Familjen kommer....
Idag ar det lucia. Det marks inte - ingen sno, ingen kyla och inget luciatag. Men vi ska i alla fall samlas alla nakamtesvenskar och baka pepparkakor och lussekatter, lyssna pa julmusik och dricka glogg (vi far bara att halla tummarna for att strommen kommer tillbaka...). Lite julstamning ska vi nog lyckas fa... Nar solen skiner som bara den hela dagen ar det annars svart att tanka sig att det ar arets morkaste dag hemma i Sverige. Bernen pa skolan tyckte i alla fall att den 13 december verkade vara en rolig dag i Sverige...
Ja, jag ar tjock...
Lat brukar de ocksa saga att jag ar, men nar jag latsas att jag blir ledsen sager de att jag ar klok... som om det var motsatsen. De varsta "skallsorden" har ar typ lat och gammal - snacka om att man kommer fa en chock nar man kommer tillbaka till det emellanat relativt raa spraket hemma... Men det ar gott att de ar sa lattroade att de typ kan ramla ihop av skratt om man sager att nan ar gammal eller poangterar att jag ar kortare an dem fast jag ar aldre. Att hora dem skratta ar det finaste som finns.
Hagstroms och Olika har varit i Addis nagra dagar och da passade Benne och jag pa att leva lyxliv. Vi fick bo (eller "vakta") i Lotta och Dawits hus som nastan ar pa svensk niva - rena lyxen med mjuka sangar, riktiga tacken, soffor, stereo, altan, elektriska spisplattor, vattenfilter och sa vidare. Sa svenskt kandes det att jag rakade dricka kranvattnet i rena forvirringen... Elsa ingick ocksa i vaktningen, for er som inte vet det sa ar Elsa Lottas hund och jag har nu under flera dagar matat och klappat och tagit hand om henne pa basta satt... Det ni, det hade man inte kunnat tro for ett ar sen... Lyxigt varre har vi haft det i alla fall. Och Benne har varit med mig pa dovskolan varje dag. Vi har haft det sa bra... Helgen har varit tre dagar pga nan muslimsk helgdag igar mandag sa vi har haft hur mycket tid som helst att umgas med vara favoiritbarn. I lordags kom ett gang av dem hem till oss och halsade pa och vi spelade fotboll, fikade och lekte med kameran. Hur goa som helst ar de! Sondagen och mandagen spenderade vi pa dovskolan och Benne ar numera riktigt duktig pa teckensprak och lika foralskad i barnen som jag, forhoppningsvis kommer jag dock behalla ett visst forsprang i spraket... Men det ska bli kul att komma hem och ha ett "eget" sprak...
Det kommer bli sa galet jobbigt att lamna alla barnen. Redan nu nar jag ska aka fran dem i tva veckor snart sa kanns det jobbigt. Och de sager att de kommer sakna mig jattemycket och fragar stup i kvarten hur lange jag ska vara kvar. De har en stor del av mitt hjarta och det kommer verkligen bli tomt utan dem. Kanske kanske kommer jag tillbaka. Tanken kommer tillbaka hela tiden och det kanns inte helt avlagset att spendera aven nasta vinterhalvar strax ovan ekvatorn...
Mina alskade barn
Jag trodde inte man kunde alska sa manga barn efter sa kort tid men de har barnen ar verkligen hur sota som helst. Och jag alskar dem av hela mitt hjarta. Varenda en av dem. Varje dag nar jag kommer dit mots jag av gladjestralande barn som helt okomplicerat bara alksar en av den enda anledningen att jag kommer dit och ar med dem, att jag bryr mig om dem. Deras karlek och gladje smittar av sig och jag kanner att jag fullkomligt fylls av lycka och kan inget annat an att slosa karlek pa dem. Som det stod i en sang vi sjong i kyrkan nar vi var sma "om du ger karlek, sa far du karlek, och det kommer att racka at alla" - sa sant, sa sant. Men hand i hand med lycka gar som sa ofta aven har sorg. Och det skar i hjartat nar barnen oppnar sig for en och berattar om hur svart de faktiskt har det utan nagon vuxen pa internatet som egentligen bryr sig om dem. Jag hade inte langt till tararna den gangen da de aldre killarna drog in mig i ett klassrum och skrev pa tavlan "we have many difficultes in this school" och sen kom en lang utlaggning om hur svart de har det, en kille skrev "I am not happy, that's very true" - det kommer jag aldrig glomma... Sa blandade kanslor... Manga ganger kanner man sig sa maktlos men sa paminns man om hur mycket man betyder for barnen och da far man kraft att betyda annu mer. Sa manga ganger man fatt hora hur mycket man betyder och sa manga kramar som har bedyrat det, sa manga brev man fatt redan nu som annu en gang bekraftat hur viktig man ar och sa manga boner de redan bett for en. Jag kan inget annat an alska dem och det ar oforstaeligt for mig hur andra i deras omgivning kan gora nat annat.
Fran det att jag kommer dit til morgonbonen klockan atta til att jag gar darifran i tid innan skymningen klockan sex varje vardag trivs jag. Jag far gladje, karlek och far betyda nat - alla manskliga emotionella behov i ett. Jag kan inte tanka mig nat battre stalle att jobba pa och har redan nu borjat smida planer pa att atervanda nasta host... Benedicte foljde med mig dit for nan vecka sen och hon foll pladask for mina bedarande barn, sa nu vill hon dit varje helg och det har jag verkligen ingenting emot. Da vi var i Addis forra veckan saknade jag dem hur mcyket som helst och sen jag kom tillbaka for en vecka sen har jag spenderat sa mycket tid som mojligt med dem. Nu till helgen ska de komma och halsa pa oss pa compoundet och som jag tecknade at dem sa gor det mig valdigt valdigt glad.
Idag var det en speciell dag for handikappade. For eleverna pa dovskolan innebar det "holiday" och nar jag kom dit atta i morse stod de pa prydliga led ikladda skoluniform och fula pappersskarmar. Gladeligen satte aven jag pa mig en ful skarm, tog en liten pojke i handen och sallade mig till ledet. Sa stolt jag var dar vi promenerade genom stan. Mina duktiga och skotsamma barn. I folkets hus samlades handikappade av olika slag och dar vantade en lang lang utlaggning pa oromiffa som jag inte forstatt nat av om inte mina underbara barn oversatt lite at mig (jag hann inte med den snabbtecknande tolken). Men jag hade ganska sa fullt upp med att halla reda pa de stokiga kilarna i forskolan som satt runtomkring mig. Den stora hojdpunkten pa programmet var latt dovskolans tva draman om hur det ar att vara dov. Pa eftermiddagen var alla lediga och jag agnade den sjalvklart till att leka med mina barn.
Jag kanske ar tjatig men for att budskapet verkligen ska ga fram sa maste jag saga - Jag alskar mina barn!
