reseblogginlägg

Härom dagen skrev jag ett avsultande reflekterande inlägg på ELMs reseblogg, tänkte att jag kunde lägga upp det här också. När jag väl får tid ska jag lägga upp bilder från resan, till dess får ni nöja er med de som finns på resebloggen

 

spår av en fantastisk resa

Det har nu gått två veckor sen vi kom tillbaka från vår fantastiska missionsresa till Etiopien. Vardagen rullar på och allt är som vanligt, eller är det verkligen det? Vilka spår har resan egentligen satt?

 

Av de mer påtagliga spåren kan man se den frekventa aktiviteten i vår grupp på facebook. Bilder läggs upp på löpande band och kommenteras flitigt av oss alla. Kontakten är tät, för vi saknar varandra. Under tre veckor levde vi tätt tillsammans och delade en annorlunda och intensiv ”vardag” under vår resa. På en sådan resa kommer man nära varandra. Vi är de enda som fullt ut kan förstå vad vi har fått uppleva under resan, och därför tror jag att det är viktigt att också bearbeta det tillsammans. Att lägga upp bilder och kommentera. Att sakna och ha kontakt.

 

De mer svåråtkomliga spåren sitter i hjärna och hjärta. Kulturkrockar och lärdomar genom möten med människor som lever i en helt annan vardag än vår. Sådana möten sätter spår. Trots att jag har varit i Etiopien flertalet gånger slås jag fortfarande över hur olika (och hur lika) vi människor är. Jag stör mig på påträngande människor på stan, grubblar över hur man ska förhålla sig till pengar, imponeras av en engagerad coach samtidigt som jag stör mig på hans oförmåga att samarbeta. Men genom allt slås jag av hur lätt det är att älska etiopier. Hur de får mig att öppna hjärtat på vid gavel och både ge och ta emot kärlek i överflöd. På något sätt är det enklare att älska människor som lever i enkelhet och tar dagen som den kommer. Fredagarna på sportlägrena i Asella innebar farväl till fyrtio barn, fyrtio älskade vänner. Det var tårar och kramar, och hjärtan som gjorde ont. Att vid hemresan säga hejdå till de etiopiska coacherna som vi arbetat tillsammans med under två veckor var inte lättare. Återigen stockades det i halsen då vi försäkrade hur mycket vi älskade varandra och önskade Guds välsignelse.

 

Sen for vi och lämnade Etiopiens vackra land med dess underbara befolkning bakom oss. Helt skiljda från varandra är vi dock inte. I minnenas värld leker vi fortfarande till höga skratt. I hjärtat finns de nya vännerna bevarade och en dag tror jag att vi alla får mötas igen.

2012-09-13 @ 22:09:14 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

anpassningsbar?

Är det inte konstigt att en del av de anpassningar man gör under en etiopienvistelse kan vara så svåra att ställa tillbaka till sverigevanor?
Typexempel:
  • kniper fortfarande ihop munnen i duschen för att inte få in några amöbor
  • höll på att skriva 4000 istället för 400 när jag skulle ta ut pengar idag
  • glömmer att det finns å ä ö på tangentbordet
  • två gånger då jag de senaste dagarna blivit ombedd att skriva mitt telefonnummer har jag börjat på mitt etiopiska
  • vill ännu mer än vanligt springa fram och krama alla barn jag ser
Vet inte om jag ska se det som att jag är allmänt trög eller att jag egentligen passar bättre i södern, tåls att fundera på!
 
Saknar lugnet och och hakumamatatainställningen också. Och att fokusera på vad som verkligen är viktigt i livet. Efter en tokfull vecka är jag mest sugen på en lugn nakamtehelg, men det har man såklart inte tid med. Almanackan fylls på för fullt med möten av alla dess slag, fester, lektioner, jobb, träning och så är det alla vänner man vill hinna träffa, utflykter att göra, familj att underhålla och så vidare och så vidare. Men jag trivs ju. Jag tycker ju om när det är fullt upp och jag vill ju träffa alla och göra allt, eller? 
2012-09-07 @ 20:03:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

femte terminen

Idag började min femte termin i Kristianstad. Den inleds med 15 poäng SO utifrån Astrid Lindgrens värld. Enligt kurslitteraturlistan är det en hel hög böcker vi ska ta oss igenom, inklusive Pippa och Ronja och Rasmus på luffen, och jag hade för ovanlighetens skull redan lånat samtliga på universitetsbiblioteket och kände mig alltså rätt lugn då vi började diskutera litteratur på introduktionen idag. Men mina stackars klasskompisar var lika nojjiga som vanligt. Att de inte lärt sig att inte köpa all litteratur och få panik över den de inte fått tag på, som vanligt försäkrade kursansvarig oss att den litteratur som inte går att få tag på kommer att kopieras upp eller ersättas av annan, som vanligt... Och som vanligt kände jag mig som en sjuåring då läraren började gå igenom schemat, eller rättare sagt jag kände mig inte som en sjuåring utan tyckte att jag för allt i världen kunde komma på en hel lång lista på vettigare saker jag kunde ägna en måndag åt. Till exempel kurera mina små amöbor som behagat flytta in i magen på mig. Eller packa upp min väska som äntligen kom fram igår. Injeran var mer grön än brun och från bananerna rann det en mysig vätska som inte luktade hallon om man säger så. Ingenting i väskan luktade direkt hallon utan snarare banan. Och mina fuktiga fotbollsskor luktade inte alltför gott de heller. Men allt fanns kvar så jag är ändå nöjd. Och att ha kurslitteratur som behandlar ämnen som likheter mellan Pippi och Jesus känns inte heller helt fel.
2012-09-03 @ 20:32:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0