Maria

Börjar kanske bli lite tröttsamt att höra om mina braiga dagar och hur jag lovsjunger mina korridorare. Men det har ju varit en så fantastiskt bra dag. Den inleddes med sovmorgon till åtta och sen lite kul fysikplugg innan det var dags att cykla iväg till jobbet. På jobbet hade jag som vanligt det stora nöjet att umgås med världens sötaste barn i fem timmar, asså jag har vekligen världens bästa jobb - att älska barn. Cyklade glad i hågen hemåt efter en avklarad arbetsvecka och hann prata en stund med Cecilia innan hon åkte hem till Örkel. Sen kom dagens höjdpunkt. Utflykt till Lomma tillsammans med Andrea, Jossan, Gustaf och Erik. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det så fantastiskt bra egentligen men jag va liksom så där överlycklig redan från start. Kände hur jag blev fem år yngre och spontan och fnissig och hoppig i benen. Så gött. Satt i baksätet med övriga tjejer och dansade ikapp till musiken. Vi tog en liten sväng om Åkarp på ditvägen och kollade in Erikshjälpen. Så till huvudmålet: Lomma beach. Kubb, picknick, übergod pepparkakskladdkaka, fotboll och insupande av det vackra havet. Såg solen gå ner och fyren blinka ut i mörkret. Sen hög musik på hemvägen. Flashback till bibelskoleåret (vi satt till och med i bilen och övervägde spontantripp till Västkusten). Och så nu ikväll har jag hängt med Sara och Noomi. Asså, som sagt, mitt liv känns så grymt bra nu. Så bra att jag funderar på om jag verkligen ska åka söderut i höst. Jag trivs ju här.

 

..gör det ont i benen, ryggen, pannan, fötterna, rumpan, armarna, låren, ja till och med mellan revbenen. Men det är gött. Allra helst när man delar det med två korridorare, och kan beklaga sig tillsammans över ett helt lass våfflor i ett nedsläckt kök upplyst med enbart värmeljus. Då försvinner liksom tröttheten efter en lång skoldag i Växjö, nedstämdheten efter en pinsam match mot Swansea och irritationen över att komma hem blöt och kall efter en cykeltur i värsta höstrusket. Livet är allt bra mellan varven. Och fotboll kommer det bli massa mer av.

Asså jag älskar den. Känslan efter årets första fotbollsspel i vårsolen. Den ovana känslan av fotbollsskor som snabbt går över till att kännas som en naturlig påbyggnad av fötterna. Springet i benen som aldrig vil gå över. Det varma ansiktet och skratten som slåss med frustrerande utrop. High five och nya tag. Skott som bara sitter så rätt, och tåfjuttar som går åt pipsvängen. Men framför allt, den där euforiska glädjen som tar över hela mig. Jag vill ha mer!

 

Men nu ska jag försöka ta mig i kragen och fokusera på skolverkets råd om åtgärdsprogram. Känns som att det kan bli en kamp...

 

För övrigt trivs jag så galet bra med allt just nu. Kurslitteraturen är riktigt intressant och jag ser fram emot varenda träff i skolan. På jobbet springer barnen mot en med öppna famnar på morgonen och med solens återkomst kan vi njuta av fina utflykter, man kan inte annat än trivas. Men framför allt. Min korridor. Jag trivs så sjukt bra. Tjejkvällar med bästa tjejgänget, fotboll på innergården, sport i tvrummet, häng i köket, knack på dörren, djupa samtal i mitt hemtrevliga rum som numera jämt är städat och fyllt med vårblommor. Jag njuter.

En bra dag på jobbet. Lek i sandlådan i strålande sol på förmiddagen och så bästa leken på eftermiddagen. Den lek som innebär att Maria lägger sig på rygg på mattan och sen är det fritt fram för alla barn att hoppa på henne. Jag vet just inte vem som njöt mest, men faktum är att alla ansikten lyste ikapp med solen där ute.

Är det nåt som jag ogillar så är det yta. När människor fokuserar mer på det yttre än det inre och försöker visa upp en bild av sig själva som inte stämmer, bara för att andra ska tycka bättre om dem. Ju mer jag tänker på det ju mer obehagkänslor får jag. Och lust att göra revolt, att bryta mot alla onödiga sociala normer som vill placera oss i fack och avpersonifiera oss. Jag kan känna den där obstinata tonåringen komma smygandes inom mig. Klär mig i mjukis på jobbet och vägrar bry mig om att jag inte passar in på innebandyn - för jag tycker att alla ska få känna att de får klä sig som de vill och vara med oavsett hur bra de passar in rent objektivt. Tror faktiskt att jag tycker rätt bra om den där obstinata Maria. Hon har inte alltid fått lysa igenom, och många gånger är hon tyvärr mer ord än handling. För jag är ju inte den som sticker ut och går emot på några breda vägar direkt, jag protesterar gärna mot regler i teorin men följer dem likväl. Men jag vill inte bli placerad i fack och känna att jag måste vara på ett specifikt sätt för att passa in. Jag vill vara jag och inte bry mig om vad andra tänker. Jag vill ha min Nokia 3310 och mjukisbyxor, äta kräm till kvällsmat och ramla in mitt i gudstjänsten. För att jag inte bryr mig om vad andra tänker om min yta - för att jag vill fokusera på det om finns innanför. Se till människors hjärtan. Det som gör människor till dem de verkligen är, oavsett hur ytan ser ut.

