Gökboet ht13
Jag har nu bott på Gökboet en termin, och tänkte att jag skulle dela med mig av några höjdpunkter.
Häng på Gustafs rum precis i början av terminen
Cecilia, Alfred och jag på årets kräftskiva, tema: huvudbonad
Jag åt hel kräfta för första gången
Lev Trotsky och Alexander Bard inför deras första sittning
Höstsittning med tema storhetsvansinne
Killarna gick lucia för oss, typ bästa morgonen nånsin
Finfrukost i gökboiternas kök
Julmys på mitt rum
Jag trivs. Och ser fram emot ytterligare en termin på korridoren.
vuxenpoäng
I höst har vuxenpoängen trillat in i strid ström, eller i alla fall under en vecka i september då jag både flyttade till Laurentii och påbörjade min visstidsanställning på Duvkullans förskola. Javisst, jag har både flyttat hemifrån och börjat jobba - och ja, det känns faktiskt bra. Därtill har jag burkar fyllda med skorpor och pepparnötter och i frysen ligger hembakat bröd, rabarber och äpplen redo att förvandlas till kräm. I övrigt ska vi väl inte utveckla mina matvanor alltför mycket för då försvinner snabb mina vuxenpoäng igen, men låt oss säga så här att det är för väl att jag får mat på jobbet varje dag. Hösten har även burit med sig ett gerdakort som utnyttjats flitigt, även det kan jag tycka kassar in några vuxenpoäng. Där till har jag ropat in en cykel på auktion, gett bort blommor och ost i julklapp och varit på kurs med jobbet. Så vad har jag då lärt mig av det här nosandet på vuxenvärlden? Att jag aldrig vill bo mer ensamt än man gör på en korridor. Att det inte är så farligt att jobba utan rent av roligt och stimulerande och meningsfullt och att föräldrar inte är så farliga som man kan tro. Att träning är bra och rolig. Att jag trivs väldigt bra i Lund men troligen aldrig kommer sluta längta nån annanstans. I allt det är vuxenfierandet så kan jag ju avslöja att jag känner mig precis lika ovuxen som tidigare och att jag trivs ganska bra med det.
min farfar
När Etiopiens utrikesdepartement och etiopiska ambassaden i Stockholm uttrycker sig med bland annat följande stora ord: The people of Ethiopia will never forget his love and contribution to the people of Ethiopia.
...då har man inte mer än rätt att lite smått spricka av stolthet.
Men ändå, genom allt är han framför allt min högt älskade farfar. För några veckor sen hade vi begravning med minnesstund, då hölls följande tal av undertecknad:
När jag var liten var jag nästan rädd för farfar, eller inte rädd kanske – men respekt hade man. Det hände ju inte alltför sällan då man satt och klinkade på pianot på Tordönsvägen att farfar stack ut huvudet från sitt arbetsrum och sa till en att inte vara för högljudd. Och då tassade man tyst ner från pianot och bort i korridoren. Men den där tillsägningen var snabbt glömd och leken i full gång igen. För hos farmor och farfar lekte man, och spelade spel, och fikade. Och så brukade vi klä ut oss i farmors kläder och höga skor, och spela upp oändliga teaterstycken i vardagsrummet, till blandad förtjusning. Farmor hade stort tålamod med alla framträdanden men farfar hade svårt att slita sig från sina historiska och politiska samtal
Men med åren hamnade vi på mer lika nivå. Jag blev mer stillsam och aningen klokare medan farfar tog längre och längre pauser i sitt arbetande. Samtalen handlade ofta om farfars uppväxt i Amerika, livet i Etiopien och på senare år mycket om hans stora kärlek till farmor. De senaste åren hade farfar inte en aning om hur mycket en 500-lapp var värd, vad han åt till frukost eller om löständerna satt på plats. Men han visste vad som var viktigt i livet, vad som var värt att kämpa för. Han visste alltid vem jag var. Jag tror inte jag känt någon annan som lyst upp på samma sätt som farfar varje gång man kom och hälsade på. Farfar har betytt mycket för mig, och jag vill mer än gärna gå i hans fotspår. Jag ska bli lärare, jag vill till Etiopien och jag hoppas på att få betyda lika mycket för andra människor. Och jag hoppas att jag kommer att vara lika tacksam över mitt liv.
Det är tomt utan farmor och farfar. De är två människor som så självklart funnits i mitt liv och som nu är borta, två människor som alltid älskat mig och som jag alltid älskat. Nu kommer de aldrig, på samma sätt, finnas där att hälsa på eller dela livets stora dagar. Och jag saknar dem mycket.
Jag hoppas att farfar nu är tillsammans med sin Britta igen. Och jag hoppas att jag en dag får träffa dem igen.
barn
Jag bara älskar barn. Det finns inget annat som lika uteslutet får mig på bra humör och fyller den där kvoten av meningsfullhet. Den här hösten har jag som bekant jobbat på en förskola - och ja, jag älskar det. Älskar att höra barnens hälsningar på morgonen, känna deras armar klamra sig fast runt halsen, höra deras spontana kommentarer och känna hur de helt och fullt förlitar sig på att jag vill deras bästa. Eller ja, förutom när jag tvingar dem att sova fast de inte vill, eller när jag envisas med att de ska ta av sig stövlarna själva - men det är snabbt glömt och snart kramas vi igen. Den bästa stunden på dagen, det är utan tvekan efter vilan då jag får väcka barnen i tur och ordning efter föräldrarnas önskemål på sovtid. Det är det mysigaste som finns att ha ett halvvaket barn i knät och jag kan glatt erkänna att det inte är sällan som jag inte arbetar alltför effektivt med att få dem ur det mindre vakna tillståndet. Visst är man trött på fredagseftermiddagen men när söndagen infinner sig känner jag alltid en längtan tillbaka till mina fina barn, och något av det bästa med att gå till Filippi på söndagarna är att jag har några av mina barn där. Min anställning går ut på torsdag, men planer finns på att förlänga den och jag hoppas det går att få ihop med mina studier. För jag vill gärna va kvar hos mina barn; se dem utvecklas och lära känna dem ännu mer. Jag hade nog fått för mig att jag inte skulle älska mina svenska förskolebarn på samma sätt som de etiopiska elever jag haft, men jo det kan man. Skillnaden är bara att när jag lämnar den här förskolan, när det nu blir, så vet jag att barnen är i goda händer och jag behöver inte oroa mig för dem eller ha dåligt samvete på samma sätt som jag kan ha dåligt samvete för de etiopiska barn som jag lärt känna och sedan lämnat. För som några av föräldrarna på förskolan brukar säga så har deras barn "de bästa fröknarna i världen" - det står det på ett av alla de paket jag fått som tack för den här terminen. Det är roligt att få blommor och känna sig som en riktig fröken. Men det jag tar med mig allra mest är barnens tillit och självklara kärlek.
om tjugo dagar
Är jag här:
LÄNGTAR!!!!!
