Maria

I Nakamte igen. For attonde gangen sen vi lamnade varen 2010. Da lamnade jag med argumentet att jag behovde utbilda mig for att kunna komma tillbaka och jobba mer pa riktigt. Jag minns planerna, aven om jag allt som oftast forsoker fortranga dem. Dessvarre minns aven barnen dem. Och de tycker inte att det faktum att Benne inte ar klar med sin utbildning fungerar som skal for att jag inte flyttat hit. Sa mycket motstridiga kanslor. Jag menar, jag alskar ju dem. Och jag alskar att undervisa dem, att krama dem, att visa att det ar varda all karlek jag bara kan forma att ge dem. Nakamte ar valdigt mycket hemma. Men assa, kan jag bo har nar jag sa uppenbart inte ar valkommen av toppen pa skolan? Tveksamt. Och orkar jag hora om alla problem? Just nu kanner jag mest for att tappa till oron och ogon och fly hem till Sverige, dar varldsproblemen kanns mer abstrakta. Samtidigt som jag inte vill annat an att ta itu med dem och gora skillnad for dessa barn som just inte fatt mycket serverat i livet. Tankar som verkligen kan fa ner mungiporna. Nu ska jag dock tvinga upp dem och ta vagen mot nya skolan och ge mer av den dar karleken, och jag vet att sa fort jag ser barnen sa kommer leendet alldeles av sig sjalv. Raddningen i allt det jobbiga.