Maria

Det kanns sa overkligt nar man tittar pa bilder pa var uppochnervanda bil. Att vi hangde dar. Det gick sa fort och samtidigt sa langsamt. Och vi hade en san fantastisk tur i oturen. Nu ar vi har i Addis och emellant kanns det som ingenting har hant, vi umgas med de andra svenska ungdomarna och tanker inte pa hur illa det kunde ha gatt. Men sa ror man nacken lite snabbt eller bojer pa ryggen, kanner att musklerna ar ganska omma och tackar Gus for att det inte gick varre an det gjorde. Men vad var det da som hande... Jag tror att ni skulle fa olika versioner fran oss alla sex som var med, och har kommer min version:
Vi kor pa landsvagen mellan Nakamte och Addis. Har precis passerat Gedo och jag sitter och leker lite med Ellinor. Tanker overhuvudtaget inte pa vad som hander pa vagen och plotsligt kanner jag att nat fel. Bilen aker fram och tillbaka pa vagen och alla passagerare grips mer eller mindre av panik. Fran det att vi borja sladda till att vi star nastan still pa tvaren pa vanster sida av vagen gick det ganska fort. Men sen minns jag allt som i slowmotion. Hur bilen valter over pa hoger sida och sen, som efter viss overvagan, valter annu ett steg tills vi alla hanger uppochner och omtumlande fosoker fa ordning pa tankarna. Jag minns skriken fran de andra nar vi snurrade runt och minns att jag tankte "ska jag ocksa skrika?" men bestamde mig for att det just inte skulle hjalpa nat. Sa fort vi stod helt stilla var typ det anda jag kunde tanka att jag maste ut. Baltet spande hart over hofterna och jag fick snabbt av mig det. Sag fonstret och krop snabbt ut. Kom ut ett bra tag fore de andra och mottes av tusentals (det kandes nastan sa) manniskor som sprang for att hjalpa oss. Tankte att jag maste hjalpa de andra att komma ut men insag att jag inte skulle gora nan nytta i folkmassan runt bilen. Sa jag bad intensivt istallet. Och lattnaden var minst sagt stor da vi forstod att alla hade klarat sig hyfsat oskadda. Magnus, Benedicte och Ellinor akte till Gedo for att ringa efter hjalp och sen var det bara att vanta pa att Whasion skulle komma och hamta oss. Vi fick alla skjuts till Gedo dar vi satt pa ett kallt cafe och vantade i nagot som kandes som en evighet innan minibussen anlande och vi kunde hoppa in for fard till Addis. Kandes sa galet gott att komma fram till svenska missionen och kunna slappna av helt, vara omgiven av gamla bekanta och ha ett rum att ga och lagga sig i.
Gardagen agnades i huvudak till att ta hand om eftervarkningarna fran olyckan. Vi hade samtal om det som hant. Ringde till forsakringsbolag, handledare och foraldrar. Akte till svenska kliniken och blev kollade av norska lakaren Arne. Allt sag bra ut sa han men vi ska dit pa mandag igen for att kolla en sakerhetsgang. For egen del kan jag saga att det kanns battre och battre, nacken ommar inte lika mycket idag och nattens braiga somn satt gott. Forhoppningsvis kan vi atervanda till Nakamte snart, jag saknar ju mina barn...

