Maria

I mandags avslutade vi phase 1a, och eftersom vi alla klarade testet gick vi pa en gang vidare med phase 1b. Vilket innebar att vi nu officiellt aven agnar lektionstid at att prata. Det kanns bra. Efter helgens asellabesok kanner jag mig mer motiverad an nagonsin att lara mig amarinja. Det ar sa fantastiskt frustrerande att vilja saga en massa saker och sa gar det bara inte. "Ha talamod" sager min larare, en fras jag kanner igen fran grundskolan - jag har just aldrig haft mycket talamod nar det kommer till att lara mig saker. Jag vill kunna allt direkt.

 

Jag var alltsa i Asella i helgen. Ett besok som inneholl de flesta av kanslor. Jag menar, jag alskar ju att va dar; att fa krama mina barn och hanga med mina coachkollegor fran de senaste somrarna. Att fa vara en del av en familj, att fa engagera mig i coach allas projekt (pa en lagom engagerad niva..), att fa nyttja den amarinja jag har och kanna mig hemma. Det ar bara det att mitt i all den dar hemmakanslan sa finns en utanforskapskansla som ibland atminstone nastintill lyckas kvava den dar forsta betydligt mer angenama kanslan. Men jag kan bara inte sta dar och le och vara glad mitt i allt amarinjaprat - inte nar det enda jag vill ar att forsta vad de sager och fa vara en del av det de har. Atminstone inte nar jag vet att de skulle kunna prata engelska, om de bara orkat och velat. Dar ar en klammande sko - for de vill inte, eller orkar inte eller vad det nu ar som ligger bakom. For val att Desta va dar och tog hand om mig. Vi gick en lang skogspromenad och jag kande energin komma ater. Coach engelska funkar ocksa bra, vi at lunch i stan och han presenterade stolt sitt nya projekt for fattiga barn som han startat tillsammans med en australiensiska. Det var en bra helg. Om inte annat var det underbart att komma ut i friheten med frisk luft och oppna lanskap. Och sa sportscampbarnen, vad jag alskar dem.

 

Det var dock med en mindre bra kansla jag atervande till Addis. Pa stationen i Kality sprack det - varfor varfor ska de dar busskillarna alltid skrika och skyffla omkring en hit och dit. Lugnande musik i oronen och jag hade samlat ihop mig igen. Och det var fint att komma hem till mitt rum pa gasthemmet. Oppna dorren och se de valbekanta fotona pa vaggarna, den valbaddad sangen med min nyinkopa gabi pa. Skont att det blivit sa hemma. Jag vet inte om det va stress over min bristande amarinja, utanforkanslan bland vannerna i Asella eller vad - men jag har haft ett par mindre bra dagar med magproblem och trotthet. Dock ar jag pa banan igen nu. Botad med vila, film, choklad, tarar och prat med saval etiopiska som svenska vanner. Uppochner-kanslorna ar nat som tillhor etiopienlivet, nu hoppas jag pa mer uppat-kanslor. Ska aka over till Bingham och hanga med Elise, lite av ferenjivarlden som jag val ansalange passar battre in i an habshavarlden som jag kampar for att en dag vara en del av. Men jag ger mig inte, envishet ar en annan egenskap jag har med mig sedan grundskolealdern.

 

In i en ny fas, med nya tag. Amarinja ska ramla dit, och jag ska ta nya steg in i habashavarlden. Vanta bara.

1. Att kunna prata som en etiopier.

2. Att se ut som en etiopier.

 

 

 

 

 

 

I ovrigt var asellahelgen bra.

Igar fick jag hora "you are like habasha".

Jag "heee?" (sa dar som alla etiopier later jamt)

"I mean, you dont look like habasha. But you act like habasha".

Sa nojd.

Etiopier ar som bekant befriade fran allt vad jantelag innebar. For det mesta valdigt harligt. Och nagot av det basta ar att det smittar av sig. Som att jag vagar prata pa min typ ickebefintliga amarinja. Och att jag idag inte hade nagra problem med att spela piano och sjunga for full hals trots att ett helt gang etiopier samlades i dorroppningen. Det hade inte hant i Sverige. Jag har alltsa hittat ett piano att spela pa, och lart kanna killen med det fantastiskt namnet Zephania som rar over nyckeln till det. Nu ska jag ta helg, ska bara lyssna genom dagens lektioner en gang och sen lagga mig pa sangen. Helt slut i huvudet efter en veckas intensiva studier.

Jag kan skriva hela meningar! Det liksom bara kommer. Fantastisk kansla. Jag bara maste ringa asellavannerna och stoltsera med mina nyvunna kunskaper. Och prata med vakterna, och alla jag traffar. Kanns valdigt ovant for att vara mig, att vilja prata pa stapplande sprak. Men jag tanker att jag tar vara pa den installningen sa lange den behagar finnas kvar. Idag har jag antligen fatt prata teckensprak ocksa. Lite stapplande aven det, speciellt nar man moter folk med addisdialekt, men anda valdigt flytande. Traffade forvirrade Misganu som tycker skolan ar jattesvar och kanner sig helt vilse i stora stokiga addis, kul att fa va den som har koll. I vantan pa att Misganu skulle sluta i skolan tankte jag, som var sugen pa att traffa dova, att ett lampligt stalle for vantan var utanfor menelikskolan. Och javisst, dok inte Tamrat och nagra kompisar till honom upp dar. Sa gott.

