Reflektioner
Reflektion om fattigdom
"omanskliga manniskor"
Klassiskt amne - uttomt. Vad kan man skriva som inte alla I samma situation redan skrivit? Kanns som ett uttjatat omrade...
Overallt moter du fattigdom, i ett Etiopien som ar ett av varldens mest fattiga lander. Vad kan man saga...? det ar hemskt, det ar fruktansvart, det ar orattvist - det ar oforstaeligt for oss i vilken extrem fattigdom manniskorna har faktiskt lever. Men det ar verklighet i allra hogsta grad - sa overkligt verkligt.
Och vi lever i det. Och vi bryr oss inte - det ar den hemska sanningen. Pa nagat satt kan man kanske ursakta dem som aldrig varit pa plats, som aldrig fatt uppleva det pa riktigt - aldrig mott tiggare som ber om en krona for att overleva dagen, aldrig sett stympade gamlingar ligga pa gatan med bara nagra trasor att forsoka tacka den sargade kroppen med, aldrig hort galla skrik fran barn som fotts pa gatan och som antagligen aldrig kommer fa nat annat "hem" under sin troligtvis korta livslangd. Kanske kan man ursakta dem. Men for oss som mott, sett och hort fattigdomen finns inga ursakter. Sa enkelt ar det, sa tragiskt ar det - att vi inte gor mer. Att jag inte gor mer.
Det ar latt att saga att man ska gora sa mycket. Men vi manniskor ar inte sa bra som vi tror. Ofta skyller vi pa att just vi inte har sa mycket pengar "om jag hade varit rik da hade jag gjort sa mycket sa, men nu ar jag ju bara student..." Skitsnack. Visst ar studenter i Sverige inte rika, inte i jamforelse med manga andra i "var varld". Men i jamforelse med manga har ar vi rika. Vad en svensk utan utbildning kan tjana pa en dag tjanar en person med fyraarig utbildning pa en manad har. Obegripligt. Vi ar rika. Bidragsdelen av studiebidraget for en svensk student ar mer an en manadslon for en vuxen som ska forsorja en hel familj har. Visst maste man ta hansyn till att livet har ar billigare an i Sverige, for det ar det, men inte sa mycket billigare... Vi ar sa bortskamda, overosta med lyx - obegripligt. Att det kan va sa orattvist.
Och vi har hjarta att se allt detta utan att ingripa. Kanske ger vi nagra slantar till en tiggare ibland, eller stodjer nan organisation som vi tror ar bra. Det dampar samvetet - det kanns bra och ser bra ut gentemot omgivningen. Suck for oss rikingar. Vilka daliga manniskor vi ar. Omanskliga brukar man ju saga om de som inte bryr sig - vi ar omanskliga manniskor.
Reflektion om Missionarer
"att gora sig sjalv overflodig"
Som missionar ar din uppgift ofta, om inte alltid, att gora dig sjalv overflodig. Det ar en kanske inte alltfor angenam tanke da vi manniskor inte direkt tycker om att vara overflodiga. Vi stravar ofta efter att fylla ett syfte, att gora nytta, att betyda naganting - inte vara overflodiga och meningslosa. Med det har forsoker jag inte saga att missionarer ar meningslosa, det tror jag inte, manga missionarer betyder oerhort mycket for sin omgivning och fyller ett viktigt syfte.
Missionarer idag och for 50-60 ar sen ar tva helt skilda verkligheter. Da reste man ut pa livstid. Man levde valdans mycket mer avskilt fran "de dar hemma" och blev pa nat satt mer en del av landet. Idag aker man ofta ut pa en tre ar och genom dagens teknik ar "de dar hemma" inte lika langt borta, pa gott och ont. Jag tror missionarer forr ofta gav sig mer helhjartat at landet och de blev kanske mer accepterade och uppskattade av lokalbefolkningen. De hade kanske ocksa mer att komma med, mer som etiopierna inte kunde eller klarade av att genomfora sjalva.
Att vara missionar ar inte latt. Du lever i en valdigt utsatt vardag. Du sticker ut och det du gor blir ofta ifragasatt. Du ar annorlunda. Du ar rik. Din via farg avslojar dig, du kan aldrig komma ifran det. Det ar trottsamt att vara ferengi. Samtidigt ar det en stor mojlighet och utmaning att fa komma ut och hjalpa manniskor som verkligen behover din hjalp. Och ofta blir du valdigt uppskattad.