Reflektion om fattigdom
"omanskliga manniskor"
Klassiskt amne - uttomt. Vad kan man skriva som inte alla I samma situation redan skrivit? Kanns som ett uttjatat omrade...
Overallt moter du fattigdom, i ett Etiopien som ar ett av varldens mest fattiga lander. Vad kan man saga...? det ar hemskt, det ar fruktansvart, det ar orattvist - det ar oforstaeligt for oss i vilken extrem fattigdom manniskorna har faktiskt lever. Men det ar verklighet i allra hogsta grad - sa overkligt verkligt.
Och vi lever i det. Och vi bryr oss inte - det ar den hemska sanningen. Pa nagat satt kan man kanske ursakta dem som aldrig varit pa plats, som aldrig fatt uppleva det pa riktigt - aldrig mott tiggare som ber om en krona for att overleva dagen, aldrig sett stympade gamlingar ligga pa gatan med bara nagra trasor att forsoka tacka den sargade kroppen med, aldrig hort galla skrik fran barn som fotts pa gatan och som antagligen aldrig kommer fa nat annat "hem" under sin troligtvis korta livslangd. Kanske kan man ursakta dem. Men for oss som mott, sett och hort fattigdomen finns inga ursakter. Sa enkelt ar det, sa tragiskt ar det - att vi inte gor mer. Att jag inte gor mer.
Det ar latt att saga att man ska gora sa mycket. Men vi manniskor ar inte sa bra som vi tror. Ofta skyller vi pa att just vi inte har sa mycket pengar "om jag hade varit rik da hade jag gjort sa mycket sa, men nu ar jag ju bara student..." Skitsnack. Visst ar studenter i Sverige inte rika, inte i jamforelse med manga andra i "var varld". Men i jamforelse med manga har ar vi rika. Vad en svensk utan utbildning kan tjana pa en dag tjanar en person med fyraarig utbildning pa en manad har. Obegripligt. Vi ar rika. Bidragsdelen av studiebidraget for en svensk student ar mer an en manadslon for en vuxen som ska forsorja en hel familj har. Visst maste man ta hansyn till att livet har ar billigare an i Sverige, for det ar det, men inte sa mycket billigare... Vi ar sa bortskamda, overosta med lyx - obegripligt. Att det kan va sa orattvist.
Och vi har hjarta att se allt detta utan att ingripa. Kanske ger vi nagra slantar till en tiggare ibland, eller stodjer nan organisation som vi tror ar bra. Det dampar samvetet - det kanns bra och ser bra ut gentemot omgivningen. Suck for oss rikingar. Vilka daliga manniskor vi ar. Omanskliga brukar man ju saga om de som inte bryr sig - vi ar omanskliga manniskor.


Reflektion om Missionarer
"att gora sig sjalv overflodig"
Som missionar ar din uppgift ofta, om inte alltid, att gora dig sjalv overflodig. Det ar en kanske inte alltfor angenam tanke da vi manniskor inte direkt tycker om att vara overflodiga. Vi stravar ofta efter att fylla ett syfte, att gora nytta, att betyda naganting - inte vara overflodiga och meningslosa. Med det har forsoker jag inte saga att missionarer ar meningslosa, det tror jag inte, manga missionarer betyder oerhort mycket for sin omgivning och fyller ett viktigt syfte.
Missionarer idag och for 50-60 ar sen ar tva helt skilda verkligheter. Da reste man ut pa livstid. Man levde valdans mycket mer avskilt fran "de dar hemma" och blev pa nat satt mer en del av landet. Idag aker man ofta ut pa en tre ar och genom dagens teknik ar "de dar hemma" inte lika langt borta, pa gott och ont. Jag tror missionarer forr ofta gav sig mer helhjartat at landet och de blev kanske mer accepterade och uppskattade av lokalbefolkningen. De hade kanske ocksa mer att komma med, mer som etiopierna inte kunde eller klarade av att genomfora sjalva.
Att vara missionar ar inte latt. Du lever i en valdigt utsatt vardag. Du sticker ut och det du gor blir ofta ifragasatt. Du ar annorlunda. Du ar rik. Din via farg avslojar dig, du kan aldrig komma ifran det. Det ar trottsamt att vara ferengi. Samtidigt ar det en stor mojlighet och utmaning att fa komma ut och hjalpa manniskor som verkligen behover din hjalp. Och ofta blir du valdigt uppskattad.

Den konstiga extra regnperioden verkar antligen ge med sig och idag gasser solen. Sa pass att jag faller upp paraplyet av den anleldningen. Paraplyet och oronpropparna ar nog de saker jag ar gladast for att jag har med mig... I och med att regnet minskat i omfattning slipper jag ocksa komma till skolan med bruna fotter... Forra veckan var det sapass att barnen inte ville slappa in mig i klassrummet innan jag gatt till tanterna i koket och fatt en kanna vatten att tvatta av mig med... Annars blir de mest overlyckliga nar man kommer och halsar pa dem, an flyter inte kommunikationen problemfritt men det gar battre och battre.
Dovskolan ar en sa galet bra arbetsplats. Jag trivs som fisken i vattnet och grisen i gyttjan. Idag har jag fatt haret flatat av en elev och fatt hora att jag ar "very short and very fat" av en annan elev. De ar sa grymt goa barnen. Nu nar Liselott varit borta har jag fatt hoppa in och ta over hennes lektioner - engelska, slojd och datorkunskap. Nu kommer hon dock tillbaka snart och da vet jag inte vad jag far for arbetsuppgifter, men med min fenomenala anpassningsformaga sa blir det sakert bra...

