Maria

Avsked måste vara det värsta som finns. Att säga hejdå till människor som delat ens vardag i ett halvår och som kommit att betyda så obeskrivligt mycket för en. Barnen på dövskolan i Nakamte har verkligen tagit sig in hela vägen in i det djupasta av mitt hjärta och det känns som att de kommer förbli där. Som Benne sa så har de tagit halva ens hjärta och behållit det och nu längtar liksom den delen av hjärtat som sitter kvar efter den förlorade delen. Jag längtar tillbaka! Sista veckan blev magiskt bra. Vi hann med allt vi ville hinna med, sa hejdå till alla vi ville säga hejdå till och hann ändå njuta av allt. Jag njöt av samvaron med barnen, värmen,  gemenskapen bland svenskarna, den öppna kulturen, vänskapen med Eden och Martha, vårt hus, närheten till Benedicte och av att vi trivts så otroligt bra. Vilket fantastiskt halvår vi haft! Barnen på skolan räknade ner, jag försökte att inte tänka så mycket på det men självklart registrerade även min hjärna hur vår tid flög iväg med expressfart.
På torsdagen hade vi avskedsfest på compoundet hemma hos Hanna och Magnus. De hade gjort i ordning en fin middag och pyntat huset med bouganvilla och tända ljus. Dawit, Anna och Thomas gjorde oss sällskap och stämningen låg på topp. Festfika på altanen med den vackraste utsikten i världen. Glada små barn som försökte förstå  varför deras älskade Benedicte skulle åka från dem. Tal från Hanna, Magnus, Dawit och Anna. De tyckte vi hade passat bra in i livet i Nakamte,  och vi kunde inte annat än hålla med. Vi försökte få ihop några fina tacktal men jag vet inte om vi lyckades direkt... Men en fin kväll som avslutade med vänskapligt prat under den mörka stjärnhimlen i den stad som vi nu saknar som aldrig förr.
Men det jobbigaste avskedet av dem alla var givetvis att skiljas från våra underbara högt älskade döva barn. Vi var båda två på dövskolan hela fredagen och jag kan inte tänka mig att jag någonsin kramats så mycket som jag gjorde den dagen. Vi hade inga lektioner utan spanade okring efter klasser utan lärare där vi gick in och fotade, kramades och delade ut kort på oss och gav dem våra adresser med en uppmaning att skriva många många brev. En fantastisk god och mysig lunch hemma hos Ejigeheu tillsammans med Adanesh och Fitsume. Vad jag saknar dem också. Efter skolan var det lite party på skolgården med lekar och fika. Amante höll tacktal till mig och Jenny och barnen kom fram med presenter till Benne och mig. De hade själva samlat ihop pengar och köpt två tröjor och en "I love Etihopia"-halsduk. Jag trodde inte mina ögon när jag såg det, blev så obeskrivligt fantastiskt glad. Fylldes med ännu mer kärlek till mina barn. Vi bytte snabbt om och kom ut och blev beskådade. Jag behövde inte fejka nåt smile på fotona den eftermiddagen, det kom helt naturligt... Jag var bara så glad. Så lycklig. Fotokaos och ännu mer kramande. Flätning av Benne och mig av Meskerem. Avsked av lärare och elever från stan. Sista kvällsmaten tillsammans med dövbarnen i deras matsal. Blev matad av alla och Natoli tills jag storknade. Aftonbön där de fick upp mig på scenen och jag försökte förmedla vad jag tänkte och kände. Natoli läste Matteus 10:26-31. Några av mina elever i trean sjöng "Our God is an awesome God". Jag grät och allt var bara så bra och så hemskt samtidigt. Barnen tackade och bad för oss. Kvällen var fylld av avsked, kramar, gråt, vänskap och löften om återseende.
Morgonen därpå då vi skulle åka med Salomon, Jenny och fem av barnen till Addis i skolans pick-up var de alla upp igen. Nya avsked, mer tårar och ännu mer massa kramar. Kramar, tårar,avsked. Saknade dem så fort vi körde ut ur grinden. Hela vägen till Addis och ännu har det inte släppt. Men vi kommer igen, det går inget annat... Benne och jag är överens. Sista morgonsamlingen frågade Jenny barnen om de ville att vi skulle komma tillbaka, svaret kommer jag aldrig glömma... Som sagt, vi kommer igen...

Måndagen blev en toppendag. Ledigt fran skolan och full fart från morgon till kväll. Efter en inte alltför lång sovmorgon gick Benne och jag till dövskolan och satte igång med det hopplösa projektet att dela in alla barnen i tio hyfsat jämna lag. Jenny kom till vår undsättning och kommenderade ut order med klar stämma. Till slut fick vi hyfsade lag även om Natoli och Zelalem protesterade högljutt. Så var det dags för årets stora stafettävling. Vi upptäckte snart att det inte är lätt att organisera på teckenspråk och att etiopiska barn inte är lika bra på (eller kanske vana vid) att leka organiserade lekar som barn i Sverige. Men det gick väl hyfsat ända, tills vi försökte få dem att gå krabbgång,.. jag förstår inte riktigt vad det var som var så svårt men av nån anledning trodde de att bara för att man har fyra kroppsdelar i marken så får hela laget börja gå samtidigt... Kaos med andra ord... Två försök gjorde vi innan vi gav upp sådana avancerade grenar och istället fortsatte med att hoppa jämfota och på ett ben runt konerna. Utpumpade och rejält solbrända ramlade vi ihop på Jennys soffa och fick ett par välbehövda läsk. Att man aldrig vänjer sig helt vi värmen. Lunch med Jenny efter en kaotisk prisutdelning. Världen är den samma överallt och dåliga förlorare slipper man nog aldrig undan. Men efter en rafflande final så var i alla fall Samuels lag nöjda med sina pris, och de små blev jublande glada över en penna.
Efter lunch "valde vi mycket rättvist" ut ett gäng av de äldre barnen som fick följa med oss hem till synoden. På vägen köpte vi en back läsk som sedan avnjöts till kollo och popcorn, till och med en bit svensk choklad fick de... En hård fotbollsmatch nere vid svenska skolan och några parti kort utanför vårt hus till stor glädje. Men det roligaste för flera av dem var nog ändå att gå på upptäcksfärd i vårt hus och pilla på alla de miljontals prylar som vi har... Benne och jag var i sjunde himlen. Och jag tror att flera av barnen gjorde oss sällskap där. Festen avslutades med en måltid bestående av pasta, ägg, ketchup, knäckebröd och nyponsoppa. De åt som de aldrig ätit förut. Vi följde dem en bit och kramade dem hejdå. På vägen tillbaka hem kände jag hur mungiporna envisades med att dra sig uppåt. De gick helt enkelt inte att få ner, inte för att jag gjorde några större ansträngningar... så jag gick omkring där hela kvällen med ett stort leende och tänkte att dte här var en av de bästa dagarna i mitt liv och att jag absolut inte ville åka hem och lämna dessa underbara barn.