Maria

Morgon och kväll dyker jag ner i min "Conceptual Integrated Science". Och pluggar fysik och kemi. Lär mig om krafter och ljus och acceleration och gravitation och fotoner och spektran och elektronnegativitet och lösningar och massa begrepp som jag inte riktigt vet hur jag ska översätta till svenska. Det är intressant, så pass intressant att jag omöjligt kan hålla det för mig själv. Så mina kompisar får stå ut med små föreläsningar med jämna mellanrum. För jag bara måste ju få berätta varför man halkar lättare när man är blöt, och hur det kommer sig att månen inte ramlar ner på jorden, eller varför det blir just en grön låga när man eldar koppar, och vad det är som gör att vatten kokar vid just 100 grader, för att inte tala om varför fiskar inte får tillräckligt med syre i varmt vatten, eller varför man upplever en viss temperatur varmare i fuktigt klimat än i torrt. Och så vidare. Det är faktiskt så intressant och roligt att jag har svårt för att slita mig från boken, oavsett vad som kallar. Fantastiskt när man känner att man lär sig något i skolan, något som man helt säkert kommer att ha användning av. Nu, tillbaka till boken...

Jag trivs på min korridor. Vill börja med att säga det en dag som idag, då det faktiskt känns så. Jag har varit hemma mycket på sistone, börjat lite med att plugga hemma mellan varven och även spenderat en del helgdagar här. Mycket för att jag trivs så bra på mitt rum, för att jag har ett piano att varva plugget med och för att jag har en skön soffa som man kan sitta i under en filt och titta på film eller prata med en kompis till tända ljus. Frukostarna de senaste helgerna har inte varit nåt att klaga på heller - till osskidor med eller mindre stora delar av korridorsfolket representerade. Men det bästa - människorna, såklart. Vänner som jag lärt känna bättre och bättre de senaste halvåret. Som gör mina dagar med muntra hejanden i köket (som jag för övrigt inte är det minsta rädd för att gå in i nuförtiden). Gustaf som rycker in när helst det kan behövas, om det så gäller att uppmuntra till mer sociala köksvanor som att byta proppar i ett mörkt rum. Och Cecilia - med smittande fotbollsentusiasm och delade mindre braiga manvanor, men framför allt med kvällsamtal om dagen och livet och allt det där som man behöver ha någon att prata med åtminstone nästan varje dag. Så tacksam att ha dig här.

I juni tar jag examen. Även om jag konstant de senaste fyra åren funderat hejvilt på vad jag ska ta mig för nästföljande termin så är det ett ännu större frågetecken nu. För nu finns plugga knappt som alternativ. Nu kan jag liksom inte fortsätta på en redan utstakad bana. Nu ligger framtiden där och bara väntar på ett beslut. Eller ja, så ödesdigert är det kanske inte, det är ju inte som att det här beslutet kommer avgöra hela min framtid... eller kanske kommer det just det.

 

När jag kom hem från Etiopien för snart fyra (fatta att det är fyra) år sen var det med stor ångest. Ångest över vad jag lämnat och ångest över vad som skulle komma. Ångesten har väl inte helt avtagit men ändå lindrats. Jag kan med perspektiv på tiden på dövskolan i Nakamte se att vi gjorde nåt bra där och då, och att det inte förstörde varken mitt eller elevernas liv att jag trots alla känslor lämnade dem. Och jag kan ändå se att jag lärt mig något av mina lärarstudier. Trots att det många gånger känts meningslöst, speciellt med åren i Nakamte i bakhuvudet.

 

Fatta att jag bytte en vardag så fullproppad med mening, glädje och kärlek mot plugg. För att motivera det meningslösa plugget påstod jag, inför andra och mig själv, att jag pluggade för att kunna åka tillbaka och kunna göra ännu mer skillnad än som outbildad. Att det skulle kunna ge mig en biljett ner till mitt Etiopien. Och nu är jag snart där. Snart står jag med mitt examensbevis i handen.

 

Blir det Etiopien till slut? Blir det undervisning och uppstartande av dövskola och lärarutbildande och allt det där jag drömt om de senaste åren? Eller är jag för bekväm och stannar i Sverige? Eller vilket är egentligen mest bekvämt?

