Lyxen
Jag slås om och om igen av hur lyxigt det är att kunna åka flera tusen mil hemifrån och ändå få vara hemma. Ha stabila vänner som jag känt i ett tiotal år och som står här lika troget varje gång jag återvänder. Åt middag med Eyob igår och har hängt med Seifu idag. Jag har mängder med vänner här, men det är något speciellt med dem som jag känt så länge. Nästa vecka kommer Martha tillbaka från Barbados, det kommer bli ett minst sagt kärt återseende. Att hitta så bra som jag gör i Addis är också en lyx. Att alltid veta hur jag kan ta mig till ställen och hur jag kan komma hem på bästa sätt. Och att kunna språket. Inte för att jag på något sätt är en mästare på amarinja, men jag kan ta mig fram och jag förstår ändå en hel del. Det märks inte minst när människorna på vägen till Nakamte går över till oromiffa, och jag plötsligt inte alls kan hänga med i samtalen omkring mig. Visst är det stundtals jobbigt att vara kluven mellan Sverige-hemmet och Etiopien-hemmet, men mest av allt är det ändå lyxigt att få ha båda dessa världar som mina hem.
Erfarenheten
Inför de senaste gångernas etiopienavfärder har jag haft något av lättare ångestkänslor. Svårt att sova, tveksamhet eller rent av ovilja att åka. Helt enkelt tyckt att det känts jobbigt. Men, av erfarenhet, vet jag att det kommer kännas bra så fort jag kommit ur planet på Bole och andats in den torra varma etiopiska luften. Jag vet, trots alla känslor som talar emot, att det kommer att bli bra.
Samma sak gäller den sällan lockande, ofta rätt plågsamma färden till Nakamte. Sju timmars buss på mer eller mindre bra vägar, med mer eller mindre vettiga chaufförer och mer eller mindre trevliga medresenärer. Det har hänt att jag fått sitta på en hård liten pall utan ryggstöd, eller inklämd mellan två mindre väldoftande herrar som envisas med att prata med en, eller bredvid en tjej som spydde ner halva mig och min packning. Men hur jobbig den här resan än må vara så släpper alla obehagskänslor så snart jag stiger ur bussen i Nakamte. Och alla hemmakänslor sköljer över mig igen. Jag vet, av erfarenhet, att det alltid är värt det.
Jag skulle kunna räkna upp flera andra jobbiga episoder som jag av erfarenhet nu vet är värt det. Och det är så skönt att kunna luta sig tillbaka på den erfarenheten och vid behov köra det som mantran i huvudet. Det kommer vara värt det.
