Maria

Jag åkte hem och var beredd på att som vanligt skriva ett deprimerande inlägg och svara undvikande på allas frågor om hur det känns att vara i sverige igen. Men så kändes det inte så jobbigt som det brukar göra. Jag kände mig hemma direkt och kastade mig in i alla skoluppgifter, tittade på handboll på filippikorridoren och berättade glatt att det faktiskt kändes bra att vara tillbaka i vardagen. Men samtidigt väntade jag lite smått på att klubbslaget skulle komma... Och javisst, som väntat. Jag vill tillbaka! Men det är inte samma paniktillbakalängtan som sist då jag direkt satte mig vid datorn och letade efter billiga biljetter, utan en mer malande inre längtan som i och för sig funnits där konstant de senaste åren men som med jämna mellanrum och just nu ökat i intensitet. Det är inte det att jag inte trivs i sverige. Jag har fantastiskt fina vänner, familj, ren luft och bra skola. Det är bara det att det inte riktigt räcker. När vi gick omkring i Hosaina och Nakamte och tecknade för fulla muggar, undervisade med alla tänkbara medel för att förklara nåt som knappt går att förklara med ord, kramades som om det gällde livet och älskade så hjärtat blev varmt. Då, då kände jag mig hemma. Då kände jag att här, här ska jag vara. Ändå vill jag vara i Sverige, för jag tror att det är min plats just nu.
Att det ska vara så svårt att veta var man hör hemma. Etiopien eller Sverige. Två så olika länder och, ändå känner jag mig så hemma i båda.