Nu ska jag hem innan morkret lagger sig over Mekanissa. Imorgon ar forsta skolveckan over och i helgen ska jag ga pa basar och ata kamelkott.

En sida av att resa ensam ar att lara kanna sig sjalv. Man har sa mycket tid med sina tankar att det ar rent omojligt att inte vrida och vanda pa dem, tills man ar sa trott pa sig sjalv att man tvingas skuta dem ifran sig och helt ga upp i det som omger en. Forutom ens egna tankar far man aven lara kanna sina kanslor. Det blir liksom latt valdigt mycket fokus pa hur jag mar och kanner nar man inte har nan annan att fokusera pa. Men det kan nog va nyttigt, for en kort tid i alla fall, att veta hur man fungerar och att kunna hantera sina kanslor och tankar. Lata dem floda fram nar de behover komma ut, men aven kunna skjuta bort dem nar det inte ar lage. Att liksom blir kompis med dem. Jag har inte tidigare upplevt mig som sarskilt mycket kanslomanniska, eller jag har i alla fall alltid varit bra pa att styra mina kanslor och tankar. Inte grata nar andra ser pa, inte slappa fram nagon ilska. Tanka rationellt. Kanslor ar inte rationella - eller? Idag tror jag att det kan va rationellt att grata, att slappa ut det som vill ut.

Forsta arets sports camp stod jag och undrade vad som fick de andra svenskarna att snyfta ikapp. Ett ar senare var jag otrostlig. Jag vet inte riktigt vad som hande daremellan, men jag tror jag gillar det. Som en god van till mig sa vist sa, nar jag beklagade mig over all kanslor, sa blir livet rikare med mer kanslor. Sa ja, hellre manga an inga. Men en balans vore valkommet. Jag menar, nar man star pa flygplatsen och kanner tararna trycka pa bara for att en medpassagerare ar villig att hjalpa en annan med hennes barnvagn - da undrar man ju om det inte gatt lite val langt.

Att jag bara har gatt tre dagar i skolan, kanns sa mycket mer. Orden matas in i huvudet och meningar borjar ta form. Men sa sjukt svart det ar med alla verbformer, jag forstar meningarna nar Ebisse (var fantastiska larare) sager dem och jag kan se monstret i bojningarna men att sjalv kunna satta ihop orden kanns avlagset. Kanns skont att vi inte forvantas gora det an, vi ska ju inte borja prata forran om nagra veckor. An sa lange ar fullt fokus pa att lyssna och reagera med pekningar och rorelser. Pa lektionerna alltsa, utanfor dem pratar jag sa mycket jag kan med okanda manniskor, vakter, tradgardsmastare, barnflicka och mina etiopiska vanner saklart. Kanns lite orattvist att jag har ett anda hyfsat stort forsprang gentemot de flesta av mina klasskompisar, men det ar ju skont for mig. Dock blir jag lite illa till mods nar killen bredvid mig sitter och skakar av nervositet typ hela lektionerna. Annars ar det valdigt god stamning i klassrum ett. Skratten ekar och appladerna haglar, en genuin uppmuntrande atmosfar som kanns optimal for ett klassrum. Jag ser verkligen upp till var larare, en god yrkesmassig forebild och fin manniska. Jag har fatt fragan vad jag lart mig sa ni kan fa lite exempel: diverse djur, personliga pronomen, nagra grundlaggande verb, koksredskap, prepositioner, mobler, rorelseord, halsningsfraser och sa massa verbbojningar. Som den har mycket anvandbara meningen: "enshilatun bei terabeza ena kachene mehal asket", vilket betyder "lagg odlan mellan bordet och giraffen". Det vill saga om det ar till en kille man sager det, ar det till en tjej sager man "askemtchi" och det ar till flera manniskor sager man "askemtu", och sa vidare. En djungel det dar. Men det blir allt glesare mellan traden. Och jag tycker det ar kul.

 

Att va ensam i Etiopien an i Australien. For har har jag ju en hel massa vanner, ett hem och en vardag med rutiner och meningsfullhet. I skolan hanger jag med min fina klass, igar var jag hos familjen Thornell hela dagen och nu ska jag snart traffa Eden. Imorgon hoppas jag pa att sammanstrala med Samuel och Misganu som pluggar pa universitetet har och till helgen ska jag kanske traffa lite vanner fran Bingham och Gullale. Och kanner jag mig ensam anda sa ar det bara att ringa asellafolket eller ga in pa seminarieomradet har pa Mekanissa och prata med forsta basta etiopier, som Fitsum och Beruk som jag hangde med haromdan. Sa, na.. sarskilt ensam ar jag ju inte.

