Maria

I juni tar jag examen. Även om jag konstant de senaste fyra åren funderat hejvilt på vad jag ska ta mig för nästföljande termin så är det ett ännu större frågetecken nu. För nu finns plugga knappt som alternativ. Nu kan jag liksom inte fortsätta på en redan utstakad bana. Nu ligger framtiden där och bara väntar på ett beslut. Eller ja, så ödesdigert är det kanske inte, det är ju inte som att det här beslutet kommer avgöra hela min framtid... eller kanske kommer det just det.

 

När jag kom hem från Etiopien för snart fyra (fatta att det är fyra) år sen var det med stor ångest. Ångest över vad jag lämnat och ångest över vad som skulle komma. Ångesten har väl inte helt avtagit men ändå lindrats. Jag kan med perspektiv på tiden på dövskolan i Nakamte se att vi gjorde nåt bra där och då, och att det inte förstörde varken mitt eller elevernas liv att jag trots alla känslor lämnade dem. Och jag kan ändå se att jag lärt mig något av mina lärarstudier. Trots att det många gånger känts meningslöst, speciellt med åren i Nakamte i bakhuvudet.

 

Fatta att jag bytte en vardag så fullproppad med mening, glädje och kärlek mot plugg. För att motivera det meningslösa plugget påstod jag, inför andra och mig själv, att jag pluggade för att kunna åka tillbaka och kunna göra ännu mer skillnad än som outbildad. Att det skulle kunna ge mig en biljett ner till mitt Etiopien. Och nu är jag snart där. Snart står jag med mitt examensbevis i handen.

 

Blir det Etiopien till slut? Blir det undervisning och uppstartande av dövskola och lärarutbildande och allt det där jag drömt om de senaste åren? Eller är jag för bekväm och stannar i Sverige? Eller vilket är egentligen mest bekvämt?

 

Jag vill ju dit. Det är bara det att det är lite skrämmande. Trots mina 14 tidigare besök så vet man ju aldrig vad som kommer att vänta en. Av erfarenhet vet jag att etiopienvistelser har en förmåga att framkalla starka känslor hos mig, och inte alltid känslor av det positiva slaget. Jag vet att jag troligen kommer att känna mig ensam och övergiven, frustrerad över språkförbistring och att ingen förstår hur det är att vara svensk i en etiopisk kontext, och irriterad på etiopier som inte är formade av min kultur som såklart är den mest riktiga. Jag vet att det kommer att bli jobbigt. Frågan är bara om det är värt det ändå. För jag vet ju också att det kommer att bli alldeles alldeles underbart. Att jag kommer få träffa många älskade vänner, och lära känna massa nya. Att jag kommer få kramas, se dem växa och mogna och dela en fantastisk enkel och hjärtlig kultur som jag trots all irritation trivs förträffligt i. Men ja, är det värt det?

 

Och är det värt det att stanna i Sverige? Visst vore det bra att applicera sina nyvunna lärarskills i den kontext de var avsedda för. Visst kunde det va bra att komma in i det arbete jag utbildat mig för, jobba och känna in hur det är och plocka ut en legitimation om ett år. Samtidigt skrämmer även det mig. För att jobba som lärare i Sverige är inte heller det lätt.

 

Ja, jag skräms av framtiden. Har nog alltid gjort det men kommer förhoppningsvis inte alltid att göra det. Jag vill mycket, så är det. Och det är inget fel i det. Det är bara det att jag måste välja. Välja mellan två olika världar som jag på nåt märkligt sätt trivs så bra i båda två, trots att de så totalt olika. Etiopien eller Sverige - mitt livs stora fråga.