Maria

Jag åkte hem och var beredd på att som vanligt skriva ett deprimerande inlägg och svara undvikande på allas frågor om hur det känns att vara i sverige igen. Men så kändes det inte så jobbigt som det brukar göra. Jag kände mig hemma direkt och kastade mig in i alla skoluppgifter, tittade på handboll på filippikorridoren och berättade glatt att det faktiskt kändes bra att vara tillbaka i vardagen. Men samtidigt väntade jag lite smått på att klubbslaget skulle komma... Och javisst, som väntat. Jag vill tillbaka! Men det är inte samma paniktillbakalängtan som sist då jag direkt satte mig vid datorn och letade efter billiga biljetter, utan en mer malande inre längtan som i och för sig funnits där konstant de senaste åren men som med jämna mellanrum och just nu ökat i intensitet. Det är inte det att jag inte trivs i sverige. Jag har fantastiskt fina vänner, familj, ren luft och bra skola. Det är bara det att det inte riktigt räcker. När vi gick omkring i Hosaina och Nakamte och tecknade för fulla muggar, undervisade med alla tänkbara medel för att förklara nåt som knappt går att förklara med ord, kramades som om det gällde livet och älskade så hjärtat blev varmt. Då, då kände jag mig hemma. Då kände jag att här, här ska jag vara. Ändå vill jag vara i Sverige, för jag tror att det är min plats just nu.
Att det ska vara så svårt att veta var man hör hemma. Etiopien eller Sverige. Två så olika länder och, ändå känner jag mig så hemma i båda.

Jag trivs har. Trivs med dygnsrytmen, folklivet pa gatorna, alla skona manniskor, etiopiensvenskvanner, enkelheten, injeran, farskpressad juice, sol, blandningen av sprak, hakuna matata, ta dagen som den kommer, alla laga krav, okonstlade etiopier. Ja ni vet, allt det som en gang var min vardag och jag sa garna vill ha som vardag igen.

Dagarna i Hosaina var magiskt bra. Vi hangde mest och pratade texkensprak allt vad vi kunde for att riktigt suga ut allt som gick ur de dagar vi fick tillsammans med vara fina vanner. Jag fick ocksa tillfalle att undervisa lite och nar tavlan fylldes med energins flodeslopp kande jag att hogskolan anda gett mig en hel del i kunskap. Jag vet inte vad det ar med dova manniskor men de ar sa latta och skona att umgas med. Jag har nu lart kanna annu en underbar hog med manniskor - pratat om allt mellan himmel och jord, mjolkat kor, serverat kaffe pa etiopiskt vis, spelat fotboll, forklarat newtons andra teori (som jag sjalv knappt har koll pa), gungat gungbrada, uppfostrat, busat och uppmanat dem alla att skriva brev. Hoppas hoppas hoppas att vi kan ses nan gang mer! De ar for fina for att tappas bort.

Nu ar vi i Addis och lever ett nagot mer fullbokat liv. Fast nar klockan ar sju samlas vi hemma pa Gullale och spelar spel med Anna och Thomas och leker med Mose och Judit. Sa kul att de ar har! Dagarna fylls med manniskor vi vill traffa. Igar var det lunch hos Chipo och jag fick halla hans fina Nahum, sa underbart att han fatt bli pappa och man. Sen till Bole och juice med Eden och Martha, sana fina okonstlade manniskor som man kan prata om allt som om man setts senast igar och inte for ett ar sen. Idag blir det Sheraton med Hectors och Sukis, ser fram emot lek pa lekplatsen och prat i skuggan. Men innan dess ska vi inhandla biljetter till nakamtebussen imorgon. Langtar till att komma hem dit och krama om alla mina fina barn.

Om det skulle vara sa att nagon har missat det sa kan jag tillagga att jag trivs har. Trivs sa galet bra!

Ps till Sara: klart jag har brev fran Samuel, och vi ska gora vart basta for att hitta dem nasta ar, och kul att man far brev fran dem nar man ar har…