Maria

Att det ska va så svårt att förstå. Etiopien känns så långt borta, samtidigt så sluter jag bara ögonen så är jag där. Nu när jag sitter här hemma i Lund och tittar ut genom fönstret, ser de kala träden och kan ana kylan i vinden som får dem att svaja, då undrar jag vad jag gör här. Då jag flög in över det snöklädda livfattiga Sverige funderade jag på smidigaste sättet att komma på ett flyg tillbaka. Då jag passerade genom säkerhetskontrollerna på Bole funderade jag på straffet om man överträder visumtiden. Då vi lämnade Nakamte funderade jag på min egen förståelseförmåga och känsloliv då jag inte kände någonting. De sista dagarna på skolan var bara glada och jag kände inte den där ångesten som jag tänkte att jag "borde" känna förrän jag lämnat barnen bakom mig och min långsamma hjärna sakta började inse vad som hände. Barnen frågade varför inte jag grät när Benne gjorde det, mitt svar blev att just nu var jag glad för att jag kunde vara med dem men sen skulle jag gråta. Och det har jag också gjort. Den senaste veckan har varit tung. Samtidigt som jag gläds över att få träffa mina underbara vänner och är grymt tacksam för dem så finns alltid den där taggen som får ögonen att tåras så fort det minsta lilla påminner mig om lillkillen och det faktum att jag lämnat 135 av de människor jag älskar mest av alla. Sitter här nu med en stor klump i halsen och känner den där längtan som jag är rädd aldrig kommer att försvinna. Etiopien, Nakamte, dövskolan, alla de underbara barn som jag kommit att älska så högt att det inte går att beskriva. Hur ska man kunna förklara för folk här hemma hur det är att komma hem när tankar och känslor bara flyter omkring i ett enda virrvarr och jag själv inte vet vad som är hemma.