Maria

Vilka dromelever de ar. Tysta, engagerade, kunskapstorstande och sa otroligt tacksamma. Jag tror aldrig jag kommer ha sa ivriga elever igen. De bonar och ber en om att bli undervisade, och efter lektionen tackar de bade mig och Gud over att de fatt lara sig nagot nytt. Och anda kan jag inte halften av alla orden i deras bocker. Men jag vill, och jag forsoker. Och det betyder allt.

 

 

Jag alskar dem sa det gor ont.Och tiden racker aldrig till.

Men jag tror inte att mitt hjarta skulle orka bo har pa riktigt.

Och dar var dorren stangd aven for mig.

I Nakamte igen. For attonde gangen sen vi lamnade varen 2010. Da lamnade jag med argumentet att jag behovde utbilda mig for att kunna komma tillbaka och jobba mer pa riktigt. Jag minns planerna, aven om jag allt som oftast forsoker fortranga dem. Dessvarre minns aven barnen dem. Och de tycker inte att det faktum att Benne inte ar klar med sin utbildning fungerar som skal for att jag inte flyttat hit. Sa mycket motstridiga kanslor. Jag menar, jag alskar ju dem. Och jag alskar att undervisa dem, att krama dem, att visa att det ar varda all karlek jag bara kan forma att ge dem. Nakamte ar valdigt mycket hemma. Men assa, kan jag bo har nar jag sa uppenbart inte ar valkommen av toppen pa skolan? Tveksamt. Och orkar jag hora om alla problem? Just nu kanner jag mest for att tappa till oron och ogon och fly hem till Sverige, dar varldsproblemen kanns mer abstrakta. Samtidigt som jag inte vill annat an att ta itu med dem och gora skillnad for dessa barn som just inte fatt mycket serverat i livet. Tankar som verkligen kan fa ner mungiporna. Nu ska jag dock tvinga upp dem och ta vagen mot nya skolan och ge mer av den dar karleken, och jag vet att sa fort jag ser barnen sa kommer leendet alldeles av sig sjalv. Raddningen i allt det jobbiga.

Jag kommer sakna det. For jag har kommit att trivas valdigt bra har i Addis sydvastra horn. Har ar lugnt och tryggt, och precis lagom med folk att umgas med. Den dar skona vardagen har infunnit sig med en perfekt mix av rutiner och spontanitet. Skola pa formiddagen. Folje med don bosco-ganget hem och sen lunch hemma pa altanen. Plugg, eller hang pa seminariet, eller fika med Eden, eller promenad i kvarteret, eller besok hos Thornells, eller piano pa musikskolan, eller prat med Bereket, eller en tur till mina dova vanner vid arat kilo, eller bara chill hemma med bok eller film. Plugg och film pa kvallarna i mitt mysiga rum pa gasthemmet, och langa telefonsamtal till Asella. Och sa helgerna spenderade med vanner i Addis eller Asella. Det har liksom blivit smatt perfekt och jag har verkligen njutit av min tid har. Hade alternativet att stanna och fortsatta plugga amarinja i var funnit som ett reellt alternativ hade jag med 90 procents sakerhet tagit det. Men allt har sin tid. Och min tid har ar over for den har gangen. Sa nar som pa tre skoldagar i januari innan jag reser tillbaka till Sverige. Da ska jag suga ut det sista ur Mekanissas godheter.

Forra helgen spenderade jag i Asella. Det var en fantastisk bra helg och jag blev aterigen taggad pa att flytta dit till nasta host. Det gamla skona hanget fran i somras infann sig i stora huset, pa fredagen hade vi julparty och pa lordagen luciaceremoni. Julopartyt bestod av stamningsfull belysning, julte och julkakor. Jag hann knappt satta fram burken med pepparnotter innan den va tom, och lussekatterna gick lika snabbt at de. Abichas fel va alla overens om. Pa lordagen drog vi pa heldasutflykt till Kersa. Malet var att halsa pa familjen Abdela och bestiga narliggande berg. Destas mamma och jag fann varandra direkt, sa himla sot kvinna full av energi och flodande sprak som jag till orden inte forstod mycket av - inneborden va dock glasklar. "Varfor hade inte sonerna forvarnat ordentligt sa hon kunnat forbereda sin beromda doro wot, och hur skulle vi orka ga upp pa berget utan att ata forst?". Det senare holl jag med henne om. Men det gick, och det va en otroligt vacker vandring. Trevligt sallskap dessutom. Innan vi akte tillbaka till Asella hallde vi i oss nagra liter vatten och delade pa x antal portioner pasta och injera. Pa busstationen va det kaos. For manga passagerare pa for fa fordon, sa det va kamp om platserna. Det vill saga killarna kampade om platserna medan Gabriella och jag blev utstirrade av en hog folk som samlats i en ring runt oss, lange sen jag kande mig sa exotisk. Sara (Seifu och Destas mamma) sag till sa vi kom ordentligt med. Det va morkt nar vi kom tillbaka till Asella och vandrade ner till vart hem. En stund senare skingrades dock morkret av vart magnifika hogst improviserade luciatag. Ganska mycket fniss och mindre tajmad sang, men var mindre beundransvarda insats vagdes upp av publikens lyriskt stralande ogon. Kul. Men galet vad ont i benen jag hade dan efter (inte av luciataget da, utan bergsbestigningen..). Ser definitivt fram emot jul i Asella och nytt besok i Kersa, da ska vi dock saga till i forvag sa vi inte gar miste om den dar doron. Ocksa maste ju Seifu fa tid till att "collect information about the air condition" innan vi ger oss av pa nan ny strapats.

