Etiopien 13/14
Året inleddes storartat.
året 2013
Året 2013 var minst sagt händelserikt. Rikt på resor, skoluppgifter, stora händelser och framför allt rikt på känslor. Så mycket känslor att de blivit mig övermäktiga och krävt tårar för att komma ut. Det har gråtits tårar av prestationsångest, vilsenhet, maktlöshet, stress, glädje, frustration, ensamhet, rördhet, sorg, ilska, kärlek, och jag vet inte allt. Det har nog nästan varit lite för mycket emellanåt. Känns lite som ett år jag inte vill ha ogjort men som ändå är skönt att ha bakom sig.
Toppar 2013
- Första veckan på Asella Sports Camp, en oslagbar höjdpunkt - så mycket glädje och kärlek
- När Lillasyster och Jonatan lovade att älska varandra för evigt
- Susannes påskbesök i Etiopien
- Tågluffen
Dalar 2013
- När farfar dog
- Panikveckan innan uppsatsen skulle lämnas in
Asellahäng
Jag erkanner att jag var lite tvek infor denna asellaresa, speciellt som den prioriterade bort hosaina. Men, det blev bra, det blev faktiskt valdigt valdigt bra. Vi kom hit halvt oanmalda och hade nojet att overraska vara fina vanner fran de senaste tva somrarna. Det som lockat mst med Asella for min del var barnen fran det forsta lagret i somras. Och vi hittade dem! Vi bara gick upp till planen dar de brukar spela fotboll och sa kom de fran alla hall. Lycka. Natnael och Robel tog oss till en biopark, de betalade till och med for oss de underabara finisarna. Guidade oss runt pa knagglig engelska blandat med var lilla amarinja. Aschallau dok upp bland alla trad. Minnen fran i somras aktiverades och ja, det va precis som da. Vi kramades och skamtade och delade livet med barn som vi kommit att alska pa nagra fa dagar och fortfarande alskar sadar underbart forutsattningslost. Efter fika hos Natnael och Robel samt Aschallaus familjer gick vi hemat med armarna om varandra. Och fler och fler barn dok upp ur morkret och sallade sig till oss. Sraudink stod plotsligt som uppvuxen ur marken framfor mig och tittade storogt ner i mitt ansikte "Maria?????". Ashenafis lysande ogon dansade ut ur skuggorna, han lyfte som vanligt upp mig hogt i luften och vi snurrade runt till "waka waka". Bruk log sitt sota underbettsleende och smog in sin hand i min. Allt var som det skulle och jag kunde inte annat an att utbrista i ett helhjartat "I am so happy!!".
Igar hangde vi med Desta mest hela dagen - spelade biljard, tittade pa vattenfall och at pa en nyoppnad restaurang precis vid compoundet. Efter lunch knackade Aschallau pa porten och han tog oss med upp till ovriga campbarn och vi hangde med dem resten av eftermiddagen. Spelade fotboll och basket och umgicks sadar kravlost som man sa naturligt gor har. Pa kvallen kom Tamir, Blen och Desta hem till oss och vi spelade uno till svenskt julgodis och mangder av gapskratt. Sa galet roliga och fina manniskor. Jag ar numera inte ett dugg tvek till hang i Asella. Tvartom funderar jag pa om det inte kan bli en langre tid har snart.
avsked
Sa har vi skiljts at. Igen. Och det gjorde lika ont som alltid.
lever
Jag lever. Och det skriver jag inte for att markera att resan hit till Nakamte inte tog kal pa mig. Utan for att jag verkligen LEVER. For att jag kanner mig sa dar rakt igenom hellycklig. For att jag far prata och skratta tillsammans med mina underbara dova vanner, och far kanna karleken annu en gang floda i en sa stor strom att man nastan far se upp for att inte drunkna. Eller fastna for alltid, om det nu inte ar det som ar meningen...