 

Jag vill ju dit. Det är bara det att det är lite skrämmande. Trots mina 14 tidigare besök så vet man ju aldrig vad som kommer att vänta en. Av erfarenhet vet jag att etiopienvistelser har en förmåga att framkalla starka känslor hos mig, och inte alltid känslor av det positiva slaget. Jag vet att jag troligen kommer att känna mig ensam och övergiven, frustrerad över språkförbistring och att ingen förstår hur det är att vara svensk i en etiopisk kontext, och irriterad på etiopier som inte är formade av min kultur som såklart är den mest riktiga. Jag vet att det kommer att bli jobbigt. Frågan är bara om det är värt det ändå. För jag vet ju också att det kommer att bli alldeles alldeles underbart. Att jag kommer få träffa många älskade vänner, och lära känna massa nya. Att jag kommer få kramas, se dem växa och mogna och dela en fantastisk enkel och hjärtlig kultur som jag trots all irritation trivs förträffligt i. Men ja, är det värt det?

 

Och är det värt det att stanna i Sverige? Visst vore det bra att applicera sina nyvunna lärarskills i den kontext de var avsedda för. Visst kunde det va bra att komma in i det arbete jag utbildat mig för, jobba och känna in hur det är och plocka ut en legitimation om ett år. Samtidigt skrämmer även det mig. För att jobba som lärare i Sverige är inte heller det lätt.

 

Ja, jag skräms av framtiden. Har nog alltid gjort det men kommer förhoppningsvis inte alltid att göra det. Jag vill mycket, så är det. Och det är inget fel i det. Det är bara det att jag måste välja. Välja mellan två olika världar som jag på nåt märkligt sätt trivs så bra i båda två, trots att de så totalt olika. Etiopien eller Sverige - mitt livs stora fråga.

Jag sitter iklädd en arsenaltröja (visserligen en typisk b-variant utan namn på ryggen, men ändå) och har precis tittat på en match. Jag erkänner villigt att det var mycket för Cecilias skull. Nog för att jag gillar fotboll men premier league har just aldrig lockat. Det är väl mest landslagsmatcher jag sett, för där "känner" jag ju spelarna och det är liksom det som gör det roligt. Men det argumentet håller just inte längre, inte efter Cecilia och Gustafs kampanjer för att göra mig till en gooner. Så nu sitter jag här i arsenaltröja och kan efter intensivt pluggande namn, nummer och ursprungsland på Arsenals mesta spelare. Som en personlig favorit står den unge, ytterst lovande Zelalem. Med etiopiskt ursprung såklart. Arsenalprat blev lite av en följetong i Etiopien i julas. Vart vi gick dök det upp människor som det liksom bara föll sig så självklart att diskutera arsenalspelare med. För Arsenal är ju alla etiopiers stora favoritlag. Och trots att Zelalem kanske inte är så överdrivet känd i yttre kretsar så visst de såklart vem han var. Det var fint. Att liksom få dela ett nyvunnet intresse.

 

Första av tre. Och nej, jag ångrar inte på något sätt att jag valt att läsa en kurs i Umeå. Trots de tolv timmarnas tågresa skulle jag inte vilja byta ut den här veckan på något sätt. Den har liksom varit lite smått perfekt. Och det tackar jag Susanne för. Och Johannes, och Rakel, och min klasskompis (ja, singular..), och mina lärare, och snön. Det är magiskt att bara kunna ta en paus i vardagslivet, lämna jobb och korridor för en vecka och åka till en annan del av vårt vackra land - och känna sig hemma där. Sitta på privatföreläsningar om molekylers egenskaper och Newtons tre lagar, åka skidor bland snötyngda granar, hänga med vänner, prata livet och skratta så man inte får luft.

 

Vissa människor har förmågan att gå rakt in i ens hjärta, maka lite på det som redan finns där och göra sig en egen plats. Susanne, du är en sådan människa. Du får mig att öppna mig som få andra, du håller min mage full och får min överplanerade hjärna att lämna allt till ditt likasinnade exemplar. Och du får mig att vika mig av skratt, igen och igen - och det är gött.

 

Jag har nu fått smaka på längskidåkningens charm. I jämförelse med utförs, som jag provade på för tre år sen, var veckans upplevelse betydligt mer av det behagliga slaget.