Maria

M: "Ja, och snart åker jag tillbaka igen"

F: "Men.. du kom väl just tillbaka?"

M: "Ja, men jag gillar att åka tillbaka"

 

Om en månad åker jag tillbaka!

I helgen var jag på bio för första gången på två år, och jag lyckades med en riktig fullträff - Les Miserables.

En så mäktig film. Fantastisk musik. Bra skådespelare. Tagande historia.

Några reflektioner:

Det bästa och det värsta är ändå att det har hänt på riktigt.

Jag blundar när det är hemskt - i filmen och i verkligheten.

Imponeras och förfäras av revolutionärernas övertygelse och mod - i synnerhet lille Gavroche.

Fastnade för: "Do you hear the people sing? Singing the song of angry men? It is the music of a people. Who will not be slaves again!"

Det vackraste och sorgligaste var när Éponine sjöng "On my own".

Det mäktigaste var när Enjolras ledde sina anhängare under trikoloren och "viva la France".

Och den stora frågan: dog de i onödan?

Komplexiteten i ont och gott - vem är ond och vem är god?

Något av det bästa jag har sett - vill igen!

 

Förra veckan var Benedicte i Etiopien, utan mig. Det plus omställningen från Etiopien till Sverige borde ha fyllt mig med dålig känsla. Den uppenbara orättvisan att Benne skulle vara där vi båda helst vill vara utan mig, Men den dåliga känslan infann sig faktiskt inte. Sverige tog emot mig med öppna armar; underbara vänner och vacker gnistrande natur. Veckan kantades av häng med vänner, skidturer i solen, spelkvälle, plugg på ub, skottlandskväll, lovisabesök, avslutning med klassen, skype och telefonsamtal, 25årsfest med dans, utflykt med lillasyster och bio.

En utormodentligt fin vecka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns lite som de bästa dagarna på året redan har varit. För vad ska kunna slå de oslagbara dagarna vi hade i Nakamte? De hade allt man kan önska sig. Vänner, sol, glädje och kärlek. Kramar och skratt. Efter Nakamte åkte vi till Hosaina. och fick fantastiskt fina dagar även där. Döva etiopier är nog de finaste människor man kan hitta. Så lätta att lära känna och älska. Man säger bara hej och sen kramas man.

Sista dagen i Hosaina gick vi på utflykt med några av de äldsta eleverna. De hade gjort upp värsta fina programmet och planerat andakt och lekar. Benne och jag introducerade hyena och varg (tyrannosaurius rex och lille pip eller ynk och varg eller vad man nu vill kalla den för), sen låg vi dubbelvikta och skrattade åt ständigt spexande Degefa och Daniel som då aldrig gör en besviken. Lekens omdöme: mycket mycket vacker. Ännu ett jobbigt adjö senare tog vi buss till Addis och senare samma dag satt jag på flygplatsen för avfärd norrut.

Avskedets smärta mildrades dock av att jag kunde säga "vi ses snart igen", då jag vänder åter i slutet på februari. Ändå fint att komma hem igen. Trots isande kyla var det gött att sova i sin egen rena säng efter att ha pratat med Jenny i telefon och hängt på lillasysters korridor. Hemma där och hemma här. Alltid lika klyvande.

Kom antligen antligen till nakamte i sondags. Valkomnades pa synoden av mina finaste hogt saknade vanner - Misganu, Mosisa, Samuel Getachew och Mamo - helt fantastiskt. Och nu har vi haft tva underbara dagar, formiddagearna pa skolan, eftermiddagarna pa besok hos vanner och kvallarna i stan med ytterligare kara vanner. Sa mycket karlek. Mitt hjarta ar fullt till gransen. Men hand i hand med de rosa molnen kommer aven de morka graa. Sa mycket svarigheter man stoter pa har. Jag har nara till tararna stup i ett och samvetet gnager - vad har jag for ratt att leva ett sadant liv som jag gor? Jag som fotts in i en varld med alla mojligheter i varlden sitter vid sidan av en van som tjanar 12 kr om dagen och inte har rad till utbildning. Sa fruktansvart orattvist. Sa vad gor jag at saken? Blundar och fortsatter ma daligt, for jag ar inte beredd att ge efter av mitt overflod till dem som inte har nat. Och forsatter att alska och leka med mina fina barn. En sa komplex verklighet.