Idag borjade jag skolan. Mekane Yesus Joint-language school pa Mekanissa i Addis Abeba. Skolan tillampar en metod som gar ut pa att vi de forsta 50 timmarna bara ska lyssna och sen de ovriga 50 timmarna mestadels lyssna men aven borja prata lite. Jag vet just inte om jag tror helt pa den metoden, jag menar det ar ju omojligt att inte upprepa alla ord och anvanda de man kan. Men ja, vi far se hur det gar. Vi ar en fin liten klass pa fyra personer, tva italienare, en filippin och jag. Och sa har vi varldens snallaste larare, Ebisse. Att jag har ett visst forsprang i spraket och kulturen och allt det dar kanns ocksa bra. Men det kommer att bli en utmaning att lara sig alla de dar 800 orden som vi forvantas kunna nar kursen ar slut om sex veckor. Och vi forantas inte skriva ner nanting, jag ska alltsa lara mig 800 ord utan att skriva eller lasa dem, kanns typ omojligt. Kan handa att jag tummar lite pa den regeln.

Annars vimlar sprakskolan av trevliga elever och larare fran jordens alla horn. Bland annat traffade jag Frida och Andreas och lilla Isak som jag ska halsa pa imorgon. Innan dess ska jag dock lara in lite personliga pronomen, djur och halsningsfraser. Och ha ytterligare en lektion i klassrum 1.

Sa ar jag framme och har stallt in mina saker pa mitt nya rum. En ny del av staden ska nu lara kannas, internet och mat har jag hittat an sa lange, sa jag ska nog overleva. Nu ar planen att ta reda pa var jag ska befinna mig halv nio imorgon och sen komma i sang tidigt. Helt yr i huvudet av somnbrist efter att ha sovit ynka fyra timmar hemma hos Hanna-Karin och Workneh som kom och hamtade mig pa flygplatsen inatt. Flygresan gick bra. Van som man ar vid langa flygstrackor var de har inte mycket att jamra sig over, bra filmer och god mat bjods dessutom. Och sa slapp jag sakerhetskontroll i Istanbul och blev kord direkt till gaten av bussen, kandes som jag lyckats smita forbi kontrollen men ingen upptackte mig sa det va nog lugnt. Val framme pa Bole fick jag sta i en evighetslangsam visumko, och mottes av beskedet att de sen en vecka andrat reglerna sa jag bara kunde fa en manad. Sa det blir till att stifta bekantskap med den beryktade immigration.

På måndag sätter jag mig i skolbänken igen. För att lära mig amarinja, eller i alla fall en liten början. Varför jag ger mig in på detta vet jag just inte - eller jo.. det är klart att jag vet varför, jag vill ju kunna prata med mina kompisar - men det ska nog gå på nån vänster. Vi är visst sju i klassen, så det går just inte att gömma sig bakom nån heller. Så som jag gjorde under alla lektioner i engelska i grundskolan. Nu är det bara att ge sig ut där och göra bort sig, säga fel, bli skrattad åt, vilja dö och kanske kanske känna att man faktiskt kan föra en konversation på det där språket som jag bara önskar att jag kunde känna mig lika hemma på som dess teckenspråk. Men vem vet, kanske att till och med lilla språkrädda jag kan komma dit en dag. Imorgon bär det i alla fall av söderut igen. Längtar efter att kunna dra in den där dammiga soliga luften.

I lördags anlände jag till gamla kära Sverige. Efter fint uppmötande av Sara och Benedicte följde middag hemma på Kvarnkroken, en tur på kyrkogården med Sara, ett besök hos lillebror Mattias och till sist middag och häng hos Linus med ett helt gäng gamla bekanta. I söndags var det gudstjänst i Larran, lunch hos Maria Ax och fika tillsammans med trevligt folk, Filippi och ännu mer trevligt folk. Dagen avslutades i Cecilias sällskap. Och så ha veckan fortsatt med intensivt häng med alla människor jag älskar och har saknat under min resa. Människor som gör mitt liv värt att leva och ger mig så oroligt mycket glädje. Igår var jag i Kristianstad; pratade livet med Jenny och höll Joannas minililla Valter, gick promenad i den vackra gula skogen och gladdes åt vänskap som håller i alla väder. Efter Credo var det arsenalmatch som besågs på kära Gökboet. Och jag bara överfölls av känslan av att det är ju här jag ska va, omgiven av fantastiskt fina vänner. Skratt och prat. Mycket prat har de blivit de senaste dagarna, nog det jag längtat mest efter under min ensamma resa. Jag njuter väldigt mycket av att va hemma i Lund igen. Så mycket hemma som det är här har jag svårt att se att det nånsin kommer vara nån annanstans. Och det där med att vara omgiven av människor man älskar och som älskar en tillbaka, det är det bästa som finns.