Maria

Jag gjorde det igen. Tog till flykten. Och ännu en gång till det välkända flyktmålet Etiopien. Där jag vet att jag får möta överflödande kärlek utan några som helst motprestationer. Mitt i en vårtermin som vecka för vecka blivit allt tyngre, som sugit ut all min energi tills jag knappt kunde stå upprätt, fick jag panik och var bara tvungen att komma bort. Bort från kyla, mörker och ångest. Två veckor utan krav, med det stora målet att vila och bara göra sånt som jag mår bra av. Två  fantastiska veckor fulla av vänner och kramar, vila och mängder av efterlängtad sol. När hemresan närmade sig ökade också paniken över att återgå till jobb. Min sjukskrivning hade gått ut och jag var inte säker på hur jag skulle reagera på att återvända till jobbet. Mycket riktigt besannades mina farhågor. En ordentlig krasch blev det. Mycket ångest och tårar. Idag är jag sjukskriven igen och när väl mötet med chef och fack imorgon är över hoppas jag kunna landa i en ordnad vardag igen. En vardag med enbart jobb på halvtid, med psykologsamtal och vila på schemat. Jag har en lång väg kvar, det är jag väl medveten om. Gång på gång frestas jag att fly, att säga upp mig och gå på första bästa flyg iväg från en vardag jag inte har kontroll över och inte orkar med. Men jag vill inte fly. Och jag vet att flykten bara är en temporär lösning. Jag behöver va ta itu med det som jag flytt från i så många år, allt det som ligger och gnager i mitt huvud och som jag i ren överlevnadsinstinkt skjutit undan. Nu ska det upp på bordet och jag ska lära mig vägar att leva med mig själv i det samhälle som omger mig, i den vardag jag vill leva. En lång och tuff men livsnödvändig resa. 

 

Våren är här. Solen skiner. Ännu en vinter är överlevd, fast det var på håret. Efter två vintrar på sydligare breddgrader hade jag smått glömt bort hur jobbigt det är att inte få se sol på flera veckor. Helt seriöst har jag de senaste månaderna antecknat i min kalender vilka dagar solen skinit, så sällan har det varit. Det var två veckor då himlen var jämntjock dygnet runt. Kylan är väl inte heller något att hänga i julgranen men mörket är ändå det värsta. Liv behöver sol. Och äntligen känner jag att jag lever igen. Balkongdörren får stå öppen, shortsen har varit framme och fotboll har spontant ägt rum i gröngräset. Att få sitta i gassande sol med glass och hallon, det krävs inte mer för att göra mig lycklig. Och jag blir allt mer övertygad om att det inte är meningen att man ska bo i Sverige under vinterhalvåret, inte konstigt att folk blir deprimerade. Tacka vet jag platser där man utan betänkligheter kan förutsätta sol vareviga dag året runt. Jag är på väg till en sån plats nu.