Tva fragor som jag borjar bli smatt trott pa:

1. varfor ar du inte gift?

2. vad ska du ha amarinjan till?

 

 

 

- jag menar, svaren pa bada fragorna ar hyfsat sjalvklara...

Okej, sa har ser laget ut med Bruk. Efter manga turer fram och tillbaka och sprakforbistring och okunskap och jag vet inte allt som kan stalla till problem i kommunikation har jag nu koll pa laget - eller i alla fall sa bra koll som det gar att fa nar man knappt kan prata med folk. Nedan kommer en beskrivning av alla turer fram och tillbaka den gangna veckan.

Forra fredagen fick jag hora den hemska nyheten att Bruk var sa sjuk att han kanske skulle do, via Desta via Melkamu via... sa jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle lita pa djungeltelegrafen. Jag bad darfor Coach att kolla upp laget. Sa sondag kvall ringde Coach och berattade att han varit pa sjukhuset och halsat pa Bruk och att laget verkade vara under kontroll.Foljande kvall fick jag dock ett nytt samtal fran Coach som den har gangen bekraftade fredagens bistra nyheter; Bruk hade inte vaknat pa hela dagen. Pa grund av exeptionellt daligt telefonnat var kommunikationen mellan mig och Asella valdigt dalig och nar jag till slut fick tag pa Gabriella tisdagkvall sa lod domen: antingen sa maste han tas till sjukhus i Addis eller Adama eller sa ar det bara att ta hem honom och sa far han do hemma. Det sistnamnda fanns inte i min varld. I torsdagd bars alltsa Bruk ut fran sjukhuset i Asella och togs under Coachs oversyn till ett jamforelsevis overklassjukhus i Adama. Dar kunde de efter tusentals tester konstatera att Bruk varken hade cancer eller hepatit, vilket man befarat, vad det verkligen var som var felet fick vi dock inte veta forran jag anlande till Adama i fredags. Tuberkulos. Och felmedicinering av lakarna i Asella, nagot som orsakat akuta leverproblem och vatskefylld buk. Aven om det var fantastiskt att fa aterse Bruk levande var det en ofattbart hemsk syn som motte mig. Visserligen log Bruk sitt vanliga underbettsleende och klamde fram ett skort "Hi", men han va sa ynklig. Sa mager, benen bara stack ut pa honom och han hade inga krafter till nanting. Hostade hjartskarande och kunde inte ata mer an tva bebistuggor injera till lunch. Men jag har hopp. Han har fatt ny medicin och ska ligga pa sjukhuset i Asella for fortsatt vard i en manad framover. Bruks mamma och en manlig slakting va med i Adama och kommer fortsatta ta hand om honom i Asella, det kanns bra for de var sa valdigt fina manniskor. Och nu nar jag inte ar dar kanns det skont att veta att han ar omgiven av folk som alskar honom, och sa Coach som aldrig nansin ger upp nat som han kan gora nanting at. Sa mitt i all hemskhet ar jag tacksam over att situationen utvecklats som den gjort de senaste dagarna. Jag tror pa att han kommer klara sig. Och att jag en dag kommer fa ga med hans hand i min igen.

 

Sa mycket man hort om detta immigration, och inte mycket gott. Men shgr yelem. Efter mindre an en och en halv timme och umgange med tva trevliga svenskar hade jag betalt for ytterligare 45 dagar i landet. WAY!!! sa skont att ha det overstokat. Det enda de fragade var vart jag skulle resa, men nar jag borjade rabbla platser sa bara viftade mannen bakom disken med handen och tryckte dit nagra stamplar pa min ansokan.