Vi har kommit in i livet i Nakamte valdigt bra nu. Forutom lopporna och minareterna sa sover jag ganska bra. Jag far inte langre daligt samvete och blir rastlos av att sitta en halv dag och lasa, numera ar det mest skont faktiskt. Klockan ar omstalld till etiopisk tid och visar just nu pa kvart over elva, visst blir jag fortfarande lite forvirrad av det men inte som i borjan...  Vi borjar lara oss att hantera all uppstandelse omkring oss och alla patrangande killar, vi har helt enkelt anpassat oss till livet har och vill inte aka hem "for allt i varlden", som Benne skulle ha sagt...

Vilken trevlig helg vi har haft! Benedicte och jag. Forst pa lordagen slappade vi bara hela formiddagen, och med tanke pa att det var en manad sen jag inte gick upp fore sju sa var det himmelskt skont... Sen var jag bara tvungen att lasa ut boken jag paborjat sa det blev inte som planerat (men nar har det egentligen blivit det har i tidlosa Etiopien..) att vi kom ivag till internet utan vi gick direkt till New Generation hotel och at lunch och invantadeEden och Marta som vi skulle spendera resten av dagen med. De kom i vanlig etiopisk ordning langt efter utsatt tid men vi satt bra sa det gjorde ingenting... Nar de val kom foljde vi med dem hem till deras lagenhet. De var som vanligt uberflummiga och vi forstod val typ halften av allt de skrattade at. Men kul var det och vi har ingen krasen humor sa vi skrattade glatt med. Nar de visat oss sitt hem, bjudit pa lask, tant rokelse och skrattat at alla deras yra plancher tagade vi ivag mot stora vagen och taxisarna. Vi akte ut mot en restaurang vid namn Kokeyti dar vi satt under ett parasoll i en vacker tradgard och lyssnade pa musik tills morkret lagt sig helt och taxisarna borjade ga mindre ofta. Taxi tillbaka till centrum och sen sag vagen mork ut... Annu mer mork an vanligt da elektricteten lyste med sin franvaro. Men inga problem som inte B & M kan losa.., eller Benne (jag ger henne aran..), vi sag oss helt enkelt om efter forsta lampliga bil och vita som vi ar sa stannade den saklart och plockade upp oss och korde oss anda fram till grinden...  

Sondagen borjade i motsats till lordagen tidigt, redan halv sju gav vi oss av vasterut till nan kyrka ute i bushen dar Magnus skulle predika. Helt plotsligt var vi nio pers som skulle fa plats i deras vanliga femsitsiga bil... hmmm.. ungdomliga som vi ar sa hoppade vi ju  in i bakluckan tillsammans med tva larare och sa for vi ivag i Magnus somvanligtlitevalsnabbafart. Som om vi inte redan var forsenade sa fick vi punka halvvags pa den stora vagen och stod still ett bra tag innan killarna lyckats visa sina manliga sidor och fatt bytt hjulet. Sa akte vi da vidare och kom till slut fram till kyrkan en och en halv timme forsenade, men som om ingenting varit fel sa blev vi forst visade in i ett rum dar vi blev bjudna pa frukost. Brod och aggrora. Halva gudstjansten hade redan avklarats da vi kom in och satte oss pa hedersbankarna langst fram. Innan Magnus fick borja predika blev vi alla svenskar (sex stycken) framkallade och forhorda pa vilka vi var och vad vi gjorde i landet. Totalt tog gudstjansten drygt tre och en halv timme. Efterat blev vi invisade i samma rum och bjudna pa lunch. Efter lunch blev det kaffe/te som jag dock lyckades smita undan under forevandningen att jag skulle ga ut och kolla till Ellinor (Hanna och Clara akte till Sverige igar sa vi hade stallt upp som barnvakter). Hemresan gick smartfritt, dock hittades inget internet sa det blev hemmaeftermiddag istallet for bloggande. Da det var Befikadus fodelsedag var vi bjudna pa party hemma hos honom klockan fem. Som de punktliga europeer vi ar var vi dar nastan pa utsatt tid, givetvis forst, med vara paket och ballonger. Efter hand droppade de andra gasterna in och det blev riktigt festlig stamning. Da Befikadu inte tycker om sotsaker sa var ljusen satta pa ett gigantostort brod, det delades och avnjots i sallskap av diverse olika frukter, popcorn, kollo mm (inklusive en konstig "japansk frukt" som man skulle bli rod om lapparna av..). Benne och jag hamnade vid samma anda av bordet som Befikadu och Job, alla fyra med samma onormala humor sa vi hade galet roligt, skrattade som bara den hela kvallen... Riktigt go fest! Efterfest pa Anna och Reginas rum med karleksfilm till Befikadus ara..