen hemma hos brudens familj, en så kallad mels. Jag tog mig efter lite suck och stön återigen bort till Kara Kore. Fick återigen vänta i typ två timmar på att brudtärnor och brud skulle komma till rätta. Man kan ju tro att man skulle ha vant sig vid etiopiernas tidsuppfattning men jag kan då inte förstå varför man säger klockan sex när man inte tänker dyka upp till dess. Och så blir jag lite trött på att det mest va utseendet och sälva traditionsgrejen som var det viktiga i kråksången, och inte att bara umgås och ha kul. Istället för att fråga mig om läget eller nåt så skulle jag tvunget ha håret precis som de andra brudtärnorna och så klagade de på att jag hade leggings under den korta klänningen. Suck. Jag börjar nånstans tycka att det här fantastiska landet på sätt och vis har en ganska ytlig kultur - ska utveckla det där nån annan gång. Till saken. Vi, det vill säga jag och killarna, väntade in brud med tillhörande brudtärnor (jag dissade frisören den här gången) och tog sen taxin från Edens och Salomos lya till Edens föräldrar. Väl där i mörkret fick vi var sitt sånt där långt ljus som de har i ortodoxa kyrkor här, såklart skulle jag gå först i ledet in i huset där övriga gäster väntade. Efter lite tal och bön och sånt kom det bästa - maten. Jag åt nog mest av alla på kalaset. Men så hade jag inte så mycket annat att ta mig för då allmänheten inte ville/vågade prata med mig, ändå va alla oroliga för att jag sa tyst och uppmuntrade mig till att "leka" - med vem undrade jag i min tystnad men log och hälsade glatt på folket. Som väl var bestämde sig brudparet för att hoppa över fårslaktsceremonin (tidsbrist..) så det hela tog väl ganska snabbt slut. Jag gled ur min för dagen inköpta traditionella etiopiska klänning (såklart måste vi ha nya lika dana klänningar vi tre tärnor) och hoppade in i en bil som lovat ta mig hem i natten. Absolut en rolig upplevelse. Men alltså, bjuder de in till brudgummens familj också så undrar jag om jag inte kommer va sjuk då.
 
 
Det var fantastiskt att få dela detta äventyr med en underbart fin vän. I fortsättningen ser jag fram emot att träffa Eden (och kanske även Salomo) på tu man hand utan allt ståhej omkring.
 

Kommentarer
Postat av: Benedicte Artman

Alltså åh, vet inte ens vad jag ska säga men vill ju kommentera detta stora. Önskar SÅ att jag varit där med er! Kunde du ens gå i den långa klänningen? Är inte ens förvånad att toapapper var grejen på möhippan. Så kul att ni skulle ha likadana frisyrer också! Älskar att du var så detaljerad i detta inlägg men jag vil ju liksom veta ännu mer!!!

Svar: Snart är du här, då kan du få veta allt! Och, njae gå va inte det lättaste, men ännu svårare att andas ordentligt.
Maria

2016-05-27 @ 22:40:05
URL: http://benedicte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0