 

Sa det ar gott. Och Desta ar har over helgen och det ar gott. Och det ar skont med en paus fran vara nastan lite val intensiva lektioner, tempot har skruvats upp betydligt den senaste veckan och nar klockan borjar narma sig tolv kanns huvudet som en blyklump helt oformogen att fa till den enklaste verbbojning. Igar var jag hos Elise och det var en fantastiskt bra kvall, sa gott att fa prata med nan som brottas med samma tankar och livsbeslut. Den precis lagomkladdiga chokladkakan och ickeetiopiska teet gjorde inte saken samre. Japp, livet gar i dur idag och jag passar pa att njuta och le mot alla passerande manniskor.

Amarinja ar inte vilket sprak som helst. Det ar nagot man maste ha i bakhuvudet for att forsta varfor jag reagerar sa valdigt kanslosamt for varje litet sprakhinder. Amarinja ar spraket jag sa lange dromt om att beharska, spraket som jag inbillar mig kommer att oppna dorrar till en varld jag langtar efter att tillhora. Darfor engeras hela jag i denna sprakinlarning. Och darfor hade jag en tjock klump i halsen halva dan igar - bara for att var nya larare bojer verben pa ett annat satt an Ebisse. Vi bytte namligen till nivagrupperade klasser igar, vilket for Silvias och min del innebar ny larare och upprepning av forra veckans genomgangar, da vi legar en bra bit fore den andra gruppen. Det innebar ocksa att vi skiljdes fran var underbara larare och vara konstant skrattande klasskompisar Stefanu och Efren. Men jag tror det blir bra sa har. Tanken ar ju att vi som har lite lattare for att lara ska kunna ga fram lite snabbare, vilket jag tycker ar bra. Jag har namligen varit ganska stressad och frustrerad over att vi inte lart oss tillrackligt mycket den senaste veckan. Jag vill ju lara mig sa mycket som det bara gar. Jag maste ju komma over det dar gigantiska sprakberget, varfor ska just amarinjan vara ett av varldens svaraste sprak? Men jag forsoker ha talamod, slappa pa perfektionismen och suga at mig habashavannernas uppmuntran och komplimanger for mina framsteg. Jag kan ju trots allt valdigt mycket mer nu an for ett par veckors sen. Som Desta skulle ha sagt "brain alle".

Eftersom jag bara gar i skolan pa formiddagarna och har eftermiddagar och helger fria blir det en hel del ledig tid. Dock finns det mycket att fylla den tiden med: hanga med Eden, leka med barnen Thornell, spela piano pa seminariets jazzskola, bada pa ghion, traffa Samuel, Misganu, Tamrat och alla andra dovvanner, ga pa basarer, iecgudstjanster, chilla hemma, plugga, utforska nya omraden, skypa med kompisar i Sverige, titta pa film och trana amarinja med diverse trevliga etiopier.

Den gangna helgens lordag inleddes med en tur till iecs marknad tillsammans med tva hollandskor som spenderat natten pa "mitt" gasthem. Val dar traffade jag ett gang kanda manniskor, bland annat Gerry som dok upp och bjod mig pa saval fika som diverse udda atiraljer. Fardighandlad packade jag in mig i Thornells lilla bil och akte hem till dem for att spendera resten av dagen dar. Det blev julpyssel, kapphastrace, lussebullsbak, fika, boklasning, prat och mer fika. Sa valdigt fint att ha en familj att fa vara en del av emellanat. I sondags var jag och Graham pa den tidiga gudstjansten i iec. Nar den var slut begav jag mig bort till amest kilo for att sammanstrala med Samuel och ganget efter deras gudstjanst, eller det var planen. Det visade sig dock att de hade nat sarskilt firande sa jag fastnade i en aktion och ramlade sedan in pa lunch och fika omgiven av teckensprakstalande manniskor. Detta underbara sprak, anda en varld jag hor hemma i. Jag trivdes som fisken och led inte alls over att den planerade entottoutflykten inte blev av. Istallet ake jag direkt fran amest kilo till sheromeda for svenskt adventsfirande. Dagens avslutades pa hamburgerrestaurang tillsammans med Thornells.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Addis. Jag gillar egentligen inte att det ar sa stort och fullt av avgaser. Men det ar onekligen gott att ha sa manga vanner att umgas med. Imorgon ar det edendag och pa torsdag ska jag bort till Bingham for att traffa Elise. Sen kommer Desta hit till helgen och pa sondag landar Gabriella pa Bole. Sa fullt upp. Men anda chilla kvallar da morkret haller en hemma, en skon grej faktiskt. Och bra for pluggdisciplinen.