 

Det är nog delvis därför jag trivs så bra med barn, för de bryr sig inte om yta. De är precis dem de är, rakt igenom. De är gråter när de är ledsna, skriker när de är arga, skrattar när de är glada och kramas när de känner för det. Du behöver inte förtjäna deras tillgivenhet på det sätt som vuxna kräver, det räcker med att finnas där. Och det är så jag önskar att det skulle kunna vara i vår vuxenvärld också. Okej, att man kanske kan ta sig över nivån där man lägger sig på hallgolvet och skriker för att ingen vill hjälpa en med att dra ner overallbenen utanför stövlarna. Men lite mer kan väl ändå känslorna få lysa igenom. Måste vi va så där präktigt "duktiga" och lagom jämt. Kan man inte bara få tycka om folk så där översvallande som barn gör? kan man inte få låta tårarna rinna när känslorna blir övermäktiga? kan man inte få gapskratta mitt i samlingar när nån säger nåt opassande? Kan man inte få vara den man är helt enkelt? Jag röstar för att vi skrapar bort ytan och delar innehållet med varandra, tror bestämt att världen skulle bli flera grader mer trivsam då.

Alltså mina fantastiskt barn. Ofta önskar man att man hade spelat in deras samtal.

 

"Det är lätt att leka kurragömma med Gud - för han finns överallt"

 

"Jag vill inte ha mina vantar, för de är busiga"

 

"Det var länge sen vi kramades nu"

 

"Kan inte du följa med till min farmor på lördag? Du kan sitta där bak i bilen med mig, så kan mamma och pappa sitta där fram. Det blir bra. Men du måste fråga din mamma om du får först"

 

"Om jag träffar dig på lördag så ska jag krama ihjäl dig"

 

Man kan ju inte annat än älska dem.

Varning för ett klyschigt inlägg. Fast livet är rätt klyschigt, det är liksom därför det finns klyschor. Jaja, dit jag vill komma är i alla fall att det här inlägget kommer att va just så där klyschigt som livet är, men inte desto mindre verkligt för det, kanske snarare desto mer verkligt just därför.

 

Så kärlek. Det är ju ändå vad livet handlar om. Vad som gör livet värt att leva. Att älska, och att älskas. Det är vad som ger mening i livet. De mest meningsfulla perioderna är de där jag fått både ge och ta emot kärlek som allra mest. Flera av dem är geografiskt orienterade till Etiopien, då etiopier är så fantastiskt mottagliga för just kärlek, och väldigt bra på att ge den vidare. Men kärlek finns över allt. Och människor som behöver kärlek finns minst lika mycket i Sverige som i Etiopien. Och det är då för väl, hur hade man annars kunna överleva i Sverige? Utan att dagligen få älska.

I snart fyra år har jag minst en gång i veckan ägnat mig åt att springa efter en vit ihålig boll hållandes en röd klubba i händerna. Sprungit mig svettig, erhålligt x antal blå märken och med jämna mellanrum även svidande fläskläppar. Och hur går det då med utvecklingen, blir hon någe bättre? Nja. Jo, men lite högre nivå än för tre år sen är det väl ändå. Men den spikraka kurvan uppåt mattades snart och nu känns det mest som man springer runt runt och aldrig får tag på bollen, och får man det är det bara för att lika snabbt bli av med den igen. Suck. Okej, de va en dålig dag på planen idag. Andra dagar är jag mer positiv än så här. Men man blir ju så trött på att jämt va så dålig. Varför ägnar jag mig inte åt saker jag är bra på istället? Varför dras man till en gympahall med nätbeklädda mål och skrikande människor? För att jag gillar det, längst in måste det väl ändå vara så? Och så kan jag ju inte det där med att ge upp, det finns liksom inte i min värld. Och så är det nog lite för att jag vill visa att alla inte behöver vara så där superduktiga för att vara med, att alla kan vara med oavsett - vet dock inte vem det är jag ska visa det för, kanske mest mig själv.

 

Men ja, tänk om man hade varit så där fantastiskt bra på nånting. Inte så att jag menar att jag är dålig på allt. Men jag är liksom medel på det mesta, sådär tråkigt lagombra. Så har det alltid varit - inte dålig men heller inte särskilt bra. Typisk samhällare. Och typisk lågstadielärare. Men för all del, det finns sina fördelar med att vara medel på allt - typ som lågstadielärare.

kom visst in på ett sidospår...