Maria

Jag tror jag har en särskild förmåga att kliva in i andra familjers liv och liksom göra mig en egen plats där. Eller jag trivs i alla fall väldigt lätt hemma hos andra familjer, helst barnfamiljer då. Barn gör allt så mycket lättare, skulle samtalsämnena tryta kan man alltid gå in på skolgång eller blöjbyten med vuxna eller helt enkelt kravla ner på golvet och leka okomplicerade lekar med barnen. Är man ledsen på livet eller trött på att försöka sätta ord på sina känslor är barn perfekta, de slår armarna om halsen på en och ställer inga jobbiga frågor. Barn är enkla och raka och ger man dem kärlek så får man den tillbaka lika självklart som att man kommer hem med geggiga fötter efter en regndag. Som när jag skulle lägga lillkillen i min plastfamilj här i höstas och mamman frågade varför han ville att just jag skulle somna honom "för att hon älskar mig". Bara så, helt underbart. Hur lång tid tar det inte innan vi vuxna vågar tro på att någon älskar oss? och att dessutom säga det rakt ut sådär. Samma kille kom springade mot mig och kastade sig på mig när jag va och hälsade på idag, och sist vi träffades ropade han från toan "pappa kom! ..eller Maria!" - jag kände mig hedrad. Jag känner mig så välsignad som får ha en familj här. En familj som redan första dagen jag kom hem till dem förklarade att dörren alltid stod öppen för mig, och jag kände att de menade det. Sen dess har jag har knackat på i både tid och otid, och alltid funnit den på vid gavel. Att ha en familj att fira födelsedagar och högtider med, att be och prata livet med. Det är jag fantastiskt tacksam för. De ger mig trygghet i vardagen, utmaningar i tankarna, ett hem att bara få vara i och inte minst supergoda söndagsmiddagar. Ikväll har jag hängt där igen, kom oanmäld och fick både kvällsmat, kramar och fina samtal - så pass bra att de där tankarna på att söka jobb i Sverige i höst plötsligt inte kändes lika angelägna.

Jag tror knappt det nånsing har hänt att nån har sagt ett fult ord till mig. Jag har aldrig blivit mobbad eller känt mig direkt dåligt behandlad. Jag har kanske haft tur, eller så är jag sådan av naturen att jag inte suger åt mig ogillande. Oavsett så är jag tacksam för det. Tacksam för att jag kunnat gå genom livet hyfsat smärtfritt, det är inte alla förunnat. Det jag ska komma till är inte att folk omkring mig plötsligt börjat släppa ur sig massa otrevliga kommentarer, även om det händer till väldigt mycket större utsträckning här än i Sverige, utan att de kommentarer de faktiskt fäller gör ont i mig. Inte för att de i sig själva kanske är så hemska, eller för att de som yttrar dem initialt vill mig illa - utan för att de utmärker mig som annorlunda. Jag vet att det inte kommer som en nyhet, varken för mig eller för de flesta i min omgivning, men varje dag inser jag hur förfärligt gärna jag bara vill smälta in här. Jag känner mig hemma här, Etiopien är mitt land och jag är i själ och hjärta till stor del habesha. Men inte då. Inte att jag för en enda liten promenad kan få känna mig som en i gänget. Det är som att etiopierna (inte alla såklart men förvånandsvärt många) bara måste få släppa ur sig en kommentar när man stegar förbi dem. I min värld glider jag förbi så obemärkt, men nej, det måste kommenteras att jag inte ser ut som alla andra. "Ferengi" är etiopiernas ord för utlänning, och det nyttjas flitigt. Jag tror i allmänhet inte att folk menar nåt illa med det men när man fått höra det till leda så spelar det just ingen roll vad tanken bakom orden är, de gör ont i vilket fall. Och blir man inte kallad utlänning så får man höra att man är tjock eller röd eller kort eller vit eller snygg eller tråkig eller långsam eller sexig eller ja, vad de nu kan komma på att släppa ur sig. Poängen är att det gör ont att ständigt bli påmind om att man inte hör hemma här. Och vissa dagar kan det jag längtar mest efter va att bara få gå en gata ner fullständigt obemärkt, utan att dra åt mig blickar eller få höra kommentarer om hur jag ser ut eller hur jag går eller vad det nu kan vara. När jag nu bor tillsammans med folk som inte har den anonymiteten i Sverige heller, de har "invandrarbakgrund" men är uppväxta i Sverige och känner sig som svenska, inser jag att jag kanske ska va tacksam att jag har den möjligheten i alla fall hemma i Sverige - där vänder sig då ingen om efter mig och mitt namn hindrar mig inte från att få jobb. Men ja, just nu är jag mest bara trött på att inte få höra hemma i det jag är i och som jag så länge känt mig hemma i.